Jag vet med stor säkerhet att mitt balansorgan är fullt fungerande. Minsta krängning kan få mig spysjuk. Ett problem som plågat mig sedan barnsben. Mamma färdigställde alltid spypåsar när vi skulle iväg på bilturer. En papperspåse träddes ner i en plastpåse för undvikandet av doft och läckande innehåll. Dessa påsar fylldes så långt maginnehållet räckte. Vad mina föräldrar gjorde med påsarna minns jag inte. Antagligen vevade pappa ner bilrutan och hivade iväg påse med maginnehåll så den hamnade i någon dikesren längst med vägen. Det bär mig emot att säga det men jag tror så skedde. Ty på den tiden var det inte så noga med miljö och miljöförstöring. Då hivade vi gladeligen plast i det gröna utan några som helt tankar på kommande problem.
Men jag måste säga till mina föräldrars försvar, de uppfostrade mig att aldrig kasta skräp någon annan stans än i för ändamålet avsedda behållare. Som till exempel allmänna papperskorgar. Mina spypåsar var nog ett undantag från regelverket.
Som vuxen hanterar jag åksjuka genom att själv köra bilen då maken och jag är ute på färd. Men det händer att illamåendet slår till trots att jag är chaufför. Lite beroende på vägens beskaffenhet och kurvor.
Tåg, flyg, båt, taxi och buss är det värre med eftersom där finns inga möjligheter för mig att sköta framförandet. Jag får snällt anpassa mig och hoppas på upplåsta toalettutrymmen utan köbildning om jag skulle behöva spy.
Dock har jag inte i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle bli åksjuk i mitt arbete som frilansande skribent. Men tydligt är, allt är möjligt.
Reurpack i Norrköping, huvudsäte för Pantamera där samtliga petflaskor och aluminiumburkar som vi konsumenter över hela Sverige tömt på innehåll och sedan pantat hamnar i petflask-och aluminiumburksanläggningen ute på Händelö.
Jag såg verkligen fram mot besöket som ska mynna ut i en artikel. Med hög ambitionsnivå på mottagarna blev jag välkomnad och rundvandringen i petflask-och aluminiumburkshanteringens värld inleddes.
Det luktade starkt av gammalt öl och läskeblask. Vi travade på gallergolv där svarta band med flaskor och burkar susade fram i rasande fart. Även runt omkring oss fanns band som höll samma höga tempo där burkar och flaskors gick mot en säker återvinning. Det snurrade i huvudet och magen gjorde uppror. Jag blev helt enkelt åksjuk. Försökte koncentrera mig på guidningen medan jag klamrade mig fast i ledstänger samtidigt som jag skulle sköta min kamera.
Efteråt, nedhasad i en stol i ett konferensrum likblek och darrande försågs jag med bubbelvatten från återanvänd petfaska. Själva intervjun kunde starta och jag kan bara förmedla: Panta mera!
För övrigt skickas flaskkorkarna till Småland och blir till kabeltrummor. Bara det är värt en släng av rörelsesjuka.
