En obotlig tidsoptimist och ett kontaminerat bak

 Känns som sommaren är till ända. Jag har plockat fram raggsockorna. Åkerjorden är plöjd och nyponen röda. Tiden är det enda vi aldrig kan stoppa. Nu sveper mörkret omkring oss och jag måste komma ihåg att köpa stearinljus. Så jag kan intala mig att det är mysigt med mörka kvällar medan ljusets låga fladdrar och kastar skuggor över bordet.

I min kalender har jag noterat vad som sker under veckan som kommer. Tider jag måste passa. Det gäller att inte glömma det jag åtagit mig eller blivit kallad till.

Jag är ingen tidsoptimist. Att passa tider är något jag lärt mig från barnsben. Om jag får förhinder meddelar jag mig så ingen behöver bygga upp en irration över förseningen. Vet själv hur jag reagerar när jag får stå och vänta på någon då vi gjort upp en tid. När personen i fråga kommer i bästa fall endast tjugo minuter för sent och ursäktar sig säger jag ”det är lugnt, nu är du ju här”. När jag egentligen menar ”hur kan du låta mig stå och vänta. Så respektlöst av dig”! 

Jag vill ju inte såra någon, den svenska mentaliteten talar sitt eget språk. Stryker medhårs och tidsoptimisten lär sig aldrig passa tider.

Idag är jag så där upprörd över bristande respekt från mina medmänniskor. Väntar på besked som aldrig kommer. Trots tre tidigare påminnelser i både ord och skrift. Ska jag verkligen behöva påminna vuxna människor ytterligare en fjärde gång? 

Jag vankar av och an, kollar min mobiltelefon och svär. Kanske kommer beskedet under dagen, i morgon eller en annan dag. Ursäktande. Jag säger, ”det är lugnt,  nu har du ju svarat”.  Eller tar jag mod till mig och med en lagom portion syrlighet i rösten förklarar vikten i att vara noggrann med tider. 

Det är så otroligt svårt att vara rakt och stå upp för sin åsikt. Känns obehagligt och skrämmande. Men vad kan egentligen hända? Vi har ingen rätt att ge varandra ovett för våra åsikter. Förutom på sociala medier. Där är allt tillåtet för där möts vi inte öga mot öga. Där kan vi obehindrat kränka och hänga ut varandra och kalla det åsiktsfrihet. 

Under veckan som gått bakade jag bullar. Halva degen bakade jag ut till helt vanliga bullar medan den andra halvan blev en lyxigare variant med äppelmos på toppen. Skänkte bort några bullar till våra barn. De utan äppelmos till sonen med familj eftersom jag vet att där uppskattas inga oväntade inslag. Dottern med familj fick däremot lyxvarianten för det trodde jag skulle falla i smaken.

Förväntansfull frågade jag dottern om bullarna var goda. ”Du vet att jag älskar dina bullar mamma, sa hon. Men du hade ju kontaminerat dem med äppelmos”! 

Ett rakt och ärligt svar och med detta har jag lärt mig att inte skänka bort en bullvariant som innehåller äppelmos till någon som inte uppskattar det. Det lönar sig att vara ärlig ty vi som gillar lyxiga bullar får äta desto fler. 

En spejsad kruka och en svart verksamhet

 Nu är det dags att du lär dig bokföring, sa maken till mig igår. Inte för att han anser mig vara slösaktig pengar. Tvärt om. Inte heller anser han mig vara snål. Han blir alltid glatt exalterad när jag gör inköp av onödiga nödvändigheter som jag anser vi är i behov av. Jag har nog en ganska sund balans när det gäller att handla och hålla igen på utgifterna.

Jag ska lära mig bokföra av helt andra orsaker. När sonen och sonsambon startade sin trädgårdsfirma gled vi successivt in i företaget med allt vad det innebär från beskärning av fruktträd till gräsklippning. Nu har  det utvecklats till ett litet familjeföretag där ägarna har huvudansvaret för firman medan  maken och jag räknas som två sidoskott som det kallas i trädgårdsbranschen. 

Jag är tilldelad befattningen receptionist och maken bokhållare. Däremellan klipper vi gräs och rycker ogräs. Och nu ska jag avancera till att hålla reda på räkenskaperna. I den händelse att ordinarie bokhållare blir sjuk, tröttnar på sin uppgift eller lägger sig ner och dör. 

Det heter debit och kredit, sa maken under första lektionen. Jag antecknade. Inkomster och utgifter. Eller om det var tvärt om.

Jag som är född med dyskalkyli känner mig högst tveksam till om jag kommer att bli trovärdig hos firmaägarna, skattemyndigheten och anställda löntagare.

Men, det finns finurliga program i datorn som sköter alla uträkningar. Det som är viktigast är att alla siffror förs in i systemet i rätt ordning. Lärde jag mig under lektion två.

Efter tredje lektionen vilken innefattade momsöverföring, inrapportering för RUT-avdrag till Skatteverket och utfärdande av kundfakturor kände jag mig matt och svag. Förflyttade mig därför från datorn till min nya hobby. Palettblad. En hobby som är oerhörd trendig just nu. För att lära mig mer om dessa växter som kom till Europa år 1851 från Indonesien har jag gått med i en palettbladsgrupp på sociala medier. Och inser nu att sköta om palettblad är lika krävande som bokföring om slutresultatet ska bli tillfredsställande. 

Verkar också som det är en kostsam hobbyverksamhet för det ska vara belysning, näring, medel mot ohyra och specialgjorda hyllor där växterna ska stå i karantän. 

Min fundering är att satsa på kaktusar i stället samt låta trädgårdskunderna betala med svarta pengar. Det verkar vara mycket enklare. 

Den gravida miljömarodören och en blodfylld trappuppgång

 

Det du inte har i huvudet får du ha i benen, sa alltid min mormor när jag glömt något och blev tvungen att springa tillbaka och hämta det som jag glömt.

Igår missade jag vissa inköp när jag var till vår lokala matvarubutik. Därmed blev det en åktur för kompletteringsinköp denna morgon.

När jag under hemfärden svängde in på vår väg och kört ett stycke såg jag en kvinna som backat in sin bil

på körvägen som leder in på bondens åkermark. Hon höll en kasse i handen, tittade sig omkring och skulle precis vända kassen upp och ner när jag kom. Jag stannade bilen och hojtade, hörru du du, du tänker väl inte kasta skräp?!

Kvinnan blev svart i synen som åskovädersmoln över Glan. Skrek att hon minsann inte tänkte kasta skräp medan hon hivade in kassen i det öppna bagageutrymmet.

Hon hävdade att hon var gravid och behövde kissa.

Tänker du visa röven offentligt är det förargelseväckande beteende och kan kosta dig 800 spänn. Sa jag inte men tänkte. 

Hon var ju ändå gravid så jag hade viss förståelse ty gravida kan få infall utöver det normala. Må hända kände hon ett tillfälligt skriande behov av att kasta skräp i naturen under graviditesmånaderna.

Jag önskade henne lycka till med graviditeten och barnafödsel, vinkade och fortsätter min färd hemåt. Hon däremot bevärdigade mig inte med en blick eller hej då. Munnen rörde sig och det såg ut som om hon sa j***a kärring.

När jag packade upp mina inköpta varor tänkte jag på gravida kvinnor och dras uppkomna begivenheter på vissa ätbara produkter. Hört historier om hur de motat upp blivande barnafäder ur sängen mitt i natten för det pockar på att få inmundiga chokladdoppade skumbananer, röd paprika, grapefrukt eller isglass eller något annat extraordinärt. Trött och i skriande behov av sömn har den blivande pappan begett sig ut i mörkret för att söka upp en nattöppen jourlivsmedelsbutik eller bensinstation.

Själv föll jag för blodpudding när vi väntade ett av våra barn. Anrättningen skulle intagas rå, alltså ostekt. 

Maken behövde inte ge sig ut mitt i natten för att köpa blodpudding, jag såg alltid till att ha ett litet förråd i kylskåpet. När förrådet sinat körde jag själv in till Degerfors och handlade delikatessen hos Kronhallen. 

En gång blev begäret så övermäktigt att jag efter det jag betalat min blodpudding och lämnat butiken så rusade jag in i närmaste portuppgång som visade sig leda till Folktandvården. Där slet jag upp paketet med hjälp av bilnyckeln och högg in. Stora bitar in i munnen som jag frenetiskt tuggade och svalde. Den som någon gång ätit rå blodpudding utan att först ha skivat upp den vet att puddingen gärna vill klistra sig fast vid tänderna. Det drabbade även mig. Jag bad en stilla bön att ingen lämnade tandläkarstolen eller var på väg till den innan jag ätit klart min gravididtesmåltid. 

När biten på ca 500 gram av slut körde jag nöjd i hågen hem medan jag med tumnageln petade bort rester av blodpudding från framtänderna.

Jag är viss och säker på att efter den här dagen kommer jag att figurera som ett graviditetsminne på sociala medier. Den kissnödiga gravida kvinnan med skräppåsen kommer att ondgöra sig över en gammal kärring som inte har en aning om hur verkligheten ser ut för gravida.  Det kan hon gärna få tro, för den som ätit rå blodpudding  vet vad graviditeten kan medföra.

Änglar på ön och en oumbärlig maskin

 Stortvillingarna, deras lillebror, lillasyster och föräldrar tog med farmor och farfar på en semesterresa till Öland sista veckan på sommarlovet. Nu har skolorna dragit igång, tvillingarna har börjat fjärde klass, lillebror förskoleklass och den lilla är inskolad på förskolan. 

Resor är förenat med äventyrligheter. Som kan kryddas med en trasig bil. Ska bilen gå sönder ska den göra det på Öland. Öländska bilmekaniker ser våndan i att bli fast på en ö med fyra barn samt en farmor och farfar och lägger manken till. Tack vare stor serviceinriktning mot kund blev vi enkom en dag försenade hem.

Nu är det inte enbart bilmekaniker som engagerar sig i strandsatta turister. Monica heter damen som upplät husrum då tiden på vårt boende löpt ut och inte gick att förlänga. Åtta personer utan tak över huvudet behöver inte spendera natten under bar himmel när Monicas rumsuthyrning i Borgholm finns att tillgå.

När vi nu varit hemma nästan en vecka kom nästa dråpslag gällande trasiga nödvändigheter. Vår förnämliga kaffemaskin som förser oss med helt vanligt kaffe, kaffelatte med skummad mjölk, espresso och tevatten ville inte längre utföra tjänsten. Efter endast två månaders innehav kändes det katastrofalt.

Maken var förutseende när han köpte maskinen och tecknade en försäkring. Vilken jag idag med glatt sinnelag ämnade nyttja. 

Kaffemaskinen fick åka in till Norrköping i baksätet på min bil bredvid kvitto, garanti och försäkringspapper. Jag stapplade in i butiken med maskinen i famnen. En ung man tog mot mig och avlastade mig min börda. Frågade hur det var ställt och knappade in status i datorn. Jag kände mig lugn, det här skulle ynglingen ordna upp på en kvart.

Mitt mod sjönk dock som en gråsten mot sjöbotten. Med en beklagande min förklarade mannen att detta kommer bli en långvarig separation. Nu ska maskinen skickas till fabrikanten för undersökning. Om den inte går att reparera måste kanske någon del bytas ut och den delen kan befinna sig i Kina. 

Men, sa den vänlige mannen, du kan få med dig en helt vanlig kaffebryggare hem. Alltså jag skulle få en kaffebryggare. Vilken gentleman, serviceanda precis som på Öland! 

Det är ingen dyr grej, enkel men bra, förklarade han och gick till hyllan med enkla kaffebryggare. Tog ner den från hyllan och satt kurs mot mig.

Då dök plötsligt en kvinnlig kollega upp. Spände ögonen i den unge mannen och med hög röst frågade hon vad han egentligen höll på med. Räddar en kaffetörstande kund blev svaret. Kollegan blev sträng och med mörk uppsyn beordrades mannen att genast ställa tillbaka kaffebryggaren. För så gör vi inte i den här butiken. Aldrig någonsin, punkt slut!

Med skammens rodnad på kinderna ställde mannen tillbaka bryggaren, tittade på mig och slog uppgivet ut med händerna.

Det lugnt, sa jag tröstande. Jag dricker ändå inte kaffe. Bara latte och det går att ordna utan kaffebryggare. 

Värre blir det för maken. Han är ständigt i trängande behov av en balja lut.