Skärblacka firar nationaldag. Till minne av Bob Marley. Reggaerytmerna hörs ända hem till oss. Parken framför Folkets hus är knökafylld med människor, det är en fest utan dess like.
11 maj är ett viktigt datum. Dagen då jag för sex år sedan nästan kom att titulera mig som Fru änkan Larsson. Nu ville ödet annorlunda, tack vare rådigt ingripande och snabb ambulanstransport till Linköping.
Hopkrupen i en fåtölj med en landstingsfilt över axlarna framskred natten medan jag väntade på besked.
Idag är det som om tillbudet aldrig hänt. Vi talar sällan om det men när det blir 11 maj ryser jag vid tanken över det inträffande samtidigt som jag känner stor tacksamhet över insatserna som gjordes.
Min mamma har opererats för starr. Vilket inte gav henne någon speciellt klarare syn i livet. Tvärtom. Efterstarr löd domen. De ville skicka henne till Jönköping för behandling.
"Aldrig", sa mamma. "En döende människa ska inte åka till Jönköping för jag tror det är sämsta stället att dö på. Jag vill dö där jag hör hemma, i Skärblacka eller möjligtvis i Norrköping".
Så fick det bli och hennes väntan på åtgärd har varit lång. Men så kom det efterlängtade brevet. Kallelsen till ögonmottagningen i Norrköping. Den 11 maj klockan 15.00. Idag när det är lördag och festivalyra.
Ögonmottagningen ligger på Kungsgatan. Där det sällan finns några lediga parkeringsplatser. Alltså fick det bli parkeringshuset Vårdtornet. Nedanför Västgötebacken. Vandringen var lång och mödosam. Vi stannade flertalet gånger och mamma undrade ängsligt om jag orkade bära henne om krafterna tröt på allvar.
I väntrummet berättade en dam allt om apotekets handtvål som gjort underverk med hennes nariga hemsamartithänder. Samt att hon för första gången i sitt liv köpt en burk lingonsylt. Ingen information är så intressant som väntrumsinformation.
Ögonläkaren var vänlig men av den åsikten att när gamla människor tilltalas måste den som talar skrika.
"Laser", skrek läkaren. "Vi måste skjuta laser i dina ögon om det ska bli bra. Väntetiden är minst åtta veckor".
Mammas redan bleka kinderna vitnade. Hon såg olycklig ut.
"Jag kan göra det nu", gastade läkaren och bläddrade bland anteckningarna över i väntrummet sittande patienter.
Mammas dystra uppsyn ljusnade, hon kände sig redo inför ingreppet. Det var ju trots allt lördag den 11 maj, inget kunde gå fel i behandlingen.
När vi åkte hem hävdade mamma att ögonläkaren visste vad han gjorde. Nu såg hon plötsligt mycket bättre. Trots att läkaren sagt att det skulle dröja tre dagar innan effekten gav sig till känna. Hon kunde till och med skönja en häst i en fjärran hage.
Den 11 maj är dag som gjord för tacksamhet och glädje. Även om det inte direkt var Bob Marleys turdag. Men tack vare honom lever Skärblacka upp rejält en gång om året.
