Vår bröllopsdag blev minst sagt märklig. Men ett visst mått av firande hölls dock med hämtmat och rosor med vidhängande kort där maken bedyrade sin tacksamhet att vara gift med mig. Trött och omtumlad över dagens tidigare händelser kändes det varmt i hjärtat av makens omtänksamhet. Minnet av vår vigsel kretsar mest kring min pappa.
Mitt under vigseln somnade pappa och gav ifrån sig höga och utdragna snarkningar vilket generade min mamma storligen. Om tröttheten berodde på en långrandig präst eller om pappa var utmattad av den pågående skidtävlingen han innan vigseln via radion hängett sig åt går inte att utröna. Eller så tyckte han vigslar var tröttsamt i största allmänhet.
Det finns mycket som är svårt att utröna. Inte minst mänsklighetens agerande där jaget många gånger sätts i det främsta rummet. Den pågående pandemin är ett bevis på mänskligt ego. Eller dumdristighet. Om vi tagit det ansvar regeringen och Folkhälsomyndigheten hoppats på hade sjukhusen inte varit överbelamrade av sjuka i behov av intensivvård som slutar i överfulla bårhus. De flesta äldre är rädda och ledsna i sin ofrivilliga ensamhet medan den yngre befolkningen tycker livet suger utan fester, barhäng och amorösa träffar.
Hoppet står nu till vaccinet. En spruta som startar hätska debatter mellan de som är för och de som är emot. Själv kommer jag trots min rädsla för nålar låta mig vaccineras. För min egen skull men lika mycket för att värna om mina medmänniskors hälsa.
Det är svårt att tänka så som vi ofta gör, detta drabbar andra men inte mig. Jag har blivit spritmissbrukare. God handhygien har alltid legat mig varmt om hjärtat men att skölja efter med en slatt sprit har endast skett i undantagsfall. Nu spritar jag händerna både innan och efter ett besök i den lokala matvarubutiken vilken är den enda butik jag numera besöker. Väl hemma upprepas proceduren efter noga tvätt med tvål och vatten.
Efter regeringens aningen förvirrande besked om nya restriktioner tar jag ytterligare ett steg uppåt i nivån på egenansvar. Klev ur sängen tidigt i morse för att åka och köpa förnödenheter. För att inte känna mig obekväm i den förmodade ökande kundtillströmningen.
Jägare tillhör det morgonpigga släktet. Men innan jakten drar igång kan det behövas bullar till det medhavda kaffet. Och snus uppepå det. Utanför butiksingången stod ett gäng jägare och hade överläggning. Kanske om dagens jakt eller vem som skulle betala för bullarna. Några ännu ej virussmittade gamlingar i riskgruppen iförda munskydd och plasthandskar strök oroligt förbi den muntra skaran män i jägarmundering. När jag närmade mig hade de hamnat precis framför ingången. Vänligt men aningen bestämt bad jag männen att flytta sig till ett rekommenderat distanserat avstånd. De surnade till, berättade att de minsann träffades dagligen och fann därför ingen anledning till förflyttning. Trevligt men jag tillhör inte er vänskapskrets så flytta på er för f*n! Det är inte alltid lätt att vara snäll och vänlig. Ibland suger livet rejält.
