Nu är det snart tid för att plocka fram julens pynt där de legat undanstoppade i lådor ute i förrådet.
Jag har under året sett tomtar sticka upp sina nunor, halmgrisen som slokat med öronen, tomtemor med sin äppelkorg och änglaspelet där änglarnas särkar blivit sotade av stearinljusens lågor, men inte ägnat dem mer än ett ögonkast då jag hämtat något ur angränsande lådor. Nu är det då dags och jag undrar i år precis som alla andra år hur många smålampor jag måste inhandla till adventsljusstakarna.
Vi har en väldigt gammal julstjärna som hängt med under de 35 år maken och jag julat tillsammans. Den är precis som vi två lite sliten i kanterna. Skönhetsfelen kommer med åren, skillnaden mellan oss och den gamla stjärnan är att skavankerna den har går att rätta till med tape och gem. Varje år frågar vi varandra om vi borde byta ut stjärnan mot något nytt med ett mer modernare snitt, men är rörande överens om att den har en speciell plats i vårt julpyntade hem. Så med varsamma händer och många förmaningar om försiktighetsåtgärder får den fortsätta att dingla i sin elkabel och sprida sitt röda sken.
Mina barndoms jular var pretentiösfria. Julgranen smyckades med levande ljus och mammas skräck var oändlig över att något ljus skulle falla ner och elda upp hela härligheten. Efter att tomten skrämt nästan vettet ur mig vid min första medvetna julafton fick han sparken och återsågs aldrig mer. Knäcken blev uteslutande misslyckad då den antingen blev stenhård med en stor riskfaktor för vårt garnityr eller löst rinnande och vi fick sleva den ur de färggranna formarna med sked. Skinkan griljerades och pappa skålade varm starkvinsglögg med mamma ur äggkoppar. Två äggkoppar med den ångade drycken räckte åt mamma som påstod att hon blev yrslig om hon svepte den tredje varpå flaskan åkte in i kylskåpet där den fann sin plats bredvid den grovkorniga starka senapen, de inkokta grisfötterna och flaskorna med julmust för att åter plockas fram nästkommande jul.
I år blir det en speciell advent- och julhelg för oss. Vi har inga som helst förpliktelser som ligger över oss och vi kan få fira en helghögtid utan att ha min tidigare ständiga följeslagare vid min sida. Displayen kan till och med få vara svart och jag slipper oroa mig över att behöva lämna julstämningen för att behöva ge oss ut på något uppdrag där en glädjefylld helg förbytts till sorg.
Vi får i lugn och ro fira jul med barn och barnbarn, slussas in i deras egna skapade traditioner och vi gläds åt gemenskapen. Det är även tryggt att veta att deras stjärna i toppen av granen inte åker på sned så fort den satts på plats, att dofterna av julmat, pepparkakor och juleljus inte ersätts av andra dofter, att helgen inte barras av som en julgran som glömts bort att få sin dagliga dos av vatten.
Allt för många barn får tyvärr uppleva att den stora familjehelgen blir förstörd av vuxnas ovuxna beteende.
Tanken lämnar en hård klump i mitt bröst.......
