Två dagar kvar av sommarmånaden juli. Så kommer augusti med magiskt dimbeslöjade morgnar som ger upphov till metafysiska tankar medan vi spanar ut över Glan och tuggar i oss morgonmackorna.
Juli har bjudit på varannandagsväder, Eller varannantimmesväder, ena stunden varmt och soligt för att snabbt växla om till hällande regn.
När vi slutade vara bönder har vädret bekymrat mig föga. Visst har jag haft sympatier med aktiva lantbrukare när sådd och vall tynat bort på grund av torka eller när skördar klara för tröskning dränkts i vattenansamlingar. Det påverkar oss alla, inte enkom bonden fast många tycks tro det. Men i det stora hela har jag slutat bry mig. Det blir som det blir och ingen kan göra något åt det.
Min mamma förde noga dagbok över vädrets händelseutveckling. Hon hade tre termometrar som hon redan i gryningen läste av. En termometer ute vid trappan, en i köksfönstret och en i fönstret på övervåningen. Det kunde skilja någon grad på dessa tre termometrar vilket antecknades i dagboken. Viktigt var också klockslaget då avläsningen skedde ty termometrarna bevakades med jämna mellanrum fram till dess det var dags att gå till sängs. Även vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera noterades under mammas vakna timmar.
Nu har jag ärvt mammas väderdagböcker och när jag bläddrade i årets upplaga såg jag att hon med darrig handstil hade skrivit upp den rådande väderleken med tillhörande temperatur den 16 februari. Alltså några få dagar innan hon dog.
Om det beror på pandemin, min stigande ålder eller om jag helt enkelt vill ta vid där mamma slutade är det svårt att orda om. Men plötsligt har intresset för utomhustemperatur, vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera väckts. I mammas väderdagbok har hennes handstil ersatts med min.
Det enda jag saknar är en barometer. Naturligtvis hade mamma en sådan. Den har funnits med så länge jag kan minnas. När mammas hem avyttrades norpade vår son åt sig den och jag blev barometerlös. Så kom jag på att jag en gång i tiden av mamma förärades med en åskflaska, även kallad pissebarometer. Tillverkad av Skrufs Glasbruk i Småland. Efter idogt letande hittade jag den i vår bil under luckan i bagageutrymmet där reservdäcket ligger. Oförklarligt hur den hamnat där men nu hänger åskbarometern på väggen i vårt matrum. Jag har fått förklarat för mig att åskbarometern är världens äldsta barometer. När Morerna kom dragande från de västra delarna av Nordafrika för att ta över Spanien år 711 hade de åskflaskor med sig i sina bagage. Det var bara för smålänningarna att haka på när barometern så småningom nådde våra breddgrader.
I sanningens namn använder jag mig aldrig av åskflaskan som ska börja droppa vatten ur pipen när det drar ihop sig till oväder. Jag tittar istället ut genom fönstret, tar hatten av bläckpennan och skriver ner vad jag ser. Vår egen och grannens flaggstångsvimpel visar åt vilket håll det blåser och maken brukar upplysa mig under tiden han lagar frukost om hur många grader utomhustermometern visar. Vilket noteras lika nogsamt som om det vore min mamma som höll i pennan. Kanske jag blir så pass väderbiten att jag skulle passa in i Riksföreningen för väderintresserade Väderbitarna. Men dit hän har jag ännu inte kommit. Nöjer med med att anteckna i den egna väderdagboken, det enda väder jag aldrig noterar är det maken då och då på manligt manér släpper ifrån sig.
