Gårdagen krävde lång vistelse i Norrköping. Mycket skulle uträttas innan jag hämtade ett av våra barnbarn på Hagaskolan. Bland annat skulle diverse inköp avklaras.
Vid statsbesök parkerar jag alltid i ett av centrums parkeringshus. En skärm hälsar min bil välkommen vid infart och tackar för erlagd avgift vid utfart.
När samtliga uträttningar var avklarade promenerade jag till betalningsautomaten för att erlägga parkeringsavgiften. Där stod en dam med taggarna utåt. Automaten vägrade ta hennes kort och hon hade ringt upp någon sorts ansvarig för att få hjälp. Telefonen var på högtalarläge så jag kunde höra allt som sades.
Damen följe instruktionerna utan resultat. Var god ta kortet. Gång efter annan. Och damens humör försämrades i stigande takt.
Jag erbjöd mig att försöka betala min parkeringsavgift för att på så sätt utröna om det var maskinen som krånglade eller hennes kort. Vilket mannen i telefon hävdade, kortet är trasigt maskinen fungerar. Något som inte förbättrade damens sinnesstämning. När hon så blev erbjudet att betala med faktura, plus faktureringsavgift skrek hon fula ord till den tålmodige i luren.
Jag knappade in min bils registreringsnummer och satte in betalkortet. Samma dystra resultat som innan.
Damens röst steg i falsett.
”Vad var det jag sa, maskinen är kass. Skicka hit någon som kan laga den”!
Vid mitt andra försök blev min parkeringstid betald.
”Nu, ropade jag mot damens telefon, nu fungerar det”.
”Ja ropade det tillbaka, det är hennes kort som är trasigt”.
Varpå damen fullkomligt exploderade och nyttjade det mest kraftfulla vokabulär hon hade i lager.
Telefonsamtalet bröts mycket abrupt.
Hela proceduren torde ha uppskattats till ungefär femton minuter och jag uppmanade damen att göra ett allra sista försök. Efter det första momentet skulle kortet in i kortläsaren. Jag hejade på och höll tummarna. Och minsann, det funkade! Vi baddade våra svettiga pannor, ondgjorde oss över dagens teknik och jag tipsade och förklarade om appen Easy Park. Hon skulle låta sina barnbarn installera den för detta ville hon aldrig mer uppleva.
” Nej nu har jag inte tid att prata mer med dig. Jag har massor jag ska uträtta på stan”, sa damen som ihärdigt försökt betala sin icke ännu uppkomna parkeringsavgift.
Men efter cirka femton minuter lyckades det då tiden tickat på.
Jag stirrade efter henne när hon målmedvetet tog ut kliven bort från den förhatliga betalautomaten. Oförmögen att ropa henne tillbaka så jag fick förklara att hon nu utsatt sig för en enorm risk för parkeringsböter. Samt att det kan komma en oönskad överraskning i form av en faktura med faktureringsavgift efter det att hon kört ut ur parkeringshuset. Om hon inte är observant på skärmen vid utfarten som upplyser henne om att betalningen ej är erlagd.
