Människor fascinerar mig. Så många tankar, åsikter och meningsskiljaktigheter mänskligheten rymmer. Inte minst på de sociala medierna. Ett mening, en knapptryckning och lavinen är i rullning.
Med åldern kommer visheten vilket kan vara en sanning med modifikation. Vissa av den äldre generationen är ganska bra på att tränga sig fram i köer, om jag nu nödvändigtvis måste komma med ett exempel. Det har jag bevittnat mer än en gång. Nu tillhör jag snart själv den äldre generationen men har i alla fall så pass hyfs och fason att jag inte går före den som står först. Däremot har jag lärt mig att ryta ifrån.
Ställ dig sist i kön för tjyven, säger jag bestämt och förvånas över att bli åtlydd av någon som är äldre än jag.
I går såg jag allas vår bloggare Dagny Carlsson på teve. Hon är värd all respekt. Med sina 104 år är hon erfaren, klok och besitter en fantastisk humor.
I min blogg skriver jag precis vad jag vill, det kan ingen ta ifrån mig. Så säger Dagny och ler lite underfundigt. Så rätt hon har.
Innan jag sjönk ner i soffan och lyssnade till Dagny hade jag dessförinnan suttit och småpratat med Sven. Han är inte kommen ur samma årskull som Dagny, det skiljer sjutton år mellan dem. Men klokheten och ödmjukheten till livet det delar de på.
Sven är en kyrkans man. Visserligen en pensionerad kyrkoherde men sin tro har han inte lagt på hyllan. Den följer honom sedan barnsben. Kanske är det just hans kristna tro som gett honom styrkan att bege sig ut på det som kan tyckas vara vanskliga upptåg.
Eller så har hans uppväxt i ett ockuperat Java fått honom att våga ta ut stegen lite längre än många av oss andra vågat oss på.
Som att tacka ja till en tjänst i Surinam när oroligheterna där var som värst. Sven var inte rädd för varken diktatorn eller revolutionen. Efter att några av församlingens medlemmar mördats stod han rak i ryggen och talade om Mörkrets överste. Taget ur den heliga skriften med holländsk översättning.
Gå under jorden ett tag, uppmanades han efter predikan men istället mötte han den högst levande diktartorn översten. Öga mot öga och han undslapp att få huvudet kapat från halsen.
Ur Svens livshistoria var det ett stycke som fastnade inom mig:
I katastroflägen är det viktigt att familjer håller samman. Att barn inte skiljs från sina föräldrar utan istället går igenom svårigheterna tillsammans med sin mamma, pappa och syskon.
Svens familj höll samman när det var som svårast. Även när pappan avled och han blev själv med sin mamma och syster. Isolerade på Java odlade de sin mat och slaktade fällda vildsvin. Litade på varandra och var en liten sammansvetsad grupp som hjälptes åt genom vedermödorna.
Vi som lever långt bortom krig och katastrofer borde ta lärdom av Sven. Försöka hålla familjer intakta och rida ut stormarna tillsammans. Vända motgångar till framgångar och betänka att livet inte är beständigt. Då finns det inget att ångra på den yttersta dagen.
Jag har haft ett mycket bra och innehållsrikt liv, sa Sven vilket jag inte betvivlar en enda sekund.
Vilket är något jag önskar att vi alla kan säga när ålderdomen hinner ikapp oss som ännu inte nått ända dit.
