Grymma motgångar och läran om paleontologi

Med ens blev det dystert utanför vårt fönster. Regntunga grå moln och de flesta träd är nu avlövade. Småfåglarna sitter i rönnbärsträdet. Tittar anklagande växelvis in genom fönsterrutan och på det tomma fågelstugan. Dags för inköp av solrosfrön.

Jag hostar ännu förskräckligt. Orken är slut på grund av sömnlösa nätter. Maken och jag väcker varandra eftersom hostan även drabbat honom. Han gav förslag på samarbete under gårdagskvällen. Om vi på något sätt kunde synkronisera vårt hostande nattetid skulle det vara förnämligt och tidvis främja nattsömnen.

Det finns många bra tips hur hösten ska bli gladare. Bland annat ska det vara möjligt att skriva sig muntrare och piggare. Innan sänggående ska fem saker av tacksamhet skrivas ner, vilket i sin tur leder till nästkommande dags bemötande av grymma motgångar.
Eller göra en lista med bra och dåliga saker som hänt under dagen. Sedan är det bara att jämföra vilken stapel som blir högst.

Hade jag gjort en sådan notering igår kväll hade den bra stapeln vunnit. Jobb som avklarades och skickats till redaktionen för bearbetning. Maken kom hem med bakelser, nybakade och inköpta på Skärblacka hembageri. Bara en sådan sak får den glada stapeln att skjuta i höjden och vibrera av lycka.
Men det bästa av allt var resan till Norrköping med småtvillingarnas storasyster som skulle göra en synundersökning. Föräldrarnas tidsbrist frammanade åtgärder utförda av mormor och morfar. Det är sådant mor-och farföräldrar är till till för. Extraresurser i vardagen.
När barnbarnen växer till sig minskar gemensamhetstiden. Skolan, läxor, kvälls-och helgbestyr, fritidsaktiviteter och kompisar tar överhand. Därför känns det extra festligt när den som är störst i en skara av sex ungar villigt frotterar sig med oss.
Efter avklarad synundersökning och val av nya glasögonbågar blev vi hungriga. Ett barns hand i min medan morfar spanade efter gallerians utbud av utskänkning.
Som en extra bonus fick jag av barnbarnet lära mig skillnaden mellan paleontologi och arkeologi. Ovärderlig kunskap där inlärandet enkom kostar en mycket lång och utdragen förklaring av en nioåring.

Två timmar av gemenskap trots att den skedde i stadsmiljö där jag vanligtvis inte trivs gav de goda noteringarna en starkt ledande position. En av anledningarna till att vi skaffat oss så många barnbarn är att jag blir fylld av energi och lycka då vi umgås med varandra.

Modern egenvård och ett huvud med mittbena

Varje gång jag är till tandhygienisten får jag frågan om jag använder eltandborste eller ej. Naturligtvis borstar jag mina tänder elektriskt. Hänger väl med i tiden. Det jag inte berättar är att min eltandborste hängt med mig i snart femton år. Dock har jag regelbundet bytt tandborsthuvud.
Min gamla tandborste har börjat leva sitt eget liv. Eller snarare brist på liv. Den morrar, suckar och uppvisar trötthetssymptom. När jag kommit till slutet av borstningen ger den upp och jag blir nödgad att köra den manuellt sista biten.

I lördags slog jag till och beställde en ny eltandborste via internethandeln. Den kostade ungefär lika mycket som en tandvårdsundersökning. Berättade för maken om inköpen varpå han undrade om den är kopplad till wifi.
Naturligtvis är den det, skrattade jag och gav en motfråga. Var får du allt ifrån egentligen. Tandborste kopplat till wifi?
Vetenskapens värld, löd svaret.

Igår kväll anlände min nya tandborste. Jag hade vid beställningen fått lite olika leveransalternativ. Frendo Skärblacka, PostNord, en sån där box inne i stan som jag öppnar med mitt bankid
eller det miljösmarta alternativet. Leverans direkt till dörren. Jag valde det sistnämnda trots att jag inte riktigt förstod innebörden av att vara miljösmart genom just detta val.

Med varsamma händer packade jag upp tandborsten ur förpackningen. Läste instruktionsboken och gjorde då upptäckten. Min eltandborste är kopplad till wifi! Kvällen gick åt till att para ihop den med min smarta telefon. Ta en bild av mig själv samt klicka i en ruta om jag ämnar borsta mina tänder med höger eller vänster hand.
Efter en natts tandborstsladdning har jag nu borstat mina tänder. Uppkopplad via Bluetooth. På den medföljande anordningen som med ett enkelt grepp fästes på badrumsspegeln placerade jag min smarta telefon. Klickade på appen och genast öppnades vilket jag förmodade var mitt gap. Tänderna på bilden var färgade mörkt blå. Lite tandkräm på borsthuvudet och behandlingen kunde börja. Varje rengjord tand övergick i vitt. 6 minuter tog det innan hela garnityret ändrat sig från blått till vitt.
En glad gubbe visade sig. Jag hade lyckats med bravur, inte glömt en enda tand. Bra jobbat, fortsätt så och du bibehåller ett friskt tandkött, starka tänder och fräsch andedräkt.

Nu återstår att se om tålamodet håller i sig. Tandborstningen är numera aningen trixig eftersom den innebär fler moment än att bara kleta på en klick tandkräm på borsttråna och sedan sätta igång.
Maken ler och tar fram sin manuella tandborste. Den som han brukar byta ut lite då och då när han upptäcker att borsthuvudet fått mittbena.

Lyxiga hemmafruar och obalanserade kroppsvätskor

Sakta men säkert återvänder livet. Måste dock tillstå att jag mitt i bedrövelsen haft den ganska bekvämt. Förkylning av värsta sorten kräver bekvämligheter vilket jag funnit i soffan. Under en gosig filt har jag i flera dagar legat och förkovrat mig medan näsan runnit, halsen känts som en brinnande eld och hostan nästan gjort mig tokig. Vet numera det mesta om knölvalar, vithajar, naturkatastrofer och ej uppdiktade massmördare. Utbudet är stort och de olika tvkanalerna gör storstilade försök att bräcka varandra. Jag har till och med kikat in hos de svenska Hollywoodfruarna men då ökade trycket i pannan och huvudvärken tilltog.

Förutom kemiska preparat inköpta på apoteket har jag i hopp om bättring kurerat mig med olika huskurer. Svartvinbärssaft, honung och en skvätt starkt har blandats till en mixtur som borde ge den värsta bacill en rejäl råsop. Men det är bara att inse. Förkylning kräver tålamod, den försvinner när den behagar försvinna.

Den gamla greken tillika läkekonstens fader Hippokrates menade att blodet tillhörde hjärtat, den gula gallan levern, den svarta gallan mjälten och det vita slemmet hjärnan. Alla dessa kroppsvätskor måste hållas i balans för en bibehållen hälsa. Främst för att undvika förkylning. Samt att göra som jag då förkylningssymptomen gör sig gällande, nämligen placera sig i liggande ställning. Upprättstående  bidrar till att det slem som befinner sig i hjärnan rinner ner i näsan. Vilket skapar obehag, inte enbart för den drabbade utan även för den närmaste omgivningen.

Varför blir vi då förkylda? Jo, menade grekerna, kyla och fukt var den främsta orsaken. Något vi bär med oss än idag. Hur många gånger fick jag som barn tillsägningar om vikten att bära mössa under årets kallaste månader. Främst var det min pappa som förespråkade denna ytterst viktiga huvudbonad. Som genast åkte av när jag var utom synhåll från pappas vakande ögon. Värre var det med de förhatliga gummistövlarna. Dessa kunde jag inte kliva ur och gå i strumplästen på regnfyllda gator.

Hur botade då de gamla grekerna sina förkylningar? Åderlåtning var en huskur där öppna ådror lät överflödigt sjukt blod rinna ut. Laxer-och kräkmedel var en annan beprövad metod. Allt utfördes av traktens tillkallade botare. Spontant tänker jag att den sjuke blev ännu mer sjuk av dessa ruggiga tillfriskningsmetoder.

Fortfarande plågar mig hostan. Speciellt nattetid. Känner mig ännu inte riktigt kurant. Så jag fortsätter bekvämligheterna i soffhörnet. Raggsocksbeställningar har börjat droppa in från barnbarnen. Tillverkningen har startat, mitt bidrag till att värma våra barnbarns fossingar i vinterkylan. Kanske slipper de då förkylningar som de i sin tur skänker till oss. Ty denna förkylning jag och även maken nu dragit på oss kommer icke från våra kroppsvätskors obalans. Den har orsakats av barnbarns onda halsar och snoriga näsor.

En nyfiken granne och största diskretion

Det här är hemligt. Du får inte yppa det för en enda person. Inte ens till den som står dig närmast.
Jag lovar. Heligt och dyrt. Men till min allra bästa vän kan jag berätta. Den vän som jag vet aldrig för en hemlighet vidare. Som i sin tur har en allra bästa vän. Som också har en bästis.

Hemligheter är svåra att bevara. Jag och många med mig har brutit ett och annat tysthetslöfte. Det bara pyser ut, likt ett däck med smygpunka. Hur jag än försöker täppa till  hålet sipprar hemligheten ut och mitt heliga löfte är brutet.
Dock vill jag förtydliga, det finns hemligheter som jag i förtroende lova hålla tyst om och där jag aldrig brutit tysthetslöftet.

Vi älskar att höra hemligheter. Det är en del av mänskligheten. Hemligheter kan förena och stärka men också lätta att avslöja och då kan det vara hej svejs för alltid med vänskapen.
Dock finns det en hemlighet som bevaras väl. Nämligen det egna svampstället beläget mitt i allemansrätten. Kanske en plats som genomgått ett generationsskifte. En plats som aldrig avslöjas ens om det sker under hot. Den med stor erfarenhet tar inte svampkorgen med sig till svampstället. Utan en vikt papperskasse i den händelse grannen tittar ut genom sitt fönster. Förstår vad som är i görningen och med stor list smyger efter för att på så sätt genomskåda det allra hemligaste.

Idag är sista dagen ledarhunden är hos oss. Nu ska han åter ut i tjänst. En sista skogstur innan han återbördas till sin matte. Det var då jag såg dem, trattkantarellerna. I fickan en hundbajspåse och begäret överföll mig skoningslöst. Jag plockade och gick runt och spanade efter mer. Upptäckte att någon varit före mig. På flertalet ställen syntes spår av en annan svampplockare. Irriterat muttrade jag över denne någon. Måste personen nödvändigtvis vara på den plats jag hittat och som jag pinkat in som mitt revir? Inte nog med det, svampplockaren hade tappat en hel massa trattkantareller. Så orutinerat, onödigt och omoraliskt. Svamparna var fräscha och spänstiga. Jag plockade skadeglatt upp skörden. Till och med missunnsamt. Sprätter folk svamp omkring sig så får de sannerligen stå sitt kast.

Efter en stund uppdagades det. Jag hade gått runt i en cirkel. Med en trasig hundbajspåse. Jag och hunden var helt ensamma i svampskogen. Ingen annan än jag själv hade förorsakat detta missöde med tappade trattkantareller. Men en erfaren hundvakt är alltid utrustad med fler än en hundbajspåse.
Nöjd och glad lockade jag hunden till mig, höll den välfyllda icke transparenta påsen i ett stadigt grepp och vandrade hemåt.

Aldrig någonsin tänker jag avslöja mitt nyfunna hemliga svampställe!

Morgoneufori och blodsprängda bröd

Det bästa med en hund är när jag får ha den till låns. Det näst bästa är de promenader jag tvunget måste bege mig ut på. I morse nöp det i kinderna. Gräset glimmade och Glan låg spegelblank. Himlen svagt rosa och allt gjorde mitt sinne mjukt som rumstempererat smör.

Ett orosmoln förmörkade dock den euforiska känslan av harmoni. Hunden upptäckte det strax före mig. Han stannade och vädrade. Satte därefter nosen i marken och snodde runt. Där, på andra sidan diket var marken uppbökad, vildsvinen drar sig allt närmare vår bebyggelse. Ve och fasa om de hittar in på våra tomter och går bärsärk. Plöjer med sina hårda trynen upp allt som går att plöjas upp.

När jag skådade förödelsen slog mig en tanke. Är det möjligt att tappa ett vildsvin på blod? Och hur ska det kunna tänkas gå till? Måste erkänna, jag hyser en stor rädsla för dessa raggiga och fula grisar. Därmed förkastar jag tanken på att vara den som tappa blod från ett vildsvin.

Varför skulle jag ens vilja ha grisblod? kanske någon undrar. Förklaringen är relativt enkel. Jag vill baka blodpaltbröd. Därför att jag kan och därför att maken och jag tycker det är gott med blodpalt, fläsk och vit sås.
Jag brukar köpa blodpaltbröd hos vår lokala matvaruhandlare. Men först måste jag be om det. I en frys oåtkomlig för konsumenterna förvaras dessa blodsprängda läckerheter. Snålvattnet rinner medan jag väntar på den personal som hämtar brödet. Som inte delar min lidelse för denna kulinariska maträtt med anor från förr. Men en antydan av avsmak överlämnas blodpaltbrödet och jag kvittrar ett tack.

Nu som sagt har jag tänkt ta ett steg längre än färdigbakat köpeblodpaltbröd. Vilket visar sig vara näst intill omöjligt ty blodpaltbak kräver blod. Det är ju hela grejen med det hela. Vår förnämliga personal i vår lokala matvarubutiks chark har gjort sitt yttersta för att gå min önskan till mötes. Telefonsamtal har avverkats, alla med samma dystra besked. Tyvärr, inger blod kan levereras. Nu har jag själv agerat och mejlat samtliga butiker i Norrköping som saluför animaliska produkter. Inte en enda återkoppling till mig. Inte ett enda svar i min inkorg! Något jag finner mycket märkligt.

Så till vida jag inte kan komma på vem som kan tänkas ha en gris vilken kan tappas på en halv liter blod får vi väl fortsätta att äta färdigbakat blodbröd. Fortsätta drömma om tiden då vi tappade vår egen gris och jag kavlade ut runda blodfyllda bröd som jäste sig trinda och höga innan de gräddades i ugnen.

Klisoppa och en fattig gudstjänstvärd

Nu är samtliga trädgårdsmöbler undanställda. Det blir inget mer utomhusfika. Naturen har ändrat färg. Nyponbuskarnas blommor ersatta med röda nypon. Som det går att göra nyponsoppa av. Vilken min svärmor alltid gjorde. Ljummen soppa med en klick vispad grädda och några små biskvier. Den var god, svärmors nyponsoppa. Men efter ett par skedar började det klia i gommen.
Tycker det är märkligt, varför kliar det inte i gommen när jag äter industriell nyponsoppa? Bara när den är hemmagjord?

Dock klagade jag aldrig. Svärmor var expert på matlagning. Och hon tyckte inte om när vi som åt hennes mat klagade. Vilket hennes barnbarn kan vittna om. Jag tror att den som upplevt hur det är att ta vara på allt som går att tas vara på har svårt med förståelse kring klagande runt matbordet. Vi som aldrig varit med om bistra tider utan köper det vi behöver och ofta kastar matrester tänker inte så ofta på hur det är att vara utan mat. Inte för att min svärmor någonsin varit så barskrapad att hon behövt se sina barn svälta, men hon hade upplevt sin egen barndoms fattigdom.
Kanske var det därför hon var en riktig hejare på att sno ihop överblivna potatisar, en bit skinka, en korvsnutt och lite kokta grönsaker till en festmåltid.

Min mamma har berättat hur hon och pappa som nygifta fick vända på slantarna. Vi var inte fattiga, ej heller rika. Det gick ingen nöd på oss, jag behövde aldrig lägga mig om kvällarna med en mage som knorrade och skrek efter mat. Jag har heller aldrig som vuxen varit i ekonomiska trångmål. Även att det finns någon som tror det.
Förra söndagen var jag gudstjänstvärd vid kyrkans familjegudstjänst. Barnkören sjöng och avslutningsvis bjöds det på varmkorv med bröd, kaffe och kaka. Bredvid mig i kyrkbänken satt en mamma och hennes femåring. Vi känner varandra väl och småpratade lite innan kyrkklockorna kallade samman till gudstjänst.  Under psalmsång togs kollekten upp vilket är ett uppdrag tilldelat gudstjänstvärden. Jag lät kollekthåven gå mellan bänkraderna. Några lade i pengar medan andra använde sig av swish. När håven sträcktes fram mot mamman och hennes barn tittade barnet på mig med stora, lite sorgsna ögon. Lade i en peng och jag log mot honom och tackade artigt.

Efteråt hade barnet ett allvarligt samtal med sin mamma. Han undrade om Carinas var fattig. Nej, svarade hans mamma. Hon är inte fattig. Men så måste det vara, sade barnet i sitt antagande. Carina måste vara fattig, varför går hon annars runt i kyrkan och tigger pengar?

Kålsoppa och sådant som kan vara mycket värre

För några dagar sedan. Vårt valnötsträd såg ut att ha guldlöv fästade på sina grenar. Idag spretar grenarna dystert kala. Jag undrar om trädet någonsin kommer grönska igen. Ställer mig frågan varje höst när trädet fällt sina löv.

Nu är det verkligen höst. Inte längre lönt att kämpa emot det som inte går att kämpa för. Det är bara att ge upp, inse fakta och tända värmeljus. Intala sig, hösten är ljuvlig. Avstressad, klar och frisk. Mustiga höstgrytor och kålsoppa.  Jag suckar. Saknar sommaren som försvunnit alldeles för fort.

Men det finns höjdpunkter hösten till trots. Faktiskt. Två av veckans höjdpunkter har varit bilbesiktning och skyddsrumsspaning. Låter kanske inte så upphetsande roligt men kan så bli i sällskap med ett barnbarn.
Och i morgon är vi bjudna på frukostkalas. Småtvillingarnas storasyster fyller 9 år. Därmed är samtliga barnbarnskalas avklarade för detta år.

Något jag ser fram emot är årets nyårsafton. Möjligtvis går jag händelserna i förväg. Vi ska först klara av advent och jul.  Nyårsafton betyder att jag överlevt ännu ett år utan krämpor och att ett nytt spännande år väntar när vi skålat i skumpa. Pussat maken på munnen, tackat för året som varit och vi får önskar varandra ett nytt, gemensamt lyckosamt år.
Nu till varför jag är smått exalterad över detta nyårsfirande. Jag har fått ett uppdrag. Som bröllopsfotograf! Inför detta hedervärda uppdrag har jag enkom två önskningar. En dag utan hällande regn och att bilderna blir bra. Har redan nu börjat skissa på lämpliga poser och skärpedjup.

Så ser jag även fram mot makens stundande färd till Norrköping som jag hoppas sker inom kort. Tvättmaskinen har gått sönder. Precis när jag lagt in tvätten och tvättrumman fyllts med vatten. Barnbarnet var mig behjälplig med vattentömning av den olycksaliga maskinen. Jag morrade och muttrade. Maken lovade köpa en ny och barnbarnet förkunnade; "Farmor, det är bara en tvättmaskin. Det kunde ha varit mycket värre".

Jag strök gossen över huvudet. Så sant, det finns det som är mycket värre...