Nu är samtliga trädgårdsmöbler undanställda. Det blir inget mer utomhusfika. Naturen har ändrat färg. Nyponbuskarnas blommor ersatta med röda nypon. Som det går att göra nyponsoppa av. Vilken min svärmor alltid gjorde. Ljummen soppa med en klick vispad grädda och några små biskvier. Den var god, svärmors nyponsoppa. Men efter ett par skedar började det klia i gommen.
Tycker det är märkligt, varför kliar det inte i gommen när jag äter industriell nyponsoppa? Bara när den är hemmagjord?
Dock klagade jag aldrig. Svärmor var expert på matlagning. Och hon tyckte inte om när vi som åt hennes mat klagade. Vilket hennes barnbarn kan vittna om. Jag tror att den som upplevt hur det är att ta vara på allt som går att tas vara på har svårt med förståelse kring klagande runt matbordet. Vi som aldrig varit med om bistra tider utan köper det vi behöver och ofta kastar matrester tänker inte så ofta på hur det är att vara utan mat. Inte för att min svärmor någonsin varit så barskrapad att hon behövt se sina barn svälta, men hon hade upplevt sin egen barndoms fattigdom.
Kanske var det därför hon var en riktig hejare på att sno ihop överblivna potatisar, en bit skinka, en korvsnutt och lite kokta grönsaker till en festmåltid.
Min mamma har berättat hur hon och pappa som nygifta fick vända på slantarna. Vi var inte fattiga, ej heller rika. Det gick ingen nöd på oss, jag behövde aldrig lägga mig om kvällarna med en mage som knorrade och skrek efter mat. Jag har heller aldrig som vuxen varit i ekonomiska trångmål. Även att det finns någon som tror det.
Förra söndagen var jag gudstjänstvärd vid kyrkans familjegudstjänst. Barnkören sjöng och avslutningsvis bjöds det på varmkorv med bröd, kaffe och kaka. Bredvid mig i kyrkbänken satt en mamma och hennes femåring. Vi känner varandra väl och småpratade lite innan kyrkklockorna kallade samman till gudstjänst. Under psalmsång togs kollekten upp vilket är ett uppdrag tilldelat gudstjänstvärden. Jag lät kollekthåven gå mellan bänkraderna. Några lade i pengar medan andra använde sig av swish. När håven sträcktes fram mot mamman och hennes barn tittade barnet på mig med stora, lite sorgsna ögon. Lade i en peng och jag log mot honom och tackade artigt.
Efteråt hade barnet ett allvarligt samtal med sin mamma. Han undrade om Carinas var fattig. Nej, svarade hans mamma. Hon är inte fattig. Men så måste det vara, sade barnet i sitt antagande. Carina måste vara fattig, varför går hon annars runt i kyrkan och tigger pengar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar