Entreprenörskap och vårskrud

Mitt program är fullspäckat. Dessutom är jag nödd och tvungen att ställa väckarklockan på 06.30. Livet som mångsysslande pensionär är hårt.
Två dagar kvar som vikarierande begravningsentreprenör. Det hela har gått bra förutom att jag
kl. 08.15 i morse ringde och väckte en kantor. Jag utgick ifrån att samtliga arbetsföra personer startar lika tidigt som en vikarie. Den morgontrötte kantorn upplyste mig om att han sover till kl. 9.00. Jag urskuldade mig men påpekade att just denna morgon kunde han borsta tänderna extra noggrant och länge eftersom han tack vare mig fått extra morgontid.
Jag låter mina arbetsgivare ta eventuella efterföljder. Det bäste med vikariatet, jag behöver inte stå som ansvarig.
Alla mina skrivuppdrag är dock avklarade och i nuläget har jag satt en veckas stopp för vidare frilansande uppdrag.

I morgon kommer delar av vår familj hem från solsemestern. Det vill säga småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Då upphör min befattning som djurhållare. Ledarhunden lämnas tillbaka och ödlan blir duschad av dess ägarinna. Skulle egentligen haft en katt i djurbesättningen men den blev sjuk strax innan avresedagen och springer nu omkring i de sällas hemvist i jakten på råttor.

Att ha hund är trevligt. Att ha en lånehund är ännu trevligare eftersom det inte är något beständigt ägarskap. Och så gör jag det jag så många gånger bestämmer mig för men som så sällan blir av. Långa promenader. Så långa att jag drabbats av träningsvärk i vadmusklerna. Tror banne mig att hunden anser det som onödigt långa promenader ty han tittar bort då jag frågar honom om vi ska gå ut. Hans blick säger mig att han har semester vilket betyder vila.
Men alla hundar mår bra av promenader vilket även omfattar den som håller i kopplet. Dessutom är det vår i luften. Pilska honkatter skriker och jag ler när jag ser videns mjuka knoppar som spruckit  av solens värmande strålar. Och ja då, i rabatterna börjar krokus och påskliljor trevande söka sig mot ljuset. trots att det fortfarande är vintermånad. För nio år sedan hade vi så har års så mycket snö att vi med nöd och näppe tog oss ut genom ytterdörren.

I Paris är det också vår, det håller maken reda på. Resebiljetter och giltiga pass ligger i en plastficka, snart bär det av. Med flyg, buss, taxi och tåg. För 41 år sedan var vi också i Paris. Men då var det höst och om jag minns rätt lite småruggigt.  Den resan resulterade i havandeskap, nu är vi till åldern komna så risken för kommande födslovärkar är inte att vänta. Vilket är tur för så som livet ser ut nu har jag svårt att hinna med att vara småbarnsmamma. Det räcker med att vara frilansande reporter, barnbarnsbarnvakt, begravningsentreprenör, djurvakt och sjuktransportör åt min mamma. Jag måste hinna med att vara pensionär också.