Framfall och en sugande poäng

 Nu är det vår och dunkappan känns överflödig. Snön har smält undan och i rabatterna tittar snödroppar, krokus och skilla fram yrvaket och försiktigt. En underbar tid ligger framför oss.

Igår var det ett år sedan min mamma lugnt och stilla släppte min hand. Viss och säker om ett möte med min pappa som hon så innerligt och länge längtat efter.  

Jag unnar henne vilan och att hon hann dö innan Coronan blossade upp på allvar. 

 Väntar otåligt på att bli vaccinerad trots att jag och min familj haft turen att fått vara friska. Vi har hela tiden umgåtts och jag har kramat barnbarnen. Förutsatt att ingen visat upp snoriga näsor och onda halsar. Det är en verklig förmån att få vara frisk. Oavsett vilken sjukdom det än gäller. I min ålder börjar krämpor smyga sig på vilket medför recept på allehanda piller. Själv är jag lyckligt förskonad från mediciner och läkarbesök. På sin höjd kan jag svälja ner en Panodil om huvudet skulle börja värk allt för illa.

Men, min vänstra höft oroar mig. Den trilskas och har så gjort under ett par års tid. Nu har det dock eskalerat och jag har rejält ont. Så kan jag ju inte ha det när det snart är dags för vårbruk. Därmed ringde jag Thim. Skärblackas sjukgymnast. Han tog emot och jag fick redogöra vilka färdigheter respektive begränsningar mitt vänstra ben klarar av att utföra. 

Liggande på en brits sprätte jag med benen utefter Thims instruktioner. Som påstod att jag var lika vig som en 20-åring och undrade om jag varit gymnast på elitnivå. Värre blev det när jag skulle göra övningen ”kissa i skogen” vilket gick ut på att jag skulle sitta på huk med benen brett i sär och båda fötterna stadigt i golvet. Jag kände mig generad för även om byxorna inte var neddragna som sig bör när man ska kissa i skogen så var jag inte helt bekväm i den positionen inför en främmande person. När det hela plötsligt blev framtung och jag tippade över ropade jag förfärat att nu Thim får jag framfall.  Men Thim fångade upp mig och konstaterade lugnt att jag har höftledsartros och ordinerade hemmagympa.  

Utövar jag övningarna varje dag enligt illustrerade instruktioner som bland annat består av ”kissa i skogen” kommer jag i sommar att springa lekande lätt med gräsklipparen som den trädgårdsdräng jag är i vår son -och sonsambons trädgårdsfirma. Det har Thim gått i god för.  Som om inte det vore nog. Av dottern har jag fått tilldelad en app som håller koll på varje steg jag tar. Vilket genererar i poäng som i sin tur mynnar ut i olika sorters gåvor som en extra morot. Är jag riktigt duktig och samlar mycket med poäng kan jag få en robotdammsugare i gåva. För det är just en sådan dammsugare dottern har på sin önskelista har hon berättat för mig.

Tänker att det är nog ingen omöjlighet att stega mig fram till en robotdammsugare. Det krävs bara 8900 poäng och jag har redan kommit upp till hela 21 poäng. På endast två dagar! Så är jag ju vig som en 20-åring bara jag slipper kissa i skogen helt ensam utan någon som lyfter upp mig i den händelsen att jag åter drabbas av framfall. 

En havande girigbuk och lyxen som har allt

 Nu verkar kylan ha släppt sitt grepp. Vilket gynnar min nattsömn. Maken och jag är oense om vilken inomhustemperatur som är bäst vid sänggående. Jag vill stänga av samtliga element för att slippa nattliga vallningar medan maken föredrar ett varmt sovrum. Nu kan vi i alla fall mötas på halva vägen och dra ner elementen så vi båda blir någorlunda nöjda. Snart kan vi sova med öppet fönster vilket jag anses vara bästa metoden för att främja en god nattsömn.

Igår var det äntligen fettisdagen. Den dag då det är legitimt att äta semlor. Vår lokala bagerska Camilla med personal hade en hektisk dag. Det massproducerades semlor som hade en strykande åtgång. 

Maken och jag har ätit semlor under flera veckors tid. Något vi inte ordat om i onödan i händelse av semelpolisers uppdykande. De där ordningsamma som liknar det vid en dödssynd om det inmundigas detta förnämliga bakverk i förtid.

Nu borde det gnaga i samvetet extra mycket för det har visat sig att semlor har en stor negativ miljöpåverkan. Semlor avger 0,3 kg CO2-utsläpp. 12 000 ton utsläppta gaser vilket motsvarar

 2 500 bilars utsläpp, 2 000 hems elförbrukning eller  i runda slängar 1 miljard uppladdade smartphones per år. 

Det hela handlar om matsvinn. Men mitt samvete är rent som snö för jag har aldrig ens kommit på tanken att kasta en semla.

När jag var havande med vår son bodde vi i Värmland. Jag hade ett ärende till Degerfors, ca en och en halv mil hemifrån. Efter uträttat ärende köpte jag med mig semlor. Vi var fyra personer som skulle få avnjuta denna delikatess. Därmed köpte jag fem semlor eftersom jag i lönndom tänkte äta en semla på hemvägen. Inget som någon skulle behöva få veta. En hemlighet mellan mig och semlan. den gräddiga bullen med mandelmassa slank ner och när jag ändå var i farten kunde jag lika gärna ta en till. Sålunda min egen av gemensamhetssemlorna. Den slank ner lika lätt som den första men girigheten gjorde sig gällande så jag åt upp makens också. Två semlor kvar. De som var ämnade för barnen. Några kilometer kvar innan jag var hemma. Jag funderade. Allt skulle verka mycket besynnerligt om jag kom hem med endast två semlor. Därför svängde jag av vid Lidetorpsmon, slog av bilmotorn och utan betänkligheter åt jag upp de två kvarvarande semlorna. Jag hade med andra ord lyckats klämma i mig fem semlor på en mil. Måste vara något slags rekord som bara kan utföras av en gravid kvinna som av någon anledning helt tappat förståndet. 

Jag har aldrig mer någonsin försökt slå detta rekord. Nu är det dessutom helt otänkbart för om jag inte orkar med den sista och slänger bort den så klassas jag som miljöbov. Och det vill jag verkligen inte riskera. Så nu nöjer jag mig med en semla åt gången. Men det ska vara bagerskan Camillas lyxsemla. Den som har extra av allt. 

 

En invärtes kyla och dagsmeja som läker

 Det bästa med snön är att det tids nog blir dagsmeja, säger maken. Jag kan bara hålla med. Inget är så upplyftande som en lerig väg om våren. Smältvatten som porlar och rinner, för med sig vintern  mot varmare tider.

Det finns även en sorts invärtes vinter. En känsla av kyla som inte går att tina upp hur mycket man än försöker. Men så kommer också den dagsmejan. Det kan ta tid, ja rent utav år. Till sist är det så illa att förhoppningar om en alldeles så liten ynka vårflod fryser fast i märgen.

Den 4 januari fullkomligt exploderade isen av en värme jag aldrig tidigare upplevt. Tre veckor gick jag och min familj omkring i ett slags rus innan kylan åter igen slog till. Inte lika kraftfullt och ihärdigt som under de nio år som förflutit. Men iskylan gick dock inte att mota undan.

Under gårdagen kom ett telefonsamtal. Lika överraskande som omtumlande. Ingen hade förväntat sig ett sådant snabbt avgörande och när jag svarade överväldigades jag av känslor. Jag skrek, grät, skrattade och bad om ursäkt för mitt beteende. Försökte vara vuxen och uppföra mig som den snart 66 åriga dam jag faktiskt är. Fast ibland löper känslorna amok och går inte att styra över.

Två nioåriga individer har äntligen fått sitt liv tillrättalagt. De har välkomnats i den nya skolan av klasskamrater och personal. De befinner sig inte längre i en miljö där den som ska värna om barns rätt till trygghet smutskastar, ljuger, misshandlar psykiskt och fysiskt utan att de som kan ändra situationen griper in. 

För kvinnor kan ju inte göra barn illa. Det är män som bråkar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara även om samhället förändrats och blivit modernt gällande barns rätt till trygghet.

Kampen om dessa nioåringars trygghet har pågått sedan de var mycket, mycket små. Det har varit stunder då jag tvivlat om krafterna skulle räcka till så värst mycket mer. Men tydligt är att människans förmåga i fråga om kraft och ork är starkare än vad man anar. Speciellt om kampen gäller det som betyder mest av allt. 

Förra året var jobbigt på många plan. Min mamma dog, pandemin slog till och en omfattande utredning inleddes. En utredning gällande två nioåringars väl och ve. Det petades i de innersta skrymslena, vändes på varje sten och samtalades med både stora och små. 

När någon känner att de håller på att tappa greppet tas de tunga kastvapnen fram. En bra plattform att nå fram med sitt budskap är sociala medier. Ju grövre påhopp desto mer likes, röda hjärtan och gråtande emojs. Det är då någon grabbar tag i min arm och manar till lugn.  

Den 16 januari, på makens och min bröllopsdag hölls rättegången i sal 2 Norrköpings Tingsrätt. En förhandling som tog nio timmar. En timma för varje år som berövats två små individers trygghet. 

Detta år kunde inte börja bättre för dessa nioåringar vars framtid lagts i okända människors händer. 

Människor som äntligen såg vilka åtgärder som var tvunget att vidtas om två nioåringar ska få sina rättigheter tillgodosedda. Som såg att trygghet inte enkom står för kvinnlig kapacitet. 

Överklagan avslogs. Äntligen är en mycket lång mardröm över för samtliga men mest för två nioåringar som nu kan få börja leva så som barn ska få leva.

Det är roligt att vara farmor och farfar, säger maken och jag till varandra. Det känns skönt att veta att våra barnbarn äntligen fått komma till ro hos sin pappa, bonusmamma och småsyskon. Mycket efterarbete återstår för det kan ta lång tid innan det som sargats på insidan läkt ihop ordentligt. 

Men rätt vad det är finns den där, dagsmejan och allt blir så där härligt varmt och gott.

Kamratanda och dammiga fettmolekyler

 

Vi är inbäddade i vinterns vita täcke. När snön väl lade sig tillrätta och vi skottat fram sonens trädgårdskunder, vår soptunna och våra bilar är tillvaron ganska så fridfull. 

Utanför vårt fönster springer två pilska rävar i jakten på fortplantning och talgoxarna hejar på med sina egna vårläten. För det börjar närma sig våren, januari månad hör till det förgångna, dagsljuset dröjer sig kvar lite längre och jag har återfått min goda nattsömn.

Våra barnbarn, stortvillingarna, har äntligen fått byta skola. En dröm de närt under mycket lång tid har förverkligats. Och i måndags blev de mottagna med värme, nyfikenhet och stor kamratanda när de för första gången klev in på skolgården. Efter ett par dagar är de en del i gänget och snart nog har den nya skolan blivit en del av deras vardag.

Det är många års skolgång som ligger framför våra barnbarn. Numera räcker det inte med nio år i skolbänken. För att en ung vuxen ska få jobb krävs det gymnasiebetyg. Och högskolebetyg. Och yrkeserfarenhet. 

När jag var klar med mina nio års skolgång började jag jobba. För mig var skolan ett gissel, ett nödvändigt ont som jag släpade mig igenom. Blev därmed inmotad i de obildades skara. Nehej, du har ingen utbildning. Nej men jag har yrkeserfarenhet. Inget att skryta med men nu kan det kvitta för nu är jag närmare sjutti än sextio och tiden för förkovring är förbi sedan länge.

Ibland kan jag fundera över vissa personers yrkesval. Vad det är som driver dem att satsa på sådant som ingen annan någonsin skulle komma på att ägna sig åt.

Till exempel en kemist från Österrike som ägnat all sin tid åt att forska på uppkomsten av navelludd. I den forskningen vekar det vara svårt med insamlandet av material vilket är fullt förståeligt. Om någon forskare knackade på min dörr och bad om mitt navelludd skulle jag med bestämdhet säga nej. Navelludd är något högst personligt, en åsikt jag nog delar med många. 

Kemisten hade sålunda inget annat val än att starta en egen odling av ludd i sin egna navel och innan han avlagt sin slutrapport för eventuella intressenter hade han odlat fram 503 olika navelludd från sitt djupa födelsemärke.

Det är också väldigt förvånande att det kan finnas så många olika sorters navelludd. Enligt kemisten innehåller navelludd död hud, dammpartiklar och fettmolekyler. Allt transporteras ner i naveln genom en viss sorts kroppsbehåring som bara växer på magen. Men är det verkligen möjligt att det finns 503 olika sorters navelludd skapat i naveln hos en och samma person? Jodå, det är fullt möjligt enligt den österrikiske kemisten. 

Jag har inget annat val än att tro på de som vet bättre ty jag är enkom en enkel outbildad person med lång yrkeserfarenhet.