Tröstande händer och ett viktigt farväl

”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand...”

En konstig men inte oväntad dag. En dag då det känns skönt att få hålla varandras händer.  En dag då minnen strömmar likt en bäckfåras virvlande vattendrag.

Makens lillebror. Min svåger och barnens farbror. En man med mycket vishet, ett glatt sinnelag, humoristisk ådra och ett öppet hjärta har idag lämnat jordelivet. 

Vi känner en enorm tacksamhet över vår resa till Frankrike i månadsskiftet februari-mars. Fina dagar med goda samtal om det som varit men även om det som väntade. 

Bröder som fick möjlighet att ta farväl av varandra. Väl medvetna om att det var ett viktigt avskedstagande. 

Nu väntar ett annat avsked, ordlöst men så viktigt. Det slutgiltiga avskedet. En bekräftelse på att det som hänt verkligen är sant. Vi ska åter igen färdas med flyg, buss, tåg och bil. 

När vi reste till Frankrike var det kallt och ruggigt. Tänk om vi väntat med resan till dess det blivit sommar och varmt. Då hade vi gått miste om något viktigt. Oåterkalleligen. 

Trots att sorgen är svår lindras den av de där dagarna strax innan påskliljorna slog ut. Korta promenader, solsken, gemenskap och att vi hann fatta varandras händer en sista gång.

Påtvingad sömn och en fet bankbok

En lång dag är snart till ända. Nu väntar soffhäng den tid som är kvar innan sänggående.

Fem timmar på Universitetsjukhuset i Linköping suger musten ur den mest härdade. Utan mat eller dryck. Endast en kaffemaskin som erbjuder svart rävgift. Vilket går att vara utan.

Pärlplattor, vattenfärg och stora flörtkulor i lekterapin medan bedövningssalvan gjort sitt och barnbarnet sänktes ner i narkosdvala. 

Uppvaknande, tröst i farmor knä och isglass är vad som krävs innan allt är som vanligt igen.

Kycklingvingar, chokladmilkshake och pomme med dipp. Sen presentdags. Valfri vara väljs och farmor betalar. För rättvisans skull, hemmavarande syskon bör även de bli överraskade. Så gick resonemanget och farmor öppnade ånyo upp sina ekonomiska medel. Ty så är praxis när ett älskat barnbarn genomgått narkosbedövning. 

Nämnda barnbarn berättade under hemfärden att hennes kommande yrkesliv är utstakat. Hon ska bli bonde på en gård nära sitt nuvarande hem. I bonnköket ska det bjudas på frukost varje morgon för den som har vägarna förbi. Närmare bestämt hennes pappa, mamma Hanna och de två hemmavarande bröderna. 

Enda problemet är hur det ska gå till att komma över en gård till ett skäligt pris. 

” Gör som jag och gift dig med en bonde. Då får du en gård på köpet”, var mitt farmoderliga råd.

När jag träffade min bonde uppstod det bekymrade miner hos vissa som ansåg sig vara ansvarstagande vänner. Någon försökte prata förstånd med den blivande brudgummen gällande åldersskillnaden mellan honom och hans fästemö.  Medan andra var så övertygade om att jag ville åt hans välfyllda lador att de var nödgade att ta mig avsides för ett allvarligt samtal.
Men jag försäkrade att jag var stadd i kassa. På min bankbok fanns 3000 kronor så det fanns ingen anledning att gifta sig av ekonomiska skäl. Vännernas ansvar falnade och bröllop blev det. Och jag avslutade mitt bankkonto och flyttade över mina tre tusenlappar till det nyöppnade gemensam kontot.
  

Kalla fötter och kärlek bland bladen

Jag huttrar. Väntar otåligt på sommaren. Maken försäkrar, det här är normalt. Uppmanar mig att dra mig till minnes tidigare år då maj krävt både tjocktröja och raggsockor.
Jag tar mina gamla dagböcker till hjälp. Inser att maken har rätt, vi har huttrat förr i maj månad.

Växtligheten trivs dock gott i det kylslagna vädret. Det blommar alldeles våldsamt mycket. Men syrenerna har snart gjort sitt. Vi har bevarat de blå bondsyrenerna i form av saft. Har precis silat upp den rosalila drycken och hällt upp på flaskor.
När våra barn var små blommade alltid syrenerna på skolavslutningsdagen. Tårta, presenter och syrener i vas var ett stående inslag när skolväskan hängdes undan.

Om syrenerna blommade när jag var barn och ett långt somrigt lov låg framför mig minns jag inte. Vi bodde i lägenhet och syrener var enkom förunnade de med egen villa och trädgård. Kan vara en förklaring till mitt sviktande minne, jag ägnade inte syrener någon tanke. Som vuxen har syrener kommit att bli en av mina favoriter. De är så starkt förknippade med våra barn när de var i skolåldern och fick sommarlov.

En annan blomma i vår trädgård som överöser mig med kärlek är den gamla Nybäckspionen. Den har följt med maken och mig genom hela vårt äktenskap. Pionen levde en tynande tillvaro första gången vi stötte på den. Mager och eländig letade den livskraft tätt intill en stentrappa. Utan omsorg av vare sig mänsklighet eller sol. Det blev förälskelse vid första ögonkastet och pionen fick följa med oss hem till Nybäck. Sedan vidare till Östergötland där den nu tillbringat sitt liv i trettio år.
Som tack för allt omhuldande blommar den rikligt, år efter år.
Den av oss som först ser knopparna brukar exalterat ropa på den andra.
"Kolla, nu har Nybäckspionen knoppar", säger vi. Sedan står vi hand i hand en stund och betraktar skapelsen. Pionen väcker många fina minnen till liv.
Om några dagar står pionen i full blom. En bit bort i trädgården försöker doftpionerna hävda sig mot den enkla bondpionen. De är vackra de också men bär inte på några speciella minnen bland kronbladen. De bara är där för att behaga med sin doft och skönhet.

Sprickor i molnen och högintressanta fynd

Och vad gör vi nu, tänkte jag i morse medan jag missmodigt följde tunga regndroppars färd över fönsterrutan. Visserligen behövs regnet. Grundvattennivån är låg, till och med mycket under det normala.  Både i de stora och de små grundvattenmagasinen.
Men varför regn just idag? När stortvillingarnas lillebror och jag skulle hänga hela dagen med varandra. Inomhusaktiviteter i all ära men utomhusaktiviteter tar ändå priset.

Vi bakade en kaka. Med krusbär och röda vinbär i smeten. Onyttiga bär, ansåg gossen. Pillade bort dem när kakan var klar och färdig för avsmakning.
Därefter åkte vi till ortens äggproducent ty kakbaket tärde på vårt äggupplag. Äggproducenten höll på med installation av en sprillans ny robot.
Nu behövs inga höns, det räcker med en robot, klargjorde vårt barnbarn under hemfärden.

Efter lunch sprack molntäcket upp och vi vandrade ut i solen. På upptäcktsfärd. Nere på klipphällarna intill sjön fann vi fyra högst intressanta fynd. En ny sjöfågel har sett dagens ljus och efterlämnat sitt skyddande hölje i två delar. Kanske samma fågel ätit upp målarmusslan vars tomma skal glittrade under vattenytan. Jag kavlade upp tröjärmen, stack handen i vattnet och tog upp musselskalet medan pojken låg på mage och kikade efter småfisk. Möjligtvis tappade fågeln en av sina fjädrar i ivern över att stilla sin hunger. Fjädern lades till samlingen.
Några småfiskar syntes inte till. Gossebarnet anlade en surmulen min. Men sken upp då en liten död fisk plötsligt kom flytande.

Precis så som upptäcktsresande gör under sina expeditioner tog vi med hittegodset hem för en mer noggrannare studie. Vi var rörande överens, den döda fisken hamnade högst gällande intressanta föremål.
Nu är pojken hemma hos sina föräldrar efter en lång dag tillsammans med sin farmor. Med sig hem hade han förutom sin ryggsäck, helikopter, vattenpistol och gosehund även en mugg innehållande dagens fynd. Vad föräldrarna gör med den döda fisken när gossen somnat i kväll är outtalat. Men jag kan ana mig till att den är puts väck i morgon bitti.

Uppbrott och ett tröstlöst arbete

Dofter, grönskan, fågelkvitter och gökens ihärdiga lockrop efter en fru. Bästa tiden är här. Varje morgon när vi äter frukost öppnar vi altandörren och släpper in ljud och dofter. Skalar våra av maken perfekt kokta ägg och suckar vällustigt. Tittar på varandra och säger, "vad bra att vi bor just här och ingen annan stans".
Ja det är bra, min hemlängtan till Värmland finns inte längre kvar. Något jag brottats med länge. Ända fram till dess att vi bosatte oss här, på Bäckstugevägen. Precis intill Glan. Jag har kommit till ro.

Det finns många platser att bosätta sig på. Uppbrott från det invanda är ett vågspel. Det kan bli riktigt bra men det kan också bli helt fel. En nära släkting till vår badrumsspindel har flyttat in bakom vänstra backspegeln på vår bil. Och lever ett minst sagt besvärligt liv. Oklart om den egentligen trivs men har dock beslutat sig att stanna kvar. Trots alla vedermödor den utsätter sig för.
Varje gång jag sätter mig i bilen för att vrida om nyckeln och starta motorn kikar spindeln fram i springan mellan spegelglaset och det som håller spegeln på plats. Den tittar anklagande på mig. Viftar med benen och jag tolkar det som en fråga om vart det ska bära hän.
"Till Norrköping, jag ska inte ta motorvägen", lovar jag.
Ändå vet spindeln att går färden till stan betyder det merarbete. Trots att jag kör försiktigt, håller hastighetsbegränsningarna och undviker tvära inbromsningar brister det fint arbetade nätet.
När vi är hemma igen har spindeltrådarna klistrat sig fast över bildörren och sidorutan. Och det mödosamma arbetet med återuppbyggnad påbörjas.

Spindeln flyttade in bakom backspegeln på vårt fordon för ungefär tre veckor sedan. Många mil har den färdats. När vi åker den korta sträckan till Skärblacka brukar den sitta mitt i nätet och spana. Kanske kollar den in andra trafikanter eller så hoppas den på färsk färdkost. När vi åker längre och i högre hastighet håller den sig inomhus bakom spegelglasets skyddande barriär. Surmulen kan jag tänka mig. Förbannar hyresvärden och bygger upp energi inför kommande arbetspass.
"Flytta om det inte duger. Jag har inte prackat på dig din boning. Det är självvalt", snäser jag när spindeln ger mig ondskefulla blickar.

Vi har suttit på altanen och ätit nybakad kaka och druckit hemmagjord citronlemonad. Nöjda med den plats vi valt att bosätta oss på. Allt medan bilspindeln skjuter ut ny tråd från sin nätkörtel i hopp om att nätet ska hålla under nästa färd vi gör tillsammans.

Havsbandsbullar och en lyckovas

Vi satt vid havsbandet och åt bullar, vi som inte setts på så länge. Pratade om det som var då och det som är nu. Om sorgen, saknaden och längtan.
Vi pratade om våra barn som åkte skridskor på kärret. Om köttsoppa med klimp och värmande testunder. Grannskap och gemenskap.
Timmarna gick och när vi sa farväl kände jag mig euforisk. Tror maken delade min känsla. Vi sa till varandra att vänskap är lika viktigt som livet självt.

Idag på förmiddagen unnade vi oss kaffe och kaka på Löfstad slott. En stundens ingivelse precis när molntäcket sprack upp. Egentligen skulle jag jobba, skriva klart en artikel men det finns en morgondag.
Gårdagens samtal har inte lämnat mig. Jag har stannat upp och tänkt efter. Nej, jag har stannat upp och känt efter.
"Idag kan jag känna lycka", sa vår bekant och bet i bullen. Hans fru nickade. Sa att hon också kunde känna lycka. Vi höll med, maken och jag. Vi känner också det där lyckopirret. Tillåter oss att känna och vara lyckliga.

Jag har varit ute i trädgården. Knipsat av utslagna syrener med vår sekatör. Skalat av barken och satt blommorna i en vas som hängt med oss under hela vårt äktenskap. Vi köpte vasen under en resa någonstans i Sverige. När syrenerna blommar tar jag fram den gamla vasen. Numera är den undanställd i ett skåp när den inte används. När vi bodde i vår lilla röda stuga i Värmland stod den alltid i köksfönstret. Trots att vasen är fylld med minnen får det  plats en bukett med blå syrener i den.

När jag tittar på buketten, drar in doften som blommorna för med sig känner jag lycka. Över att ha syrener i vår trädgård men också över att ha så  många människor i mitt liv att tycka om.

Nervöst återseende och tunga steg

De 12 876 stegen. Låter lite som titeln på en ödesmättad roman. Men det är de steg vilken den  som skjuter gräsklippare framför sig kan komma upp i.
Gräsmattsäsongen har inletts. Gröna mattor med inslag av gult ogräs som jag finner vackert.

Igår hade vi besök. Jag kände en viss nervositet innan utsatt klockslag då besöket skulle äga rum. Vi och våra gäster har inte träffats på tjugo år. Då, när det värsta tänkbara hade hänt. En olycka som belystes i media över hela landet. Det går inte att sätta sig in i hur det är att mista ett barn. Inte ens då, mitt uppe i allt det hemska, när jag skulle vägleda, stötta och hjälpa föräldrar och syskon framåt i begravningsplanerna kunde jag förstå. Det kan bara den som själv varit med om det som är varje förälders värsta mardröm.

Jag har under mina tjugo år som begravningsentreprenör träffat så många anhöriga i deras svåraste stunder. Några har jag glömt medan andra etsats sig fast för all framtid. Den här pojken och hans föräldrar har jag aldrig kunnat släppa taget om. De finns med mig som en påminnelse om livets skörhet.

Nu skulle de efter alla år komma hem till oss och dricka kaffe. Jag hade bakat en kaka, fylld med kärlek, riktigt smör och blåbär.
De överräckte en vacker bukett rosor när de kom.

Föräldrarna har vandrat mer än ynka 12 876 steg sedan den dag då det hände. Tunga smärtsamma steg. Även om det fortfarande är tungt så verkade stegen lättare nu än då. Där fanns skratt och värme. Minnen och framtid. Vi pratade om händelsen, drömmar om natten och doften från ett barn som föräldrar så väl känner igen och som aldrig försvinner.
Vi pratade om osynliga band mellan mamma och barn, oförklarliga känslor av att något är fel långt innan beskedet kommer.

Det var ett känslosamt återseende. Men också trösterikt. Vad som än händer bemästrar ljuset mörkret.

En viktig minnesdag och väntrumsinformation.

Skärblacka firar nationaldag. Till minne av Bob Marley.  Reggaerytmerna hörs ända hem till oss. Parken framför Folkets hus är knökafylld med människor, det är en fest utan dess like.
11 maj är ett viktigt datum. Dagen då jag för sex år sedan nästan kom att titulera mig som Fru änkan Larsson. Nu ville ödet annorlunda, tack vare rådigt ingripande och snabb ambulanstransport till Linköping.
Hopkrupen i en fåtölj med en landstingsfilt över axlarna framskred natten medan jag väntade på besked.
Idag är det som om tillbudet aldrig hänt. Vi talar sällan om det men när det blir 11 maj ryser jag vid tanken över det inträffande samtidigt som jag känner stor tacksamhet över  insatserna som gjordes.

Min mamma har opererats för starr. Vilket inte gav henne någon speciellt klarare syn i livet. Tvärtom. Efterstarr löd domen. De ville skicka henne till Jönköping för behandling.
"Aldrig", sa mamma. "En döende människa ska inte åka till Jönköping för jag tror det är sämsta stället att dö på. Jag vill dö där jag hör hemma, i Skärblacka eller möjligtvis i Norrköping".

Så fick det bli och hennes väntan på åtgärd har varit lång. Men så kom det efterlängtade brevet. Kallelsen till ögonmottagningen i Norrköping. Den 11 maj klockan 15.00. Idag när det är lördag och festivalyra.
Ögonmottagningen ligger på Kungsgatan. Där det sällan finns några lediga parkeringsplatser. Alltså fick det bli parkeringshuset Vårdtornet. Nedanför Västgötebacken. Vandringen var lång och mödosam. Vi stannade flertalet gånger och mamma undrade ängsligt om jag orkade bära henne om krafterna tröt på allvar.
I väntrummet berättade en dam allt om apotekets handtvål som gjort underverk med hennes nariga hemsamartithänder. Samt att hon för första gången i sitt liv köpt en burk lingonsylt. Ingen information är så intressant som väntrumsinformation.

Ögonläkaren var vänlig men av den åsikten att när gamla människor tilltalas måste den som talar skrika.
"Laser", skrek läkaren. "Vi måste skjuta laser i dina ögon om det ska bli bra. Väntetiden är minst åtta veckor".
Mammas redan bleka kinderna vitnade. Hon såg olycklig ut.
"Jag kan göra det nu", gastade läkaren och bläddrade bland anteckningarna över i väntrummet sittande patienter.
Mammas dystra uppsyn ljusnade, hon kände sig redo inför ingreppet. Det var ju trots allt lördag den 11 maj, inget kunde gå fel i behandlingen.
När vi åkte hem hävdade mamma att ögonläkaren visste vad han gjorde. Nu såg hon plötsligt mycket bättre. Trots att läkaren sagt att det skulle dröja tre dagar innan effekten gav sig till känna. Hon kunde till och med skönja en häst i en fjärran hage.

Den 11 maj är dag som gjord för tacksamhet och glädje. Även om det inte direkt var Bob Marleys turdag. Men tack vare honom lever Skärblacka upp rejält en gång om året.

En kunglig huvudsak och en töntig beundrare

Efter regn kommer solsken och vår brudspirea blommar. Var vi än har slagit ner våra bopålar har vi planterat brudspirea. Den har kommit att ge trädgårdarna vårt signum. Jag har alltid känt en stolthet över att äga brudspireor. Även den dag då det förkunnades, enkom töntar äger dessa töntbuskar. Töntstämpeln sitter i våra pannor men vi framhärdar som de töntar vi är, brudspirean är vacker och vi gläds varje år när den blommar.

Det finns mycket som är töntigt som det finns lika många åsikter som går isär om vad som är töntigt eller ej. Något jag finner töntigt är den omskrivna kungakronan som sattes upp i Packhusrodellen år 2006. Allt för att hedra vår konung när han i augusti 2005 körde på en framförvarande bil då han var på genomresa i Norrköping.
Jag kan inte påstå att jag retat upp mig på kungakronan, däremot kan jag känna en viss irritation att kungens olycka bidrog till ett monument. I en rondell där så många tidigare kolliderat utan att för den skull få någon utmärkelse.

När kronan väl kom på plats hördes delade meningar eka över vår stad. Några tyckte det var en kul grej medan andra lämnade in en anmälan till Länsstyrelsen. Med motivering att tekniska kontoret gör sig skyldig till otillåten användning av skyddad svensk heraldisk symbol. Länsstyrelsen menade i sin tur att allt som rör den kungliga kronan prövas av patent- och registreringsverket.
Enligt källor kände vår konung ingen större upphetsning över att Norrköping satt upp en kungakrona i Packhusrondellen som ett stilfullt minne över hans fadäs.

Packhusrondellen har byggts om med tanke på trafikanternas säkerhet. Inför arbetet plockades kungakronan ner, forslades bort med kranbil men återuppstod när IFK vann allsvenskan och det firades stort på Tyska torget.
Mannen bakom skapelsen vill ha en fortsättning. Kronan kanske kunde användas som en hyllning till framgångsrika Norrköpingsbor? Men icke, kommunen säger stopp, kronan har gjort sitt och är numera passé.

Jag har läst att brudspirea räknas som ett biologiskt kulturarv. Att den förmedlar många olika historiska historier. Den pryder till och med kungliga trädgårdar och lundar. Så till skillnad mot Packhusrodellens kungakrona kommer vår brudspirea alltid att vara trendig. Enligt mig som är en töntig men hängiven beundrare av denna tilldragande buske.

Klåda i fingrarna och en bulldoggs psyke

Jag har de senaste dagarna funderat kring hur mycket tid jag lägger ner på att kolla i min smarta mobiltelefon. Därför laddade jag ner en app som berättar för mig hur många timmar och minuter jag ägnar mig åt mobilen istället för det verkliga livet.
Hoppsan, 28 minuter sa appen.
Kan det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att dubbelkolla. Medan jag ändå hade mobiltelefonen i handen passade jag på att kolla lite annat. SVT Nyheter, Norrköpings tidningar, sociala medier och mejlen.
55 minuter sa appen när jag loggat ut.

Nu har jag grundligt undersökt mina mobila internetvanor. Kommit fram till att jag inte ligger i riskzonen och har en ganska sund relation till min mobiltelefon. Men för att göra det ännu mer sunt har jag ställt in funktionen skärmtid för sociala medier på 30 minuter. Då måste jag hushålla med tiden och förvalta den väl om den ynka halvtimman ska räcka hela dagen.

Igår var utskickad på uppdrag. Ledarhundens klor skulle klippas, veterinärtiden var förbokad. Vi var där ganska tidigt så vi passade på att ta en kiss- och bajspromenad så inte hunden skulle behöva hålla sig vid ingreppet. Mobiltelefonen i byxornas bakficka.
I väntrummet konstaterade jag, en hel kvart kvar innan vi skulle bli uppropade. Mobiltelefonen låg kvar i bakfickan. Den skavde en aning. Pockade på uppmärksamhet. Det kliade i mina fingrar. Kanske något nytt hade hänt sedan jag lämnade hemmet, hämtade hunden och körde till veterinärer.
Jag strök hunden över nacken, studerade akvariefiskarna som stirrade tillbaka med tomma ögon. Tittade på den uppsatta teveskärmen som visade söta kattungar. Läste en intressant broschyr i pappersformat hur hundägare ska undvika att deras älsklingar får mask i magen då de följt med matte och husse utomlands.

En bulldogg med husse kom in i väntrummet. Jag höll lite hårdare i ledarhundens koppel. Det kändes tryggare så eftersom jag är aningen rädd för främmande hundar.
Hur farliga är egentligen bulldoggar? Det kanske går att googla fram? Frestelsens överfall var brutal.
Precis då ropade någon bakom hyllor av hundmat på Sigge. Jag blev räddad från Google.

Jag har bestämt mig för att närma mig det livet jag levde utan mobiltelefon och surfplatta. Speciellt när det gäller sociala medier. Jag behöver faktiskt inte veta allt om alla precis hela tiden. Även om det är dagens normala sätt att umgås, få viktig information, inbjudningar och ovärderliga händelseutvecklingar i form av separationer, tidiga graviditeter och bemärkelsedagar. Trots risken  att jag på kuppen mister några av mina vänner jag skaffat på sociala medier. Lite tryck på gillaknappen kan till och med medföra blockering. Det har jag tidigare fått erfara...

Gammalt fiskrens och nytt liv

Vart tog den sköna värmen vägen? undrar vi nog alla. Det har till och med fallit snö på sina håll. Sandalerna ståt på skohyllan men strumporna har fått semester.
"Det är så här det är", sa meteorologen jag träffade för en intervju på SMHI. Samtidigt som hon erkände att det kan vara svårt att spå väder trots hypermodern teknik.
Jag liter på Bondepraktikan, gammalt fiskrens och kaffesump. Hon nickade men jag tror inte hon höll med mig fullt ut.

Jag ser fram mot en ny vecka. Med förhoppning att den inte ska bli lika ansträngande som den vecka vi lagt bakom oss. Jag är ju trots allt pensionär.
Ett av alla åtagande har varit en städdag tillsammans med sonsambon. Flyttstädning närmare bestämt. Utrustade med tandborstar, rengöringsmedel, fönsterputs, svinto och trasor gav vi oss i kast med grovrengöringen.
De som bott i huset har båda lämnat jordelivet och överlåtit till andra att städa undan det liv de levt.
Även om huset var tomt på personliga föremål, möbler och textilier kändes det knepigt. Nästan lite förbjudet att sticka nyckeln i låset, vrida om låskolven och stiga in i tamburer till ett hus där jag aldrig träffat den tidigare ägaren. Som om jag gjorde hemfridsbrott.

Tankarna vandrade runt medan vi putsade och fejade. Trots att huset stod tomt kändes en sorts närvaro. Livet som består av glädje, sorg vardag och fest hade dröjt sig kvar i de tomt ekande rummen.
När vi satt på altanen och åt smörgås, drack kaffe och saftsoppa ur plastmuggar pratade sonsambon och jag om den uppkomna känslan. Undrade och funderade. Hur var paret som bott i huset? Var de lyckliga med varandra och den tillvaro de levt? Vilka gemensamma minnen hade de delat och hur kände de när de en gång i tiden hittat huset där de skulle bosätta sig? Var det här ett hus som gav upphov till ögonblicklig förälskelse eller tvekade de inför köpet?
Frågor som aldrig får sina svar.
Jag hoppas att de var lyckliga med varandra och att huset skänkte dem harmoni.

När jag efter elva timmars städande satt i bilen hem till min make som väntade med kokt potatis och stekt hackkorv kände jag mig nöjd men ändå lite vemodig till sinnes. Insikten att livet faktiskt är ganska så kort slog mot mig direkt efter det dörren stängdes om huset som doftade rengöringsmedel.
Inom en snar framtid kommer någon annan med sitt flyttlass. Huset får ett annat liv än vad som varit. Och de nya husägarna kommer inte att skänka de förra ägare någon tanke. Döden är slutet men ändå går livet vidare för oss som är kvar.