Julmaten är uppäten, även julskinkan till makens stora sorg och bedrövelse. För att få upp stämningen till en munter nivå drog jag på mig kängorna, den nya julklappsjackan, rafsade till mig bilnyckeln och begav mig till affären för att inhandla en kokt skinka, ströbröd och en burk senap.
Kön till kassan var lång, kylskåpen har tydligen sinat även i andra hushåll än vårt. Scanern blippade, varubandet gnisslade på och plastpåsar prasslade allt medan sammanbitna kunder packade sina varor utan att ta notis om varandra.
Så rättade en mamma med ett barn i fyraårsåldern in sig i ledet medan hon höll sitt barn i ett fast grepp. Det märktes tydligt att köa hörde inte till de bådas favoritsysselsättning. Barnet började kinka och plötsligt höjdes begäret av godis till en skyhög nivå. Mamman var obeveklig, då testade barnet om det skulle gå bättre med melon. Men inte heller det förslaget föll mamman på läppen. Så urartade hela situationen och ur mammans mun studsade det små vassa spikar rakt mot barnets ansikte.
Kön intog en viss nervositet, fötter flyttades och ben avlastade varandra. Mammans röst stegrades och hon lovade barnet att sista stunden var kommen för något nytt gemensamt besök på ICA.
Då sa plötsligt barnet det hela den församlade skaran tänkte: "Du är en bajskorv!"
Vad barnet hette fick ingen av oss veta, däremot alla andra namn som dock inte var barnets dopnamn.
Jag är av naturen inte ängslig eller speciellt blyg. I mitt huvud formade jag meningar för att komma barnet till undsättning. Men ändå drog jag mig för det, barnet kände inte mig, inte heller mamman. Kanske kunde jag stilla och lugnt fråga henne om hon själv skulle känna sig generad om hon och barnets pappa köade bland många andra främlingar och han med hög röst kallade henne det ingen får kalla varandra ens i ett folktomt rum.
Plötsligt öppnades en ny kassa, jag slängde det långa benet före det andra och min egen situation var räddad och med en viss skamsenhet över min feghet slutade jag fundera över vidare ordval som jag kunde leverera till den högröstade mamman.
Trotsåldern varar ganska så länge hos ett barn. Tonårstiden ska avrunda gränsdragningar och perioden av utveckling. Det är en tid som är jobbig för alla, inte minst för barnet själv. Men vi har en accepterad benämning för detta krångliga men nödvändiga fenomen.
Fast vad kallar man en vuxen som beter sig som en trotsig fyraåring i kön på ICA? Kan det kanske heta social inkompetens?
