Vi känner en man som ofta är ute och plockar bär och svamp när den tiden kommer. Hinkvis med bär och välfyllda svampkorgar släpas hem från skog och mark.
Om vi någon gång träffas får jag alltid frågan om jag varit ute och skördat ur skogens skafferi.
Och varje gång svarar jag att så inte är fallet. Han skakar på huvudet och tittar medlidsamt på mig. För honom är kvantiteterna viktiga. Ju större desto bättre och ett bevis på vad han har presterat. Ty för vissa är det oerhört viktigt att P R E S T E R A. Viktigast av allt är att det presteras mer än vad någon annan kan prestera.
Precis utanför vår altan växer det blåbärsris. Vissa år är det mycket bär och andra inga alls. I år är det ett sådant där blåbärs år och jag har plockat exakt fyra liter och tre deciliter. Vilket resulterat i nio burkar blåbärssylt och en supergod blåbärskaka innehållande bittermandel och Philadelphiaost. De där tre deciliterna blåbär hällde jag över smeten och skapelsen blev fantastisk när den kom ut ur ugnen. Så något har även jag presterat med min förhållandevis fjuttiga skörd.
Det är småtrevligt att sitta utanför husknuten och repa bär medan maken landar i utemöbeln och läser sin tidning. Han gillar sylt dock gillar han inte att införskaffa grunderna så det kommer helt och hållet an på mig och ingen annan om det ska bli någon sylt till pannakakan.
Okomplicerat är det också. Fylla den lagom passande skålen och sedan gå genom altandörren och in i köket där syltkitteln står beredd. Jag gillar det enkla i livet där det inte behövs någon större planering.
I går kväll hade jag ett samtal med en avlägsen väninna. Vi talade om livet och jag funderade över vårt samtal där jag satt i blåbärsriset.
"Jag tror att godhet och snällhet föder det samma", sa min väninna.
Vi enades att så är fallet och fortsatte i spåret att det är viktigt att vara nyfikna på våra medmänniskor. Lyssna på varandras berättelser och inte stå i vägen för vad som sägs. Genom att vara nyfiken lyfter vi fram och lär oss av och om varandras personliga erfarenheter. Det är en nyfikenhet som inte ska förväxlas med den nyfikenhet där det rotas och skapas egna teorier om andras liv.
Men det är en balansgång det där med att lyssna till vad andra har att säga. Det är lätt att det uppstår en maktkamp och där prestationen kommer in i bilden. För är det viktigt om vi plockar fyra liter och tre deciliter blåbär eller femtio liter av samma vara? Även det lilla som presteras kan vara värt mycket.
Plötsligt lade maken undan tidningen. Tittade på mig och sa något.
"Va"?! Svarade jag och ryckte ut propparna till poddradion ur öronen.
"Du är så fin där du sitter i riset", svarade maken och gick in för att hämta kameran.
Jag svarade inget utan fortsatte att plocka. Men jag tänkte: Min make har presterat något väldigt stort. Han plockade upp en mänsklig spillra för snart fyrtio år sedan. Som ett hoprasat plockepinn sorterade han delarna i olika högar. Eller som ett pussel där en enda liten bit fattades för att det skulle bli komplett. Länge fick han vänta innan den biten kom till rätta. Tjugo år, minst. Att tålmodigt vänta är en prestation som inte alla klarar av. Att sedan efter snart fyrtio år se på sin hustru som sitter i blåbärsriset och säga att hon är fin visar att kärleken om den hittar rätt är stark.
"Tack, tänkte jag, tack för att vi hjälpts åt att hålla kärleken i liv på vår resa som stundom har liknats vid en berg och dalbana".
Sen får var och en plocka så mycket blåbär som det behagas. På det har jag inga som helst synpunkter...
