Nu är det vår och dunkappan känns överflödig. Snön har smält undan och i rabatterna tittar snödroppar, krokus och skilla fram yrvaket och försiktigt. En underbar tid ligger framför oss.
Igår var det ett år sedan min mamma lugnt och stilla släppte min hand. Viss och säker om ett möte med min pappa som hon så innerligt och länge längtat efter.
Jag unnar henne vilan och att hon hann dö innan Coronan blossade upp på allvar.
Väntar otåligt på att bli vaccinerad trots att jag och min familj haft turen att fått vara friska. Vi har hela tiden umgåtts och jag har kramat barnbarnen. Förutsatt att ingen visat upp snoriga näsor och onda halsar. Det är en verklig förmån att få vara frisk. Oavsett vilken sjukdom det än gäller. I min ålder börjar krämpor smyga sig på vilket medför recept på allehanda piller. Själv är jag lyckligt förskonad från mediciner och läkarbesök. På sin höjd kan jag svälja ner en Panodil om huvudet skulle börja värk allt för illa.
Men, min vänstra höft oroar mig. Den trilskas och har så gjort under ett par års tid. Nu har det dock eskalerat och jag har rejält ont. Så kan jag ju inte ha det när det snart är dags för vårbruk. Därmed ringde jag Thim. Skärblackas sjukgymnast. Han tog emot och jag fick redogöra vilka färdigheter respektive begränsningar mitt vänstra ben klarar av att utföra.
Liggande på en brits sprätte jag med benen utefter Thims instruktioner. Som påstod att jag var lika vig som en 20-åring och undrade om jag varit gymnast på elitnivå. Värre blev det när jag skulle göra övningen ”kissa i skogen” vilket gick ut på att jag skulle sitta på huk med benen brett i sär och båda fötterna stadigt i golvet. Jag kände mig generad för även om byxorna inte var neddragna som sig bör när man ska kissa i skogen så var jag inte helt bekväm i den positionen inför en främmande person. När det hela plötsligt blev framtung och jag tippade över ropade jag förfärat att nu Thim får jag framfall. Men Thim fångade upp mig och konstaterade lugnt att jag har höftledsartros och ordinerade hemmagympa.
Utövar jag övningarna varje dag enligt illustrerade instruktioner som bland annat består av ”kissa i skogen” kommer jag i sommar att springa lekande lätt med gräsklipparen som den trädgårdsdräng jag är i vår son -och sonsambons trädgårdsfirma. Det har Thim gått i god för. Som om inte det vore nog. Av dottern har jag fått tilldelad en app som håller koll på varje steg jag tar. Vilket genererar i poäng som i sin tur mynnar ut i olika sorters gåvor som en extra morot. Är jag riktigt duktig och samlar mycket med poäng kan jag få en robotdammsugare i gåva. För det är just en sådan dammsugare dottern har på sin önskelista har hon berättat för mig.
Tänker att det är nog ingen omöjlighet att stega mig fram till en robotdammsugare. Det krävs bara 8900 poäng och jag har redan kommit upp till hela 21 poäng. På endast två dagar! Så är jag ju vig som en 20-åring bara jag slipper kissa i skogen helt ensam utan någon som lyfter upp mig i den händelsen att jag åter drabbas av framfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar