Mors dag. Strålande sol och bara ben under kjolen. I vårt kylskåp ligger olika sorters kött i marinad. Barn och barnbarn är i antågande under eftermiddagen. Jag känner mig till freds.
Vi brukar inte ha som vana att fira mors dag. För mig är det mors dag var dag. Så har det alltid varit. Jag upplever det som en högtidsstund då jag träffar våra barn och barnbarn. Det krävs ingen speciell dag för jag ska känna så.
I år är denna dag trots allt mycket annorlunda. Vilket naturligtvis beror på att jag inte längre har någon mamma att fira. Bakom vårt hus växer liljekonvaljer. Jag har under de åtta år som mamma bott här i Skärblacka plockat en bukett och gett till henne på mors dag. Nu fick jag istället åka till mammas gravplats på Skogskyrkogården med blommor. Var där tidigt i morse innan någon annan kom för att placera blommor vid sina döda mödrars gravar. Vi behövde talas vid en stund, mamma och jag. Eller rättare sagt, jag behövde tala. Mamma lyssnade förhoppningsvis. Eller så är det min innersta innerliga önskan att hon hör mig när jag talar till henne.
Det är spännande dagar som ligger framför oss. I slutet av veckan kommer en ny liten familjemedlem. Stig junior. Maken är i förberedelsetagen. Han snickrar, fixar och donar. Så allt ska bli så bekvämt och bra som möjligt. För oss och för Junior.
Mellan varven hinner maken med att pyssla i vår dotters hus. Hon har kommit sig tillrätta och flyttkaoset har utvecklats till ett fint, hemtrevligt och mysigt hem. Nu återstår bara småtvillingarnas storasysters rum. Sängen ska skruvas samman och ställas på plats. Likaså skrivbordet ska in i rummet och en hylla fästas i väggen. Takbelysning och sänglampa. Sedan kan hon flytta in. En av tvillingarna vill att alla ska tycka att just hennes rum är det vackraste. Hon är romantiskt lagd den flickan. Rosor på ena väggen och så ett sminkbord som färgmässigt bryter av allt det rosa. Hennes tvillingsyster har ett mer tufft stuk i sin inredning. Svart medaljongtapet till exempel. Medan deras storasyster är djärv som valt en färgskala som får åskådaren att ta ett djupt andetag.
Stortvillingarna och jag har under veckan varit hos akvariefiskhandlaren och köpt guldfiskar till vår trädgårdsdamm. Blyga rackare som snabbt simmar in under en sten och gömmer sig så fort en skugga faller över dammen. Fiskarna är fyra till antalet och innan de släpptes ner i vattnet fick de egna namn. Linnéa, Ulla, Britt och ett namn som farfar hittade på men som redan fallit i glömska. Vilken är av föga betydelse då ingen av oss riktigt vet vem som är vem.
Allt det här och mer därtill berättade jag för min mamma denna mors dags morgon. Och att vi ska grilla i eftermiddag. Kyrkogårdens egen damm låg spegelblank. Där rådde frid och ro. Precis så som det sig bör på en begravningsplats. Jag grät en skvätt innan jag gick. Då tyckte jag mig höra mammas röst.
-Gråt inte Carina. Du vet, allt är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar