Gemenskap. En grupp människor som skapar samhörighet. I förskolan/skolan, på jobbet, i olika sorters föreningar, bostadsområden, församlingar och framför allt inom familj och släkt.
Kanske var gemenskapen starkare förr, när inte det mesta sköttes genom sociala medier. Även om sociala medier kan vara en hjälp för den som av olika anledningar önskar bryta isoleringen. Som har svårt med fysiska möten. Då kan nätgemenskapen vara den rätta vägen ut ur ensamheten.
Ändå kan jag uppleva att det fanns en starkare gemenskap mellan människor när jag var barn än vad det finns idag. Behöver vi till exempel ställa en fråga om det vi inte begriper går vi inte till varandra för att få svaret. Vi vänder oss till Google, denna enorma källa till kunskap. Eller om kaffet är slut när det är dags för kvällsfika. När jag var barn kunde det hända att en granne ringde på vår dörr med den tomma kaffeburken i handen. Då när mataffärerna stängde klockan 18.00 på vardagar, kl. 13.00 på lördagar och höll stängt om söndagarna.
Idag behöver vi inte känna gemenskap när kaffet tar slut. Vi har ända fram till kl. 22.00 på oss varje dag under hela veckan för inköp av ett paket kaffe.
Men det finns undantag som gör mig så glad. Som ett besök i vår lokala matvaruaffär. Där känner jag hur det skapats ett slags gemenskap mellan mig och många andra Skärblackabor.
Jag behövde handla bröd och dricka inför vår gemenskaphetsresa som maken och jag ska göra tillsammans med våra barn och deras familjer under morgondagen. Jag har huvudansvaret för det gemensamma bilfikat.
Den första jag träffade på i affären var vår granne. Hon och hennes man har haft långväga besök som stannat hos dem i hela två veckor. Nu var gemenskapen tillfälligt bruten ty deras gäster har åkte de många milen hem till sitt. Grannfrun var lite ledsen, hon kände ett slags tomhet.
Nästa person var Bengt. Han letade bland konservburkarna efter pappersnäsdukar. Jag tog mig an honom och ledsagade honom till rätt hylla. Böjde mig ner och lade en trave näsdukar i hans kundvagn.
I kassan satt Karin beredd att ta emot Puttes varor som gled mot henne på transportbandet.
Karin och han gnabbades om vilket ishockeylag som kommer slå ut vem. Karin, den hängivna Leksandfantasten höll på sitt lag. Varpå Putte högtidligt lovade, om Leksand vann skulle han bjuda henne på en resa till Kanarieöarna.
"Hörde ni det allihop"? ropade Karin och samtliga köande nickade. Jag lovade göra ett reportage när resan går av stapeln.
Putte bleknade. Hävdade att han menade Kimstad en resa på cirka en mil enkel tur. Inte Kanarieöarna. Alla vi andra knorrade tillsammans med Karin. Kanarieöarna vad det han sa. Inget annat.
Utanför kassorna stod M-L. När jag packade mina varor kom hon fram till mig. Viskade tyst att hennes hund dött i en förfärligt tragisk olycka. Vi kramades en stund innan vi skildes åt.
På hemvägen tänkte jag på den gemenskap som finns bland kunder och affärsanställda i vår lokala matvaruaffär i ett samhälle som Skärblacka. Där finns viktig social gemenskap även för den som ibland kan känna sig lite ensam i livet.
