För några dagar sedan. Vårt valnötsträd såg ut att ha guldlöv fästade på sina grenar. Idag spretar grenarna dystert kala. Jag undrar om trädet någonsin kommer grönska igen. Ställer mig frågan varje höst när trädet fällt sina löv.
Nu är det verkligen höst. Inte längre lönt att kämpa emot det som inte går att kämpa för. Det är bara att ge upp, inse fakta och tända värmeljus. Intala sig, hösten är ljuvlig. Avstressad, klar och frisk. Mustiga höstgrytor och kålsoppa. Jag suckar. Saknar sommaren som försvunnit alldeles för fort.
Men det finns höjdpunkter hösten till trots. Faktiskt. Två av veckans höjdpunkter har varit bilbesiktning och skyddsrumsspaning. Låter kanske inte så upphetsande roligt men kan så bli i sällskap med ett barnbarn.
Och i morgon är vi bjudna på frukostkalas. Småtvillingarnas storasyster fyller 9 år. Därmed är samtliga barnbarnskalas avklarade för detta år.
Något jag ser fram emot är årets nyårsafton. Möjligtvis går jag händelserna i förväg. Vi ska först klara av advent och jul. Nyårsafton betyder att jag överlevt ännu ett år utan krämpor och att ett nytt spännande år väntar när vi skålat i skumpa. Pussat maken på munnen, tackat för året som varit och vi får önskar varandra ett nytt, gemensamt lyckosamt år.
Nu till varför jag är smått exalterad över detta nyårsfirande. Jag har fått ett uppdrag. Som bröllopsfotograf! Inför detta hedervärda uppdrag har jag enkom två önskningar. En dag utan hällande regn och att bilderna blir bra. Har redan nu börjat skissa på lämpliga poser och skärpedjup.
Så ser jag även fram mot makens stundande färd till Norrköping som jag hoppas sker inom kort. Tvättmaskinen har gått sönder. Precis när jag lagt in tvätten och tvättrumman fyllts med vatten. Barnbarnet var mig behjälplig med vattentömning av den olycksaliga maskinen. Jag morrade och muttrade. Maken lovade köpa en ny och barnbarnet förkunnade; "Farmor, det är bara en tvättmaskin. Det kunde ha varit mycket värre".
Jag strök gossen över huvudet. Så sant, det finns det som är mycket värre...
