Nu mognar lingonen. I vårt kylskåp står alltid en burk lingonsylt. Maken är en hängiven lingonsyltätare som anser att det mesta går ihop med dessa bär. Själv nyttjar jag endast en klick uppe på havregrynsgröten.
Det anses att lingon är hälsobringande. Bären hjälper vid besvär med urinvägsinfektion och på bladen kan det kokas ett te som sägs vara botemedel för den som drabbats av bleksot. Om inga lingon finns till hands för bot och lindring mot bleksoten går det tydligen lika bra med ett gyttjebad.
Nu basuneras det ut att sommaren är tillbaka. Tror jag vad jag vill på men än så länge torkar tvätten ute i det fria. Jag är nöjd och belåten med det lilla. En kopp latte och till det en mandelkubb ger tillfredsställelse om jag kan få avnjuta detta ute på förstukvisten utan att förfrysa mig. Det behövs inte mer för att jag ska känna lycka.
Området har plötsligt blivit avfolkat. Sommarstugegästerna har dragit sig in till staden för att sätta på sig sina arbetskläder. Fortfarande känns det så där behagligt ovant att inte behöva ställa väckarklockan. Trots att det gått tre år sedan vi sålde företaget är jag lika förvånad över att själv få rå om och förvalta min tid.
Kanske är förslaget om arbetstidsförkortning inte så dumt. Förhöjd livskvalitet och minskad stress. Tid för annat och möjlighet att förverkliga sig själv. En yrkesgrupp kommer dock till korta. Lantbrukarna. Där finns inga som helst möjligheter att förkorta arbetsdagarna trots att lantbruket hängt med i svängarna och blivit datoriserade företag. Spannmålsodlarna styrs av årstiderna, djurbesättningar tarvar föda och omsorg och tar ingen hänsyn till någon arbetstidsförkortning.
Uppkomna förslag till förändring gynnar mest de som är bosatta i storstäderna. Som att dra in bussturerna ute på den östgötska landsbygden, för att ta ett exempel. Även om det inte gör varken till eller ifrån de som bor i storstäderna. De har sina kommunikationer på ofta ett behagligt avstånd. Irritationen är med all rätt mycket stor ute på landet. Gymnasieeleverna som inte har rätt till skolskjuts tar sig inte till plugget utan måste förlita sig på föräldraskjuts,de familjer som endast har en bil i sitt hushåll och gamla som inte längre av olika anledningar kör motordrivna fordon tar sig inte till affärer, vårdcentraler eller till besök hos andra som borde vara varje människas sociala rättighet.
Många kommuner har blivit drabbade och protestlistor är upprättade. Till vilken nytta? undrar jag. Beslutet är fattat av övermakten och kommer nog aldrig att rivas upp. En levande landsbygd är tydligen inte något att eftersträva. Men det finns ju cykel. Landsortsbefolkningen blir garvade velocipedryttare och får dessutom utmärkt kondition. Främjar därmed folkhälsovården. Landsbygdsbor äger!
Dagens frilansuppdrag är fullbordat. Materialet är skickat till redaktionen och återstående tiden av dagen tänker jag ägna mig åt att göra ingenting. Behagfullt lutar jag mig tillbaka och sätter min dator i viloläge. Ständig arbetstidsförkortning helt enkelt. Jag avstår även att bege mig ut bland lingonröda tuvor.
