Återinträdet i ledighetens sötma har infunnit sig. Det har varit en händelserik vecka där ett och annat förvånat ögonbryn har höjts. Människor som jag tidigare haft kontakt med i begravningssammanhang kände en rädsla att de gått på fel begravning.
"Nämen begravnings-Carina, är du här i begravningskostym och nyputsade skor"! Jajamen mama is back in business.
Under veckan har en kommun på annan ort hört av sig. Den döde hade inga tillgångar. Nedgrävning utan föregående ceremoni, löd budskapet. Då trädde en god man in. Han styrde i värdighetens namn upp det hela.
Jag kände mig sorgsen. Inga pengar, ingen släkt, inga vänner. Vilket inte hör till ovanligheterna i vårt samhälle där de flesta av oss har nog med vårt eget.
Det kan tyckas att enkom gamla människor hamnar i bakkanten av det sociala skyddsnätet, där inte enbart kommuner och landsting ingår utan också vänner. Så är icke fallet. Läste för en tid sedan om en kvinna i 25-årsåldern. Hon har aldrig lyckats få några vänner. Varken i det verkliga livet eller på konstgjord väg via sociala medier. Värst är det på högtider som födelsedagar, jul och midsommar, påtalade den unga kvinnan. Ensamhet finns i alla åldersgrupper och samhällsklasser. Men jag tror ändå att det är gamla som är värst drabbade.
Igår kväll kom ett nödrop från vår sonsambo. Hon var hemma hos en kvinna som i ordets rätta betydelse är helt ensam. Sonsambon brukar handla och göra andra värdefulla insatser hos kvinnan.
Ensamheten är till viss del självvald. Hon kan liknas lite vid en eremit. Vilket kan vålla stora problem den dag då det behövs påkalla livsnödvändig hjälp. Kvinnan släpper ogärna människor inpå livet men sonsambon har lyckats spräcka muren och även vår son, min make och jag har fått tillträde in i kvinnans liv.
Nu har kvinnan gjort sig illa. Ett läkarbesök vore på plats. Efter flertalet timmar ringdes jag in för att vara behjälplig. Vår sonsambo hade inte fått kvinnan på fötter och in på toaletten och vidare till sängen. Därmed påkallade hon min hjälp. Med gemensamma krafter lyckades vi med det som till en början verkade helt ogenomförbart. Vi lirkade med resten men där tog det stopp. Inget läkarbesök, det var bara På spåret som gällde.
"Tåget hinner avgå och komma tillbaka till stationen innan du når soffan"! Jag försökte låta myndig på rösten. Förordade larm och hemtjänst. Förklarade konsekvenserna av ett fall som kan sluta med liggsår, uttorkning, brutet höftben, lunginflammation och orediga tankar. Det var som att tala för döva öron. Ibland är envisheten starkare än förnuftet.
När jag kom hem drabbades jag av en ängslan. Tänk om jag också blir så där ensam och hjälplös när jag blir gammal. Rädsla för att vara till besvär. Att jag till varje pris måste klara mig själv och inte låta närstående ta hand om mig när det är dags att bli omhändertagen. För hur vet jag att mina tankar inte kommer att stämma överens med verkligheten?
Ännu är jag stark och frisk. Jag har min familj, vänner och pengar till min begravning. I morgon är det "kalopssöndag" och jag får pussa barnbarn. Det finns inget som fattas mig i mitt vanliga anspråkslösa liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar