Under vår frukost studerade vi fåglarna som ännu låter sig matas vid vårt fågelbord. Höjdpunkten inträffar då hackspetten anländer. Den är grann att skåda samtidigt som den roar med sitt uppförande.
Eftersom det fruktade viruset numera är varje medborgares dagliga samtalsämne spädde maken och jag ut det lite genom att som omväxling fundera kring fågelinfluensan. Som ingen människa i vårt land blivit smittad av.
Den influensa som nu härjar kräver att var och en av oss tar ansvar. Därmed hade jag svårt att besvara frågan jag fått huruvida jag träffar våra barnbarn eller ej. Var osäker på frågeställarens reaktion när jag sanningsenligt svarade att jag inte undviker barnbarnen. Troligtvis kliver jag ut ur ansvarsområdet och visar därmed ringa hänsyn till min omgivning.
Under gårdagen lät vår dotter meddela att hon uppvisade kollegial gemenskap genom att åta sig ett dop av ett pyttebarn då ordinarie doppräst blivit sjuk. Dopet skulle ske idag och jag ombads hänga en stund med småtvillingarna och deras storasyster samt köra deras prästklädda mamma till kyrkan.
Ge dem lunch på Mc Donalds under tiden jag döper barnet, löd uppmaningen.
Mc Donalds var öde. Normalt brukar snabbmatsrestaurangen vara välfylld runt lunch. Nu hade enkom de modigaste slagit sig ner vid de glest befolkade borden. De brottades i vanlig ordning med den skivade tomaten som lätt slinker än hit än dit genom smakrikt klegg, lökringar, smält ost salladsblad och välstekt hamburgare. Det hela slutar allt som oftast med att mat hamnar där det inte borde hamna.
Vi tog det säkra före det osäkra och gjorde beställningen via drive in. Därefter slog vi oss ner vid utomhusborden en bit bort från restaurangen och satt i snålblåsten och stillade hungern. Allt medan vi konstaterade att området mest liknade en soptipp. Det är onekligen bekvämare att kasta avskrädet på marken än att lyfta på locket till de många utplacerade soptunnorna.
När prästen gjort sitt hämtade vi upp henne utanför kyrkan. Därefter fanns ett besök i matvaruaffären med på behövlighetslistan.
Ett besök i affärer känns numera skamfyllt. Jag gör allt jag kan för att vara osynlig. Smyger mig in och skyndar mig därifrån. Flaskan med handsprit jag har i bilen och som omedelbart efter affärsbesöken nyttjas lindrar inte skammen.
Jag förmanade barnen. Ta inte i något och slicka för allt i världen inte på matvarukorgar, varor eller transportbandet framme vid kassan. Samt håll avstånd! Barnen glodde storögt på sin mormor och skakade därefter på sina små förståndiga huvuden.
I morgon är en ny dag och antagligen har fler människor insjuknat eller rent utav dött. Gamlingar fortsätter reta gallfeber på de som inte befinner sig i riskgruppen genom att visa sig ute och det unga innefolket sippar drinkar och öl inne på storstadskrogarna. Sjuka får dö ensamma och på äldreboenden är längtan efter nära och kära svår.
Maken och jag ska på utflykt till Mjölby. Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar. Något måste vi ju hitta på i dessa tragiska kristider. Även om en och annan anser oss föra ett oansvarigt leverne och trotsa allvaret.
