Summa sidvisningar

lördag 23 februari 2019

En enkel träfrack och eremitens hjälplöshet


Återinträdet i ledighetens sötma har infunnit sig. Det har varit en händelserik vecka där ett och annat förvånat ögonbryn har höjts. Människor som jag tidigare haft kontakt med i begravningssammanhang kände en rädsla att de gått på fel begravning.
"Nämen begravnings-Carina, är du här i begravningskostym och nyputsade skor"! Jajamen mama is back in business.

Under veckan har en kommun på annan ort hört av sig. Den döde hade inga tillgångar. Nedgrävning utan föregående ceremoni, löd budskapet. Då trädde en god man in. Han styrde i värdighetens namn upp det hela.
Jag kände mig sorgsen. Inga pengar, ingen släkt, inga vänner. Vilket inte hör till ovanligheterna i vårt samhälle där de flesta av oss har nog med vårt eget.
Det kan tyckas att enkom gamla människor hamnar i bakkanten av det sociala skyddsnätet, där inte enbart kommuner och landsting ingår utan också vänner. Så är icke fallet. Läste för en tid sedan om en kvinna i 25-årsåldern. Hon har aldrig lyckats få några vänner. Varken i det verkliga livet eller på konstgjord väg via sociala medier. Värst är det på högtider som födelsedagar, jul och midsommar, påtalade den unga kvinnan. Ensamhet finns i alla åldersgrupper och samhällsklasser. Men jag tror ändå att det är gamla som är värst drabbade.

Igår kväll kom ett nödrop från vår sonsambo. Hon var hemma hos en kvinna som i ordets rätta betydelse är helt ensam. Sonsambon brukar handla och göra andra värdefulla insatser hos kvinnan.
Ensamheten är till viss del självvald. Hon kan liknas lite vid en eremit. Vilket kan vålla stora problem den dag då det behövs påkalla livsnödvändig hjälp. Kvinnan släpper ogärna människor inpå livet men sonsambon har lyckats spräcka muren och även vår son, min make och jag har fått tillträde in i kvinnans liv.
Nu har kvinnan gjort sig illa. Ett läkarbesök vore på plats. Efter flertalet timmar ringdes jag in för att vara behjälplig. Vår sonsambo hade inte fått kvinnan på fötter och in på  toaletten och vidare till sängen. Därmed påkallade hon min hjälp. Med gemensamma krafter lyckades vi med det som till en början verkade helt ogenomförbart. Vi lirkade med resten men där tog det stopp. Inget läkarbesök, det var bara På spåret som gällde.
"Tåget hinner avgå och komma tillbaka till stationen innan du når soffan"! Jag försökte låta myndig på rösten. Förordade larm och hemtjänst. Förklarade konsekvenserna av ett fall som kan sluta med liggsår, uttorkning, brutet höftben, lunginflammation och orediga tankar. Det var som att tala för döva öron. Ibland är envisheten starkare än förnuftet.

När jag kom hem drabbades jag av en ängslan. Tänk om jag också blir så där ensam och hjälplös när jag blir gammal. Rädsla för att vara till besvär. Att jag till varje pris måste klara mig själv och inte låta närstående ta hand om mig när det är dags att bli omhändertagen. För hur vet jag att mina tankar inte kommer att stämma överens med verkligheten?
Ännu är jag stark och frisk. Jag har min familj, vänner och pengar till min begravning. I morgon är det "kalopssöndag" och jag får pussa barnbarn. Det finns inget som fattas mig i mitt vanliga  anspråkslösa liv.

onsdag 20 februari 2019

Entreprenörskap och vårskrud


Mitt program är fullspäckat. Dessutom är jag nödd och tvungen att ställa väckarklockan på 06.30. Livet som mångsysslande pensionär är hårt.
Två dagar kvar som vikarierande begravningsentreprenör. Det hela har gått bra förutom att jag
kl. 08.15 i morse ringde och väckte en kantor. Jag utgick ifrån att samtliga arbetsföra personer startar lika tidigt som en vikarie. Den morgontrötte kantorn upplyste mig om att han sover till kl. 9.00. Jag urskuldade mig men påpekade att just denna morgon kunde han borsta tänderna extra noggrant och länge eftersom han tack vare mig fått extra morgontid.
Jag låter mina arbetsgivare ta eventuella efterföljder. Det bäste med vikariatet, jag behöver inte stå som ansvarig.
Alla mina skrivuppdrag är dock avklarade och i nuläget har jag satt en veckas stopp för vidare frilansande uppdrag.

I morgon kommer delar av vår familj hem från solsemestern. Det vill säga småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Då upphör min befattning som djurhållare. Ledarhunden lämnas tillbaka och ödlan blir duschad av dess ägarinna. Skulle egentligen haft en katt i djurbesättningen men den blev sjuk strax innan avresedagen och springer nu omkring i de sällas hemvist i jakten på råttor.

Att ha hund är trevligt. Att ha en lånehund är ännu trevligare eftersom det inte är något beständigt ägarskap. Och så gör jag det jag så många gånger bestämmer mig för men som så sällan blir av. Långa promenader. Så långa att jag drabbats av träningsvärk i vadmusklerna. Tror banne mig att hunden anser det som onödigt långa promenader ty han tittar bort då jag frågar honom om vi ska gå ut. Hans blick säger mig att han har semester vilket betyder vila.
Men alla hundar mår bra av promenader vilket även omfattar den som håller i kopplet. Dessutom är det vår i luften. Pilska honkatter skriker och jag ler när jag ser videns mjuka knoppar som spruckit  av solens värmande strålar. Och ja då, i rabatterna börjar krokus och påskliljor trevande söka sig mot ljuset. trots att det fortfarande är vintermånad. För nio år sedan hade vi så har års så mycket snö att vi med nöd och näppe tog oss ut genom ytterdörren.

I Paris är det också vår, det håller maken reda på. Resebiljetter och giltiga pass ligger i en plastficka, snart bär det av. Med flyg, buss, taxi och tåg. För 41 år sedan var vi också i Paris. Men då var det höst och om jag minns rätt lite småruggigt.  Den resan resulterade i havandeskap, nu är vi till åldern komna så risken för kommande födslovärkar är inte att vänta. Vilket är tur för så som livet ser ut nu har jag svårt att hinna med att vara småbarnsmamma. Det räcker med att vara frilansande reporter, barnbarnsbarnvakt, begravningsentreprenör, djurvakt och sjuktransportör åt min mamma. Jag måste hinna med att vara pensionär också.


torsdag 14 februari 2019

Solsemester och kärlekssemlor


Kasten är tvära mellan vinter och vår. Bara på ett par dagar smälte snön undan och fåglarna testar sin förmågan att kvittra våren till mötes. Nu ligger gräsmattan bar och snart blommar snödropparna.
I arla morgonstund klev vi upp ur sängen och körde småtvillingarna, deras storasyster och mamma till flygplatsen. En vecka i sol och värme väntar. Vilket jag unnar dem så väl. Kvar på marken står vi med ledarhunden och ödlan som vi fått förtroendet att sköta om.

Storasystern har blivit av med det förhatliga gipset. Enligt uppgift liknar hennes ben mest en plockad höna. Skinnet hänger i slamsor och sprids vida omkring. Sol och salta bad kommer göra huden gott. Snart kan hon med största säkerhet kasta kryckorna och benbrottet blir till ett jobbigt minne.

I morgon börjar min vikarievecka som begravningsentreprenör. Namnskylten är tillverkad och jag har blivit instruerad om vad som står i agendan. Bilnyckel, taggar till krematoriet och begravningskapell, nyckeln till kontoret och nyckelkortet till bårhuset. Allt är överlämnat till mig och jag känner mig beredd på att kasta mig in i den nygamla uppgiften.

Häromdagen läste jag en artikel vilken handlade om vår status och föga förvånande visade det sig att en vikarie inte står högt i kurs. Speciellt inte om vikarien är singel och gett sig in i dejtingvärden. För att få napp bör singeln vara managementkonsult, jurist eller undersköterska. De har den högsta attraktionskraften. Heter de dessutom Anna, Emma, Malin, Johan, Fredrik eller Daniel sänder det ut signaler som ger många gillamarkeringar i appen.

Idag är den stora dagen för romantik och kärlek. Alla får vara med och dela den. Oavsett titel och namn. Allt tack vare den helige Valentin som skrev ett kärleksbrev till sin fångvaktares dotter strax innan bilan föll och separerade huvudet från halsen.
Det är nu som vi ska köpa rosor och hjärtformad choklad till sin käresta. Förr gick det bra med en kärleksgåva i form av ett körkortsfodral i kalvskinn, en italiensk helsidenslips, en handtryck handduk med texten "du och jag" eller en burk gåslever. Gåvorna levereras hem till henne och helt djärvt till honom på kontoret. Allt enligt annons i Dagens Nyheter år 1957.

Jag ska också får en kärleksgåva av maken. Hörde precis hur hans skosulor  knastrade i grusgången och bilen startade. Vet redan vad det är. En stor semla från Skärblacka hembageri.

torsdag 7 februari 2019

Långt avstånd och ett brustet vänskapsband


Två par lakan, en icke serviceinriktad dam på utlämningen av paket samt krångliga telefonsamtal till posten. Det blev för många år sedan inledningen på en vänskap som skötts via distans.

Vänskap kan se ut på lite olika sätt. Den kan vara idealisk, egennyttig eller finnas till enbart för nöjes skull. Vänskap kan vara flyktig och den kan bestå i all evighet.
Brutna vänskapsband gör ont. Men ibland är det en nödvändighet, speciellt om vänskapen är egennyttig. Då uppstår en annan sorts sorg, sorgen över att ha blivit utnyttjad.

Idag är jag sorgsen. Min väninna på distans finns inte längre kvar. Tappert har hon kämpat men nu är orken slut. Jag känner mig tom. Vi skulle mötas denna sommar. Så hade vi planerat. Nu kan vi inte längre odla vidare vår vänskap, inte heller prata om de små obetydliga och de stora  händelserna i våra liv. Inte ge varandra goda råd från våra respektive livserfarenhetsbanker eller tröstande ord när vi behöver bli tröstade. Inte skratta tillsammans över livets små egenheter som stundom drabbar oss alla.

När maken och jag lägger oss under de där speciella påslakan som min väninna en gång i tiden, innan vi ens visste om varandras existens,  förmedlade  till mig kommer jag att tänka på henne. Vilken speciell person hon var och vilken glädje jag känt över att få vara hennes vän.

Jag har ett bokmärke med texten "Avstånd betyder ingenting, närhet är en hjärtesak". Precis så är det. Oavsett avstånd, hur lång tid som går och vilka skiftningar som livet erbjuder så varar vänskapen om den är äkta.
Under mitt liv har jag haft många vänner. Nära vänner som jag delat mycket med men också vänner där vi stått en bit från varandra. Jag har vårdat vänskapen men också misskött den. Med brutna vänskapsband som följd.

Idag tänker jag efter lite extra mycket. Tänker på det jag och min väninna inte hann med. Som den där sommarträffen. Jag känner även en ilska, att jag inte åkte till henne på besök redan i höstas. Medan tid var. Nu är det för sent. Det enda jag kan göra nu är att skicka en bukett blommor med en sista hälsning.

Med stor sorg i mitt hjärta säger jag: Tack Ann för din vänskap. Dina kloka ord och uppmuntran har betytt mycket för mig.



onsdag 6 februari 2019

Hopp om en ny morgon och tillvarons mysterium



Årets göjemånad är klar och kall. Februari, en komplicerad månad då det är skottår. I alla fall om man ska försöka förstå sig på skottdagen. Det går förvisso att räkna ut med antalet dygn för den som är intresserad av matematiska uträkningar för att på så sätt ta reda på vilka år som är skottår. Vill man förenkla det hela så är varje årtal som kan delas med fyra ett skottår. Det är även då det är presidentval i USA men kanske det allra viktigaste, Olympiska spelen går av stapeln. Kan vara ett riktmärke för den förvirrade.
Det finns också en regel när skottdagen ska falla in. Vilket klubbats igenom hos EU.

Hur länge vi ska få leva har dock EU inte satt upp några regler för. Vi får ta dagen som den kommer och hoppas på att få vakna till en ny morgon. Men livet är skört. Det gäller både människor och djur.
Husdjur är alltid trevligt men varje husdjursägare vet att det finns en baksida. När djuret blir sjuk och det svåra beslutet ska tas.
Igår fick jag vara med om ett sådant beslut. Vår dotters katt blev i måndags inlagd på djursjukhus och igår fattades beslutet över telefon. En ansvarsfull djurägare måste bortse från sin egoism och göra det som är bäst för sitt djur.
Eftersom vår dotter var på obligatoriskt möte med sitt arbete fick jag rycka ut och finnas vid kattens sida. Stilla och lugn lade hon ner sitt lilla huvud i min kupade hand. Jag strök henne över ryggen  ända till dess hennes hjärta slutade slå.

För mig har döden funnits med i min yrkesroll under 22 år. Efter fem års uppehåll är jag tillbaka i branschen där jag kommer att göra små inhopp som begravningsentreprenör då det behövs. Denna gång utan övergripande ansvar som egen innehavare av en begravningsbyrå. Nu gör jag enkom det jag blir tillsagd att göra. Ska dock göra mitt allra bästa.
I går när jag repat mig efter kattens dystra öde var jag praktikant på den begravningsbyrå jag stundom ska vara behjälplig. Åkte dit jag aldrig mer trodde jag skulle befinna mig i levande livet.
Samma lukt som jag känt så ofta att jag då när jag var aktiv slutade reagera över. Samma känsla för döden nu som då. Respekten för de som slutat sin vandring och nu ser på mig med oseende ögon. Samma hyllning till det liv som varit när kistan stängs. Det kändes sorgligt men fint och alldeles som vanligt. Inget hade förändrats mer än vissa datoriserade rutiner som måste följas.
Alla är vi uppkopplade och inlagda i datasystemen, även vid livets slut.

Resten av veckan är vikt åt våra barnbarn. Barn som sprudlar av liv men där tillvarons mysterium ibland kan vara lika obegriplig som för en vuxen. Som varför en älskad katt måste bli sjuk och dö.