Även om mitt liv för en stund stannat upp och jag ännu går på sparlåga framskrider livet runt omkring så som det sig bör. Uppsprickande molnighet mellan varven. Isande vårvind och snart är det lövsprickning. Naturen stannar inte upp. Tvärt om, den trotsar allt för så är det inprogrammerat allt sedan tidernas begynnelse.
Vi fortsätter hålla avstånd till varandra. På uppmaning och självbevarelsedrift. Är rädda om varandra men omsorgen är främst riktade mot oss själva.
Till syvende och sist sätter vi oss själv i främsta rummet vilket kan vara bra för i rådande dagar gynnar det också andra.
Jag har skrivit under papper. Motparten var själlös och jag grät invärtes genom hela proceduren. Här uppstod ingen personkemi. Inget leende, inga värmande ord inga ögon som möttes i samförstånd.
När dörren stängdes och jag befann mig i ensamhet lät jag tårarna flöda fritt. Ånger och skam fyllde hela mitt väsen. Vad hade jag ställt till med?
Så kom det förlösande telefonsamtalet. Det som fick vårkänslorna att vakna. Plötsligt såg jag på det som spirar med en hänförelse som om jag aldrig tidigare sett det som sker och allt som föds på nytt.
Jag drog ett tjockt svart streck över de tidigare dokumenten. Fattade de nya med en försiktighet som om de vore dyrbara papyrusark från Egyptens tredje dynasti. Skrev andäktigt dit min namnteckning på hänvisad plats och tittade sedan med stor tillfredsställelse på handens rörelse med pennan när den nytillkomna motparten gjorde likaledes.
Det som nu överlämnas till andra kommer vårdas ömt och kärleksfullt. Det är min fasta övertygelse. Känns fint och bra. En liten bit av den inre isen som förskansat sig i mitt bröst har smält undan och runnit bort likt en porlande vårbäck.
Jag formar själv de orden som jag med säkerhet vet att min mamma skulle säga mig om hon kunde.
"Bra Carina, du ska se att det blir en fin vår även för dig min flicka".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar