En tröstande testikel och en balja lut

Nu är det i stort sett klart. Lägenhetsförsäljning, bouppteckning och olika sorters avslut. Vissa moment har gått smidigt medan andra har varit svårforcerande. Inte minst då jag stött på de mest hårdföra som ideligen hänvisar till rådande sekretess.
Tyvärr, du får be din mamma ringa själv så ska vi hjälpa till.
Men förstår du inte vad jag säger människa! Om jag kunde skulle jag be mamma ringa dig men nu råkar hon vara död så det är en omöjlighet.
Tystnaden som därefter råder i den andra luren är inte svårtolkad. En harkling, en röstförändring och ett "beklagar sorgen".  Och jag har kunnat prickat av det ena efter det andra på min attgöralista där det återstår en enda punkt. Elen som ska sägas upp i samband med att jag överlämnar nycklarna till de nya ägarna av mammas bostadsrätt.

När kvällen kommer dukar maken fram kvällsfika medan jag vemodigt kurar ihop mig under mammas mjuka filt. Under gårdagskvällen fick det bli Rysk banantårta.
Ät, sa maken och skar upp en stor bit åt mig. Ät så du blir glad igen.
Tårtan gjorde sitt intåg i Sverige redan på 1400-talet tack vare några invandrade bagare från Schweiz. Jag skänker dessa bagare en tacksamhetens tanke ty det går att trösta sig med tårta. Vore jag född under antiken hade jag fått nöja mig med inbakade fårtestiklar vilket var dåtidens festliga bakverk. Om dessa frestelser gick att trösta sig med ska jag dock låta vara osagt.

Tårta passar i alla lägen. Oavsett om det är glada tillställningar eller mer sorgsna tillfällen. Hur det nu ska gå för landets tårtbagare är ovisst. Men det är i dessa kristider som vi behöver tårta. När vi inte längre kan kramas eller ta varandra i hand. Isolerade i karantän utan möjlighet till gemytlig gemenskap. Det verkar dröja innan vi kan ta en kaffe latte med tillhörande tårtbit på ett mysigt café.
Kaffet kan jag i och för sig vara utan. Har aldrig lärt mig njuta av den svarta heta drycken. Men tycker det låter festligt med de olika benämningarna på kaffe. Espresso, cappuccino, ristretto, flat white och caffe mocha för att nämna några.
Det låter flärdfullt, kultiverat och inne.  Moderna människor dricker inte vanligt bryggkaffe eller en kopp balja lut som min pappa alltid sa. Nej de dricker americano, cortado eller nåt annat som likt tårtan tagits hit via invandrare och berikat oss nya kaffeinfluenser.

Innan vi ens visste vad Covid 19 var för något och det var helt i sin ordning att besöka caféer beslutade dottern och jag oss för att njuta av en fika på stan. Kaffesorter skrivet med vit krita på svart griffeltavla. Jag drabbades av ett plötsligt infall och beställde en caffe macchiato.
Dottern som inte heller dricker kaffe blev förundrad. Jag förklarade att det låter så häftigt att beställa en caffe macchiato så jag måste en gång i livet få göra det.
Drycken serverades och jag tog den första trevande klunken. Chocken lät inte vänta på sig. Med en kraftansträngning tömde jag koppen i ett enda svep. Höll ansiktsmusklerna i styr för att undvika grimaser. Lovade mig själv i samma stund som drycken lämnade strupen att fortsätta vara den undermåliga kaffedrickare jag är och enkom hänge mig åt ett glas med kryddig chai latte. Vilket också är en invandrad modedryck som har rykte om sig att vara mycket godare än vanligt te.

En fundersam promenad och övergående beslutsångest

Det är inte så ofta som jag beger mig in till Norrköping för att promenera. Men ibland händer det. Under förmiddagen hade vår dotter en begravning i stadens krematorium, närmare bestämt i Himmelstalunds kapell.
Som tidigare begravningsentreprenör har jag tillbringat åtskilliga timmar i det kapellet. Med egen nyckel, så småningom en modern tagg, kunde jag ta mig in i krematoriet när helst jag behövde oavsett klockslag.
Nu har jag endast tillträde dit om jag ska gå på begravning som anhörig eller gäst. Eftersom jag idag var varken det ena eller det andra utan dotterns chaufför fick jag snällt vänta utanför medan hon skötte begravningen.
Eller rättare sagt, passa på ett promenera invid Motala ströms vackra promenadstråk. Tillsammans med dotterns ledarhund.

Tankarna löpte fritt medan jag flanerade i sakta mak. Hunden nosade på nya dofter. Stannade ofta och jag lät honom hållas. Kanske stadshundarnas kiss luktar annorlunda än i Skärblacka som är nära anslutning till landsbygden? Vem vet, det kan enkom hundar svara på om det vore möjligt för dem att tala.
Jag funderade över mina många år som begravningsentreprenör. Hur beslutet mognade fram att hänga undan begravningskostym och min namnskylt för gott. Att jag aldrig ångrat det beslutet trots att min identitet försvann väldigt snabbt. Begravnings-Carina blev helt sonika enbart Carina vilket var oerhört skönt.

Nu har jag ånyo fattat ett beslut. Inte lika enkelt som det tidigare måste jag medge. Beslut ska aldrig fattas när tröttheten eller hungern är som störst har jag hört av förståsigpåare.
Medan jag fattat mitt beslut har jag varit trött men aldrig hungrig. Aningen beslutsångest har funnits med mig men när beslutet väl fattats känns det helt och hållet rätt. Jag har varit så väl medveten om vad jag grundat mitt beslut på. Anledningen är enkel. Jag vill vara en dagledig pensionär. Göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill. Men framför allt OM jag vill.
Med detta sagt i skrift har jag nu frånsagt mig samtliga frilansuppdrag som frilansande skribent. Inga fler artiklar kommer skrivas av mig som sedan publiceras i tidningen.

När jag tänker tillbaka på de 40 år som frilansare förundras jag över så många människor med egna berättelser jag träffat. Så många platser, händelser och upplevelser som berikat mig lärdom och insikter om än det ena än det andra. Jag känner en djup tacksamhet och vördnad för alla de människor som släppt in mig i deras liv. Levererat mig muntligt material som sedan kommit till glädje för andra.
Därmed säger jag tack till de tidningar jag skrivit för tidigare vilka är Nerikes Allehanda, Karlskoga Tidning, Norrköpings Tidningar och Länstidningen Värmlandsbygden. Sist av allt ett tack till  Länstidningen Östergötland som jag jobbat för sedan 1992 fram till nu med några års uppehåll då jag hade fullt upp med annat. 
Med frimodighet citerar jag härmed maken: Jag är min egen emedan pensionär - rekommenderas!

Återhållsam girighet och en kärleksvinst

Känslan när jag upptäckte jästpaketen på butikens kylhylla var obeskrivlig. Vilken lättnad, vilken lycka. Nu kunde jag baka limpor till påskens buffébord. 

Jag hade tidigare frågat personalen i vår lokala matvarubutik när det kunde tänkas komma en jästleverans. 15 maj, löd svaret. Men nu hade en låda jäst smugit sig in bland de övriga mejerivarorna och hjärtat tog ett glädjeskutt. 

Andra kunder hade varit före mig ty det fanns endast sex paket kvar. Girigt plockade jag till mig fyra paket. Funderade en kort stund och lade sedan tillbaka två på hyllan. 

Jag är inte likt en girigbuk fjättrad vid att behålla allt för mig själv. Är inte snål mot andra eller anser att jag mår bäst av att lägga vad det än må vara på hög. Även om jag frestas att roffa åt mig då det överraskande råkar finnas jäst i affären.

Läste en gång att giriga också är snåla på känslor gentemot andra. Empatilösa personer som har svårt med långvariga relationer och att den girige bara ser till sin egen själviska fördel.

Precis det tänkte jag på när jag höll de fyra jästpaketen i min hand. Därmed överlät jag med glädje två av paketen till någon annan brödbakare. 

Tvärt emot alla rekommendationer firade vi påskafton tillsammans med barn och barnbarn. Samtliga fick dock ställa sig på led framför toalettdörren. 

Snåla inte med tvålen. Tvätta händerna noga och glöm inte tumgreppet, uppmanade jag.

Därefter kunde vi hugga in på påskmatens läckerheter. Samt det för dagen det nybakade brödet.

Att vi skulle fira påskafton tillsammans har inte föregåtts med några betänkligheter. Just nu är vi en familj som genomgår många prövningar. Vi behöver varandra och närheten för att orka. Vi behöver dela funderingar, oro och känslor genom varandras stöttning. Men vi behöver också skrattet och de goda samtalen som ligger bortom det som tynger. 

Det blev en fin påskafton med värme och kärlek. Samt sex kusiner som överröstade oss alla. Morfar/farfar hade mycket ambitiöst ritat upp vår trädgård som visade rutten barnen skulle gå samt var han gömt de fyllda påskäggen. Som en extra ledtråd hade han dessutom placerat ut små gula kycklingar i närheten av fynden.

Kort sagt, det blev en glad och mycket betydelsefull påskafton. Och idag firar vi livets seger över döden och den kärlek som det för med sig. Att det goda övervinner det onda.  

Det sista steget och våndan över ett liv som särbo

Nu är det sista momentet utfört. Jag har hittat mitt inre lugn och vänder blicken bakåt och framåt. Ser allt som var gott och glädjefyllt, både då och nu. Mamma har nått fram till önskningarnas mål. Att få vila bredvid min pappa. Båda är nu återförenade.

Känner mig tacksam att mamma dog när hon gjorde. Hon var en kvinna som villa ha ordning och reda i allt så antagligen passade hon på innan pandemin slog till med full kraft.
Ty nu har Norrköpings församlings kyrkoherde fattat beslutet som innebär enkom tio personer på begravningar. Sorgehus tillsammans med begravningsprästen ska gemensamt komma fram till vem som ingår i skaran av tio. En knepig uppgift som kan spä på en redan sorgsen situation.

Måste erkänna att det är en märklig känsla var morgon jag vaknar efter nattens sömn. Kommer jag klara dagen utan att känna symptom? En begynnande hosta, nysningar, snorig näsa, halsont och muskelvärk. Än så länge är läget lugn men rätt vad det är ligger jag väl där.
Jag flyttar ut i gästhuset om jag blir sjuk, säger jag till maken. Han är mer rädd för det än för själva pandemin. Att vi ska bli särbo.
Vi kan vinka till varandra genom fönstren, säger jag tröstande när jag ser hans missmod.

Därmed gör vi allt ståt står i vår makt att skydda oss och andra. Maken är förbjuden att besöka butiker.
Gör du det blir du avskydd och hatad av alla, hävdar jag.
För nu har äldrefrågan blivit ett hett diskussionsämnet på sociala medier. Meningen var att skydda alla över 70 år men nu har det hela utvecklats till ett förfasande över att de går ut och beblandar sig med de som inte uppnått sina 70 år. Med risk för att bli smittad och sedan ligga den redan pressade sjukvården till last. Men många håller sig i sin ensamhet, det måste erkännas.

Doften av handsprit ligger tung i butiker och andra allmänna platser. Vi är indränkta och marinerade. Troligtvis kommer det gå bra att ta bilen efter påskaftonens snaps. Trafikpoliserna kommer inte märka någon skillnad på spritångorna. Vete katten om de ens vågar låta bilister utföra utandningsprov. Viruset kan släppas lös tillsammans med den kraftiga utandningen och smitta ner en hel poliskår om det vill sig illa.

Nya rön och funderingar från expertiser. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan. Kreativiteten flödar hos de som blivit arbetslösa eller förpassade i karantän. Tips på hemmatillverkade munskydd, roliga och underhållande filmer skapas i egen regi och läggs upp på Facebook och Youtube.
Klimatet har förbättrats och vinterkräksjukan kom av sig. Det finns alltid något positivt när det ser som mörkast ut.

Avståndstagande och ett mörkt dokument

Även om mitt liv för en stund stannat upp och jag ännu går på sparlåga framskrider livet runt omkring så som det sig bör. Uppsprickande molnighet mellan varven. Isande vårvind och snart är det lövsprickning. Naturen stannar inte upp. Tvärt om, den trotsar allt för så är det inprogrammerat allt sedan tidernas begynnelse.

Vi fortsätter hålla avstånd till varandra. På uppmaning och självbevarelsedrift. Är rädda om varandra men omsorgen är främst riktade mot oss själva.
Till syvende och sist sätter vi oss själv i främsta rummet vilket kan vara bra för i rådande dagar gynnar det också andra.

Jag har skrivit under papper. Motparten var själlös och jag grät invärtes genom hela proceduren. Här uppstod ingen personkemi. Inget leende, inga värmande ord inga ögon som möttes i samförstånd.
När dörren stängdes och jag befann mig i ensamhet lät jag tårarna flöda fritt. Ånger och skam fyllde hela mitt väsen.  Vad hade jag ställt till med?
Så kom det förlösande telefonsamtalet. Det som fick vårkänslorna att vakna. Plötsligt såg jag på det som spirar med en hänförelse som om jag aldrig tidigare sett det som sker och allt som föds på nytt.

Jag drog ett tjockt svart streck över de tidigare dokumenten. Fattade de nya med en försiktighet som om de vore dyrbara papyrusark från Egyptens tredje dynasti. Skrev andäktigt dit min namnteckning på hänvisad plats och tittade sedan med stor tillfredsställelse på handens rörelse med pennan när den nytillkomna motparten gjorde likaledes.

Det som nu överlämnas till andra kommer vårdas ömt och kärleksfullt. Det är min fasta övertygelse. Känns fint och bra. En liten bit av den inre isen som förskansat sig i mitt bröst har smält undan och runnit bort likt en porlande vårbäck.

Jag formar själv de orden som jag med säkerhet vet att min mamma skulle säga mig om hon kunde.
"Bra Carina, du ska se att det blir en fin vår även för dig min flicka".