Maj månad 1993 bjöd, precis så som idag, på strålande väder. Jag hade av redaktionen blivit ivägskickad till Kolmårdens djurpark för att göra ett reportage om Oceanum. En ny påskostad turistattraktion som möjliggör att få se delfinerna från olika vinklar.
Hans majestät konungen med gemål och barn skulle inviga det hela och efter bandklippningen skulle samtliga församlande bli bjudna på en liten buffé. Ett tryckeri hade tillverkat lite finare servetter med det kungliga emblemet tryckt i guld i ena hörnet.
Kungafamiljen som skulle anlända i en luftburen farkost dröjde. Vi rapportörer kring dagens stora begivenhet vankade av och an medan vi spejade mot skyn i hopp om att få se den kungliga helikoptern.
Efter vad som verkade vara en evighet kom så äntligen huvudpersonerna och ceremonin kunde börja.
Inne i Oceanum var det pyntat med tropiska växter och höga palmer, allt för att skapa ett autentiskt intryck av att befinna sig i delfiners naturliga närmiljö. Det enda som stack ut var de kraftiga rep som var uppspända så ingen skulle komma för nära kungligheterna. Lite här och var stod säkerhetsvakter och höll koll på läget.
Kamerorna knäppte och blixtrade. De professionella hade stora kameror, jag en ganska liten och oansenlig. Därmed blev jag nödgad att ta mig nära objekten för att få så bra bilder som möjligt. Jag tog klivet över ett av repen men det tog omedelbart stopp. En stark hand hade mig i ett järngrepp och säkerhetsvaktens ögon var kolsvarta. Han väste att jag skulle hålla mig bakom repet. Jag blev rädd, vacklade till och greppade en av de gigantiska palmerna. Som inte höll för tyngden utan föll med kruka och allt. Dominoeffekt var imponerande. Palm efter palm föll och rullade med dova dunsar nerför sluttningen med rygglösa sittbänkar.
”Nu har du ställt till det”, morrade den kungliga säkerhetsvakten medan en av de med stor kamera fångade upp mig i sin trygga famn.
Jag snörvlade och grät. Han med stora kameran gav mig sin servett med kungligt monogram och tröstade.
”Alla har vi varit barn i början och rädda för de som är större. Det går över med tiden ska du se”.
Vi åt kunglig buffé på papptallrikar när kungen klippt av banden med sax. Bilderna blev av usel kvalitet och redaktionschefen suckade.
För något år sedan fotade jag det äldsta kungabarnet som vuxit till sig betydligt sedan 1993. Min kamera är både större och av bättre kvalitet sedan dess. Vi stod på ett tak i Norrköpings yttre hamn. Ingen ryckte mig hårt i armen och jag kunde med låg röst säga, ”Psst Victoria, kan du kolla häråt är du snäll”.
Prinsessan vände ansiktet mot mig, log och lät mig ta så många bilder jag behövde för att bli nöjd.
