Det händer att maken och jag bokar biljett för att åka in till Norrköping och gå på någon uppsättning på Östgötateatern.
Att gå på teater är festligare än bio. Det upplevs dessutom som om det är lättare att leva sig in i handlingen samtidigt som om det känns att skådespelarnas karaktärer agerar ut rollen enkom åt mitt håll. Sitter vi dessutom på första bänkraden kan det skvätta svett och saliv på oss och då blir det verkligt att det är skådespel på riktigt och inte på film.
Idag har jag varit på Östgötateaterns Stora teater i Norrköping. Fick en skymt av skådespelarna som hårdtränar inför höstens premiär med musikalkomedin La Cage aux Folles. Den har jag sett på film några gånger och skrattat hejdlöst vid varje tillfälle. Nu är jag frestad att boka biljetter för att vi ska få en humoristisk helkväll.
Nu var det inte för att som första utomstående få en glimt av musikalen utan för att bekanta mig lite närmare med lokaliteterna i teaterbyggnaden. Dit endast behöriga har tillträde.
Under två och en halv timma travade jag runt i promenoarerna som korridorer heter på teaterspråk, kikade in i skådespelarnas loger, perukmakeri, kostymförråd och orkesterdike. Klev in bakom scenen, och kollade på teatervinden.
Enda gången jag stötte på problem var då jag olovandes steg in i inspicientens för stunden obevakade utrymme. Hon kom efter en stund och med bister min spände hon ögonen i mig. En liten dam som inte verkade svältfödd. Skamsen gick jag ut genom dörren samtidigt som hon gick in. Vi pressade våra magar mot varandra och bildade en mänsklig propp i den trånga dörrposten. Att jag dessutom hade min kameraryggsäck på ryggen gjorde inte saken lättare. Snarare trängre. En ville in och en ville ut och vi kämpade hårt innan proppen släppte.
Min ciceron bad om ursäkt och jag begrep att inspicienten var ett fruntimmer med pondus.
Vi gick faktiskt in i hennes arbetsrum utan att fråga om lov, urskuldade sig ciceronen som innan den stränga damen dök upp hunnit med att förevisa mig alla apparater och monitor som tillhör en inspicients arbetsredskap och tagit sig ut ur rummet innan det åter skulle bemannas.
Jag vände på huvudet innan jag lommade iväg. Blicken jag fick sa sitt tydliga språk. Hon skulle aldrig någonsin förlåta mig.
Kända och okända skådespelare stirrade stelt men leende på mig från uppsatta fotografier. Gästspelare och från den fasta ensemblen. Några numera döda, andra har gått i pension men de flesta är i högsta grad levande och aktiva på olika teaterscener.
Margaretha Krook, Max von Sydow och Ernst Hugo Järegård. Kända namn som fått sin teaterskolning på Norrköpings Stora teater.
De håller sig undan för här finns inga teaterspöken hur gärna vi vill, sa ciceronen och syftade inte på Max von Sydow som ännu inte sällat sig till skaran av döda skådespelare.
När vi sitter i röda plyschklädda teaterstolarna för att se La Cage aux Folles vet jag precis vad som händer bakom kulisserna. Herrarnas loger går i babyblått medan damernas väggar är strukna med aprikos färg. I sitt krypin med uppsikt över allt som sker på andra sidan av glasrutan befinner inspicienten. Jag vet exakt vart hon sitter och jag överväger om jag ska höja handen och forma fingrarna till en liten vinkning. Efter idag känner vi trots allt varandra. I alla fall så pass mycket att vi under en kort stund haft en form av närkontakt. Även om vi inte knöt några vänskapsband så är det aldrig fel att visa att jag trots allt är beskaffad med en gnutta av hövlighet.
