En väninna ringde för en tid sedan och undrade lite försiktigt om jag mådde bra.
Jodå, tackar som frågar. Allt är i sin ordning.
Hon tyckte det var så länge sedan jag bloggat vilket jag är benägen att hålla med om. Därav frågan.
Tiden har helt enkelt inte räckt till. Bland annat är jag med i en matlagningsgrupp bestående av elva barn. Det är utmattande i sig men väldigt roligt. Vi träffas varje torsdag och största utmaningen är att läsa recepten. Grunden till ett lyckat resultat.
Det steks, kokas, vispas, hackas och dofterna som fyller köket är förförande goda. Sedan inmundigar vi tillsammans de färdiga rätterna och jag är viss och säker att grunden till blivande gourmetkockar numera finns i Skärblacka.
Nu ska jag enkom inte skylla min till synes vilande blogg på dessa matglada barn. Eller att tiden inte räcker till. Mycket händer omkring oss just nu som lägger sordin på den annars så glada stämningen i vår familj. När mycket faller på sina rätta platser tar det överhand och vi ser så ljust på det som sker att det överskuggar det mesta. Så är väl livet för oss alla. Dalar och toppar i den mänskliga berg-och dalbanan.
Idag hände dock något ytterst oväntat som är värt att nämna. Maken har sålt sin skåpbil till ägarna av trädgårdsfirman. På måndag träder en nyanställd in i firman och det tarvas en extra bil. Maken och jag blir därmed aningen entledigad från de mest krävande arbetssysslorna i andras trädgårdar och kan härmed anse oss som lite mindre heltidsarbetande pensionärer. Men, maken hävdade att han prompt måste ha sig en skåpbil och efter en del letande hittade han en som föll i smaken. Idag skulle köpet äga rum och jag körde in honom till bilfirman. När vi gick till våra respektive bilar ropade maken, ”ska du inte handla något du också”?
Jag klev ur min bil och gick tillbaka in till bilhandlaren. Maken åkte hem i sin nya skåpbil. Och jag köpte mig en bil jag också. Förvåningen blev stor när jag så småningom kom hem.
”Jamen du frågade ju om jag också skulle handla när vi ändå var i stan”!
Och vi behöver faktiskt en bil med plats för sju personer. Tyckte bilhandlaren också när jag berättade om hela högen av barnbarn som vi fått som kärleksgåvor.
Helst skulle jag behövt köpa en buss men det hade nog varit att gå till överdrift.
På onsdag ska jag ta med mig maken till bilhandlaren och visa vad jag köpt. Han kommer bli nöjd när jag undertecknar köpehandlingarna. Det är jag övertygad om.
