För fyra år sedan hade vi, jag och tre granndamer en bokcirkel. Vi träffades en gång i månaden och diskuterade den bok vi kommit överens om att läsa. I början var vi mycket ambitiösa, efter hand tunnades det litterära ut och vi diskuterade istället livet.
Livet kan i mångt och mycket liknas vid en roman som hamnar publikt men det vi dryftade, ältade och kände igen oss i stannade oss emellan. Det skapade en samhörighet, vi fyra litterärt intresserade visste till sist mycket om varandra.
Varje höst arrangerade vi en fest där även våra respektive män deltog. För enkelhetens skull blev det knytkalas. Trevlig och gemytligt på alla sätt och vis. Så skingrades skaran. Ett par beslutade sig för att lämna Svea rike för att njuta pensionärsliv i Spanien och ett annat par flyttade till Linköping.
Bokcirkeln med dess litterära och högst personliga innehåll splittrades men vänskapen har ändock bestått.
Nu har de utvandrande pensionärerna återvänt till till fäderneslandet och slagit ner bopålarna i Linköping. Dit är det inte långt från Skärblacka. Vi och ett par av bokcirkelns ursprung bor några hus från varandra medan de andra två paren bor i samma stad. Så vad vore väl då lämpligare än att återuppta, dock ej bokcirkeln, men vår höstfest.
Igår gick festen av stapeln. Dessförinnan planerade vi telefonledes dag, klockslag och förtäring. På min lott föll en läcker och vackert garnerad räktårta. En skapelse ej främmande för mig eftersom jag tillverkat den många gånger tidigare.
Två dagar innan festen hade vi besök av våra skånska vänner. De är praktiskt sinnade därför de kom i sin husbil. Sängplatser, gästlakan och gästhanddukar tarvade därmed ingen åtgärd från vår sida. En dag och en frukost senare återstod ett farväl och efter kramar och en uppmaning om att ta det lugnt på vägarna återvände jag in från vår parkering till köket för att ta mig an räktårtan. Den ska stå i ett dygn för att den perfekta konsistensen skall infinna sig.
Då kommer min skånska väninna inrusande med vild uppsyn. Växellådan spökar så de tar sig inte fram en ynka meter. Efter diverse telefonsamtal och bokning av bärgningsbil kunde vi en än gång kramas och vinka av en husbil uppställd på ett upphissat bärgningsbilsflak.
Inte vet jag om den uppstådda dramatiken medverkade i min matlagningskonst eller ej, men den där räktårtan blev inte det vackra konstverk jag förutsatt mig. En timma innan gästernas ankomst betedde den sig precis likadant som dagen innan. Jag stirrade sorgsen på det katastrofala och den uppstod en lättare panikkänsla. Maken tröstade. Själv ville jag avblåsa hela kalaset.
Men kalas blev det. Räktårtan i hela sin sorgliga skepnaden tronade mitt bland de övriga delikatesserna som kunniga matlagerskor rört ihop och tagit med.
Av räktårtan blev inte mycket kvar. Alla bedyrade att ja smaken var det i alla fall inget fel på. Samtidigt som jag fick små råd och tips hur resultatet förhoppningsvis blir perfekt nästa gång.
Om vi fick en trevlig kväll? Mycket trevlig och att det gått fyra år sedan vi senast sågs allihop märkets inte ett spår. Det var som det alltid har varit.
