Romantik och djärvhet

Mors dag. Strålande sol och bara ben under kjolen. I vårt kylskåp ligger olika sorters kött i marinad. Barn och barnbarn är i antågande under eftermiddagen. Jag känner mig till freds.
Vi brukar inte ha som vana att fira mors dag. För mig är det mors dag var dag. Så har det alltid varit. Jag upplever det som en högtidsstund då jag träffar våra barn och barnbarn. Det krävs ingen speciell dag för jag ska känna så.
I år är denna dag trots allt mycket annorlunda. Vilket naturligtvis beror på att jag inte längre har någon mamma att fira. Bakom vårt hus växer liljekonvaljer. Jag har under de åtta år som mamma bott här i Skärblacka plockat en bukett och gett till henne på mors dag. Nu fick jag istället åka till mammas gravplats på Skogskyrkogården med blommor. Var där tidigt i morse innan någon annan kom för att placera blommor vid sina döda mödrars gravar. Vi behövde talas vid en stund, mamma och jag. Eller rättare sagt, jag behövde tala. Mamma lyssnade förhoppningsvis. Eller så är det min innersta innerliga önskan att hon hör mig när jag talar till henne.

Det är spännande dagar som ligger framför oss. I slutet av veckan kommer en ny liten familjemedlem. Stig junior. Maken är i förberedelsetagen. Han snickrar, fixar och donar. Så allt ska bli så bekvämt och bra som möjligt. För oss och för Junior.
Mellan varven hinner maken med att pyssla i vår dotters hus. Hon har kommit sig tillrätta och flyttkaoset har utvecklats till ett fint, hemtrevligt och mysigt hem. Nu återstår bara småtvillingarnas storasysters rum. Sängen ska skruvas samman och ställas på plats. Likaså skrivbordet ska in i rummet och en hylla fästas i väggen. Takbelysning och sänglampa. Sedan kan hon flytta in. En av tvillingarna vill att alla ska tycka att just hennes rum är det vackraste. Hon är romantiskt lagd den flickan. Rosor på ena väggen och så ett sminkbord som färgmässigt bryter av allt det rosa. Hennes tvillingsyster har ett mer tufft stuk i sin inredning. Svart medaljongtapet till exempel. Medan deras storasyster är djärv som valt en färgskala som får åskådaren att ta ett djupt andetag.

Stortvillingarna och jag har under veckan varit hos akvariefiskhandlaren och köpt guldfiskar till vår trädgårdsdamm. Blyga rackare som snabbt simmar in under en sten och gömmer sig så fort en skugga faller över dammen. Fiskarna är fyra till antalet och innan de släpptes ner i vattnet fick de egna namn. Linnéa, Ulla, Britt och ett namn som farfar hittade på men som redan fallit i glömska. Vilken är av föga betydelse då ingen av oss riktigt vet vem som är vem.

Allt det här och mer därtill berättade jag för min mamma denna mors dags morgon. Och att vi ska grilla i eftermiddag. Kyrkogårdens egen damm låg spegelblank. Där rådde frid och ro. Precis så som det sig bör på en begravningsplats. Jag grät en skvätt innan jag gick. Då tyckte jag mig höra mammas röst.
-Gråt inte Carina. Du vet, allt är bra. 

En dålig lyssnare och vinstdrivande mål

När Gud tröttnade på människornas oaktsamma leverne kände han ånger över sitt skapande. Han tog därmed ett snack med sin polare Noa och uppmanade honom att snickra ihop en ark utifrån den gudomliga ritningen. Noas familj jämte alla olika arter djur, en av varje kön, skulle få följa med på seglatsen mot Araratbergen. När så syndaflodens vatten dragit sig undan och duvan Noa skickat iväg för att spana kom tillbaka med en olivkvist i näbben klev han ut ur arken följd av sin familj och alla djur. Sist av dem alla kom ett par mördarsniglar. En hane och en hona.
-Vad har du gjort Noa? ropade Gud från sin himmel. Har du tagit med dig mördarsniglar!
-Ja, du sa ju markens alla kräldjur, försvarade sig Noa.
-Men inte mördarsniglar. Jag sa, ta inte med dig några mördarsniglar, svarade Gud bistert.
-Jag hörde väl fel. Alla kan göra misstag. Så även en skapare., muttrade Noa.

Och här är de nu. Mördarsniglarna. Regnet och nattens dagg har väckt sniglarna ur sin dvala. Än så länge små och till synes oskyldiga men ack så befruktningsdugliga.
Jag har tagit fram snigelsaxen. Med ett raskt klipp separerar jag huvudet från kroppen. Ondgör mig över otyget och saknar tagetes som för mig tillbaka till min barndom och tagetessomrarna hos min farfar. Jag har för länge sedan gett upp, nyplanterade tagetes förvandlas till ynkliga blomlösa stjälkar över en enda natt.

Ja alla kan vi göra misstag. Vi ska inte lägga någon skuld på Noa. Möjligtvis på den som skapade mördarsniglar. För övrigt är vi bra på att skuldbelägga andra och oss själva. Ett oskick som troligtvis bottnar i rädsla. Rädslan över att inte duga eller ett försök att få andra ändra åsikt eller känna sig värdelösa. Fungerar inte det går det alltid att dra till med någon lögn för att på så sätt få andras sympatier eller vinna uppsatta mål för egen räkning.

Nu ska vi hålla avstånd. Ett numera vedertaget begrepp. Den som långt innan Covid 19 tagit avstånd behöver inte längre lägga skulden på någon annan för det egna beslutet om avståndstagande. Nu är det legitimt.
Solen skiner och på klädstrecket hänger tvätten på tork. Jag ska gå ett varv genom trädgården. Ta med mig snigelsaxen i den händelse att en och annan mördarsnigel ännu inte dragit sig undan solstrålarna.
Tack ska du ha Noa för att du inte lyssnade ordentligt på instruktionerna!

Pannkakor i busken och en sörjandes rättigheter

Knappt hann vi placera ut trädgårdsmöblerna på dess utvalda platser innan solen gick i moln och himlen öppnade sig. Försommaren är här och grilloset som lägrat sig över området har tillfälligt lagt sig.
Delar av barnbarnsskaran och jag har dock under veckan hunnit med några utflykter innan regnrusket tog vid. Bland annat det stora pannkaksäventyret. Precis som det låter. Äventyr med medhavda pannkakor. Det hela slutade med så pass leriga och blöta barn att jag fick klä av dem det mesta innan de fick tillåtelse att sätta sig i min bil vid hemfärden. Men det var hög upplevelsenivå på vår utflykt. I ordets rätta bemärkelse.

Det är nu tre månader sedan min mamma dog. Jag har börjat landa i att för alltid vara föräldralös. Även tankarna har sorterats in i de rätta facken i takt med att allt praktiskt är avklarat. Det enda som fattas är mammas avslut med Coop. Jag har följt samtliga muntliga instruktioner från MedMera banks kundtjänst. Som är blankettlös då det gäller kontoavslut vid dödsfall. Har själv snickrat ihop ett avslutande brev, tagit kopia på mitt körkort, skrivit ut kontoutdrag från mitt egna konto, tagit kopior på dödsfallsintyg med släktutredning samt fått allt vidimerat innan det skickades in. Trots det lyser avslutet med sin frånvaro. Det ligger under behandling, ring nästa vecka, lyder svaret när jag tar kontakt.

Något annat jag väntar svar på är från en överläkare på Vrinnevisjukhuset. Som ansåg att mamma inte var i behov av palliativ vård. Remissen från vårdcentralen där en begäran om specialvård i hemmet vid livets slutskede avslogs. Grundat på ett telefonsamtal mellan mamma och sjukhuset där mamma inte var nog tydlig med sin bristande ork att leva vidare. Två månader efter överläkarens avslag var mamma död. Ingen skugga över hemtjänsten och hemsjukvården. De gjorde ett fantastiskt jobb. Men nätternas ansvar lades i mina händer. Då var vi väldigt ensamma, mamma och jag. Det hade varit skönt att få skjuta över det ansvaret på expertisen. Bör nämnas att detta skedde innan det stora pandemiutbrottet. Hade det varit idag kunde jag ha en viss förståelse gällande brist på resurser.

Nu när det gått en tid och jag hunnit ikapp vill jag ha ett svar från överläkaren. Hur hon tänkte och resonerade. Och varför hon inte kom hem till mamma och mig den dag som vi kommit överens om. Varför hon inte anlände på utsatt tid utan lät oss vänta i två timmar innan beskedet kom att det inte skulle bli något möte. Det har nu gått en månad sedan jag mejlade överläkaren med mina frågor och funderingar. Antagligen har hon inga ambitioner att svara en dotter vars mamma var gammal och förbrukat som människa. Men för mig handlar det precis som med Coop MedMera bank att få göra ett avslut. Det ingår i en sörjande persons rättigheter.

Bajskorv och huvudet i sanden

Så kom hon då äntligen. Lilla Lucy. En vecka i morgon har hon befunnit sig utanför sin skyddade atmosfär. Ytterligare ett barnbarn att älska. Farfar och farmor får skåda underverket på håll. Hennes syskon får komma nära. Bajskorv, sa den minsta storebrodern och tittade klentroget på den nya skapelsen som nu ingår i familjeskaran. Så liten och söt, sa hennes äldsta syskon med hänförelse i sina röster.
Lucy äter, skriker, sover och får blöjan bytt med jämna mellanrum. Obekymrad om det som kallas livet och allt vad det innebär. Så småningom kommer hon bli varse.

Livet kan stundom vara en strid. Som att handla på Ikea till exempel. Om inköpen sker med hemleverans kan det skapa frustration. Vår dotter, hennes barn, ledarhund och katt har nu kommit i ordning i det nya huset. I egenskap av godhjärtade föräldrar har vi hjälpt till med mycket av det praktiska så barn och barnbarn ska finna sig tillrätta medan de packat upp sina flyttkartonger.
Medan de pysslat med sitt har maken och jag tillsammans med en väninna till vår dotter skruvat Ikeamöbler. Till en början var allt frid och fröjd. Ända till dess vi upptäckte att något var fel i leveransen. Exempelvis hade det levererats en säng för mycket, madrasser var för smala och sittdelen till en kontorsstol fattades.
Jag ringde Ikeas kundtjänst. Väntade tålmodigt i telefonkö lika lång tid som det tar att skruva ihop en säng. Det vill säga två och en halv timma. När någon äntligen svarade hade jag hamnat på köksavdelningen. Som visade sig vara okunniga gällande möbler. Nytt försök dagen därpå, då var telefonkön något kortare. Enkom en och en halv timma. Dock tog det fyrtiofem minuter att rätta till samtliga misstag och jag hann ställa mig osams med motparten. Som snorkigt upplyste mig om att hon minsann jobbat på Ikea i tjugotvå år. Vilket jag fann föga intressant. Dessutom ställer jag mig i efterhand tveksam till om hon inte i själva verket var en nytillsatt praktikant ehuru hon glömde mejla
orderbekräftelse och faktura. Vilket resulterade i en annullerad order.
Dottern och jag tog därmed saken i egna händer. Kopplade släpkärran efter bilen, lastade det som inte skulle användas i hemmet och körde till Linköping för att ordna upp det Ikea var oförmögna till.

Mitt i livets vedermödor finns det stunder som kastar ljus över mörkret. Som en eftermiddagsutflykt med stortvillingarna till Vikbolandets eminenta strutsfarm. Inköp av strutsbiff som enligt strutsfarmaren passar utmärkt att lägga på grillen. Så passande då vi nyligen köpt oss en grill som lär vara något utöver det vanliga. Tillverkad i Amerika med instruktionsbok på utrikiska. Eldas med pellets som ger köttet en härligt rökig smak.
Utflykten avslutades hos mjölkbonden som satsat på glassfabrik. Så nu är vi rustade för sommarens grillkvällar där det i menyn står strutsbiff  som huvudrätt och glass till efterrätt.

Ögondroppar och romantik

Vi tar väl sovmorgon, sa maken när vi lade oss för natten i går kväll.
Det gör vi, svarade jag och vaknade klockan 05.00. Fågelsång och soluppgång.
Vi har levt inkapslade i en gemensamhetskokong. Långsamt öppnar sig höljet och vi tittar oss häpna omkring. Full lövsprickning, vårt plommonträd har redan blommat över. Likaså håller blommorna på körsbärsträdet på att ersättas med det som ska bli röda stenfrukter. Eller är det nattfrosten som nupit till och medfört en för tidig  avblomning? Då blir det varken plommon eller körsbär. Snart slår syrenerna ut och utanför vårt fönster sträcker sig mammas pion upp mot ljuset. Än så länge tanig och mager, den har inte hunnit acklimatiserat sig efter flytten. Runt pionen blommar förgätmigej. Som en påminnelse. Hur kan du tro det mamma, att jag ska glömma dig?

Avståndstagandet och isoleringen från andra har inte enbart kommit an på Covid 19. Det hela har till största del handlat om avveckling och nystart. Mammas dödsbo är nu avklarat till punkt och pricka och i hennes radhus rumsterar de nya om. Jag grät när köpekontraktet undertecknades. Det var så slutgiltigt, overkligt och verkligt. Den sista länken mellan mig och min mamma bröts där och då.
Nystarten står vår dotter för. Maken har snickrat och jag har städat, målat och tapetserat. Det nya hemmet i hennes och barnens nyinköpta villa har antagit de sista formerna.
Romantiskt i den ena småtvillingflickans rum, tufft i den andras medan storasystern valt en blå färg som chockar de flesta utom henne själv. Ljus, diskret mönstrad tapet i köket.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka pappa och dig för allt ni gör för mig och barnen, säger dottern. Jag viftar avvärjande med handen. Tänk nu inte på det. Du får gottgöra mig när jag blir gammal. Inreda ett äldreboende i källaren. Plats finnes det gott om. Där kan jag ligga och ropa hallå, hallååå, hallååååå. Bli serverad bakverk och kanske ett och annat litet glas Baileys Irish Cream.
Hon skrattar och jag ser hur hon tänker bevare mig väl.
Pappan då, ja han fortsätter väl snickrar på nya projekt till dess han stupar på sin post så honom lär hon inte få några bekymmer med. Det är i alla fall min personliga gissning.

Så väntar vi barn vilken dag som helst. Eller rättare sagt barnbarn. Sonsambon vankar, håller sig om magen och pustar. Jag har fått order. Händer det på natten får du inte krångla och ta på dig kläder. Åk till oss i morgonrocken. Lagat frukost till barnen och se till att de kommer i ordning. Ta i alla fall på dig strumpor, säger stortvillingflickan. Och kör oss inte till skolan i morgonrocken, förmanar stortvillingpojken. För då låtsas vi att vi inte känner dig farmor säger de unisont.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.