Färglagda violer och en obarmhärtig utvisning

För några dagar sedan vräkte regnet ner. Missmodigt satt jag huttrande och kupade händerna runt en stor kopp hett te. Idag uppsöker jag skuggan, iförd lätt sommarklädsel. 

Ett par av mina caprijeans har fått hål på ena knät. Med hjälp av ögonmåttet och kökssaxen har jag kapat byxbenen ovanför hålet. Lämnat plagget till ett av våra barnbarn som lovat fålla upp dem. Jag har nämligen förärat henne min symaskin ty det snart 11- åriga barnet behärskar maskinen bättre än sin mormor. 

Vårt valnötsträd har för första gången slagit ut i blomning. Och vår pärlbuske är översållad av vita skira blommor. Det är nu som allt är som vackrast. Vad passar då bättre än att fira Mors dag. En dag som fyller mig med blandade känslor. 

Som barn var det kutym att sitta i skolbänken och rita Morsdagskort. Vi målade konvaljer och violer. Till kära Mor. Då, när familjer var intakta. Tiden innan plast och bonusmammor var ett välkänt begrepp. Ingen av mina kamrater hade frånskilda föräldrar. Men en klasskamrats mamma dog och verklighetens brutalitet slog till med full kraft. Mammor skulle inte men kunde faktiskt dö. Det blev en skärrad stämning i lärarkollegiet. Hur gör vi nu med de kreativa Morsdagskorten? Det moderlösa barnet fick lämna klassrummet medan vi andra som hade mammor i livet vek vita pappersark, klistrade, målade och önskade med spretiga bokstäver Mor en fin dag.

Nu är jag själv moderlös. Har tillsammans med maken varit till kyrkogården och placerat en blombukett med blomster jag plockat i vår trädgård. Till mammas stoft och minne på Mors dag. 

Idag firas mammor runt om i vårt land. Ingen är så älskad som en mamma. Och avskydd. Om något blir fel i vuxen ålder vilar det på mammans ansvar. Även om mamman gjort allt som står i hennes makt att bana väg för barnets väl och ve. För en mamma besitter trots allt mänskliga fel och brister. Det är ett enda stort experiment att vara mamma. Oftast lyckas det men ibland faller allt samman som ett korthus. Och då blir mamman straffad oavsett orsak till raset. I vuxna barns regelverk finns en oskriven lag där det tillåts att en mamma får hängas ut i offentlighetens strålkastarsken. 

Så finns det mammor som behandlar sina barn så som allmänheten och myndigheterna anser vara dåliga pappors agerande. Men för dessa mammor finns förmildrande omständigheter därför att de är det de är. Mammor.

Själv har jag blivit bjuden på Morsdagsmiddag. Maken fick vara med och äta av delikatesserna som vår dotter tillagat. Barnbarnet, småtvillingarna storasyster ordnade efterrätten. Kladdkaka med Dumleglasyr och fruktspett där till. Hon är lika bra på att baka avancerade bakverk som att sy på symaskin den där ungen.

Känner mig glad och nöjd. Trots en del fel och brister i min roll som mamma är jag ändå värd att firas en dag som denna. Ty jag är och kommer för alltid att vara mamma. 

Pionröda kinder och tvättade ballonger

 Talade med en väninna idag via sociala medier. Så som samtal i dessa tider utspelas. Vi kom in på ämnet genans och enades om det sköna i att vid vår ålder uppstår inte längre pionröda fläckar på kinderna när något pinsamt sker.

Stundom utsätter vi oss för pinsamheter. Exempelvis obetänksamma uttalanden som bemöts med tystnad eller publik tillsägelse. Eller om vi uppför oss på ett sätt som inte passar in i sammanhanget vi befinner oss i. Listan då skämskudden behövs plockas fram kan göras lång.

Så finns det pinsamheter som vi är totalt omedvetna om men som andra har roligt åt på vår bekostnad. Med andra ord smygpinsamheter. Vilket i mitt tycke är det bästa för då behöver jag ju veta om vad jag borde skämmas över.

När jag var barn lekte jag ofta med en grannpojke. Ibland var vi hemma hos mig och ibland hos honom. 

Hans föräldrar var strikta och jag var lite rädd för dem eftersom jag uppfattade dem som stränga. Vi var tvungna att leka tyst och stillsamt annars uppstod en viss matthet hos mamman och vi fick tillsägelser som innehöll ett stråk av hårdhet.

Vid ett tillfälle blev jag kissnödig och blev erbjuden att lätta på behovet i deras badrum. De hade precis som hemma hos oss ett badkar och över badkaret var tvättlinor uppspända. Då var det inte vanligt att hushållen hade egen tvättmaskin utan tvätten sköttes i den gemensamma tvättstugan. Men ibland behövdes plagg tvättas upp för hand och då kom tvättlinorna över badkaret väl till pass.

När jag öppnade dörren och tände badrumslampan stannade jag häpet på tröskeln. Hemma brukade det ofta hänga strumpor, underkläder och en och annan jumper som min mamma tvättat upp i handfatet. Det jag nu skådade var en tvättlina fylld med ballonger. Inte sådana där färgglada som ofta är förekommande på barnkalas. De här var inte uppblåsta utan långa, ofärgade och sladdriga där de hängde rakt ner fästade i en rund till synes hård kant högst upp med var sin klädnypa av trä. På något vis förstod min barnhjärna att de där ballongerna hade en aura av mystik kring sig och att jag nog inte borde orda om dess funktion eller ens fråga av vilken anledning de var upphänga på en tvättlina över familjens badkar.

Hemkommen berättade jag för mina föräldrar om de minst sagt märkliga ballongerna. Pappa brast ut i ett bullrande skratt som aldrig tycktes gå över. Mamma såg däremot generad ut men fnissade lite diskret.

Varje gång pappa mötte min lekkamrats föräldrar i trapphuset skrattade han högt och rejält så det ekade mellan betongväggarna. Och min lekkamrats föräldrar verkade förlägna över min pappas skratt fast de nog inte visste riktigt varför.

Robotar i näsan och en svart uppsyn

 

Äntligen blommar den. Vår fina magnolia. Den som nära nog fick sätta livet till då vi skulle bygga ut vårt hus. Maken ritade utbyggnaden och skickade in byggtillståndet till Norrköpings kommun. Efter några dagar ringde en handläggare upp och lät meddela att vi fick bygga större än ritningens utformning. 

Det går inte, svarade maken. Min fru vägrar såga ner magnolian. 

Ännu lever vi i ett isolerat samhälle. Dagliga rapporter om smittspridning, sjukdomsfall och död. Coronaförnekarna ger sig på den yngre generationen med skrämselpropaganda. Barnen lapar i sig informationen och medan de hävdar utefter vuxeninformationen att testpinnarna för med sig miniatyrrobotar in genom näshålan upp till hjärnan under coronatesterna. Allt för att myndigheterna ska hålla ett järngrepp om oss och följa vare steg vi tar och varje tanke vi släpper fram. Vaccinet innehåller datachip och vi blir märkta för livet. 

Barn blir utsatta av vuxnas egenmodellerade sinnesrubbade värld. En värld som kallas love and happiness.

Jag sällar mig till skaran som tror på Covid-19. Tar mitt ansvar och handlar via nätet. Jag som avskyr att shoppa har tagit klivit in i bekvämlighetsinrättningen internethandeln. Allt är tillgängligt. 

När jag skulle knyta skorna fick jag en del av skosnöret i handen. Åh nej, skulle jag nu bli nödgad att köra in till Norrköping för att uppsöka en skoaffär för inköp av nya skosnören! 

Internet så klart. Porten till skosnören i olika färger och utföranden öppnade sig. Bara att välja och vraka. 

Ett par dagar senare låg snörena i en grå påse i vår postlåda. Innan jag snörade skorna putsade jag upp dem. Min pappa skulle ha lovordat min handling ty han var ytterst noga med att skor skulle se nyputsade ut. Oborstade skor gav ett simpelt intryck var pappas bestämda åsikt. Därmed var min barndoms skoputsarlåda alltid välfylld med diverse skokrämer utefter rådande behov. 

En grannflicka och jag utforskade lådan. Satt under köksbordet och öppnade tuber med skokräm. Valet föll på den med svart innehåll. Omsorgsfullt strök vi ut skokrämen i våra ansikten. Doften var intensiv och det sved en aningen i skinnet på våra kinder. Pappa kom in i köket, böjde sig ner under bordet och svor vid åsynen av två små flickor som med svartpolerade ansikten förskrämt stirrade tillbaka. 

Jag blickar ut genom fönstret där magnolians blommor med sina starka färger står i kontrast mot den grå majhimlen. Gläds åt denna helg som omfattat skogsutflykt med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och hennes ledarhund. Firandet av familjens minsta barnbarn som uppnått en ålder av 1 år och som i morgon ska skolas in på förskolan. Gläds åt familjegemenskapen som Coronan inte hindrat oss ifrån. 

Är nöjd med livet som går på en behaglig sparlåga. Covid-19 har medfört att vi måste vara rädda om varandra och vi har fått lära oss att tänka i helt andra banor än tidigare. Vilket i och för sig är en ganska nyttig lärdom. 

En näve som slår och en kluven känsla

Som barn tillbringade jag många sommarlovsveckor hemma hos min farfar. De där sommarveckorna innefattade allt ett barn kan önska sig. Sol, jordgubbar, doften av tagetes, spenvarm komjölk, fiske, äventyr och bekymmersfri lek. Men framför allt tog sig farfar tid med mig. 

Farfar blev aldrig arg. Kanske han muttrade tyst inom sig när jag sprungit barfota i kohagen och kom hem med brungrön koskit mellan tårna. Han berättade historier om hur det var förr när han var liten, ritade konstfulla teckningar som jag fortfarande har i min ägo. Läste högt ur dagstidningen, snickrade vattenhjul som vi satte ut i älven precis nedanför vattenfallet. Vi plockade vilda blommor som lades i press mellan tjocka böcker och som jag sedan klistrade fast på av farfar målade masonitskivor.

Saft och rabarberpaj i syrenbersån. Farfar gav mig fina och minnesvärda sommarlov.

Min farmor blev sjuk och dog när jag var sex år. Henne har jag bara vaga minnen av. En tystlåten kvinna som jobbade på samma ålderdomshem som farfar. Hon som biträde och han som vaktmästare.  Några år efter farmors bortgång blev farfar särbo. Det skilde bara en vägg mellan deras bostäder och när särbon gick in till sig om kvällarna knackade farfar och hon god natt till varandra genom väggen. Jag misstänker att när mina sommarveckor hos farfar var över sov särbon i farfars lägenhet. Men det var inget någon pratade högt om. Bara antydde.

Jag älskade min farfar. Han stod för trygghet och var godhjärtad. Jag var hans enda barnbarn och jag betydde allt för honom.

När jag var 19 år dog farfar. Han som alltid funnits där var plötsligt borta. 

”Han var gammal och gamla människor dör”, sa pappa när jag grät.

Pappa och farfar hade en som jag uppfattade nära relation. Pappa var alltid behjälplig när farfar behövde ett handtag. De delade samma intresse och hade ständig kontakt. En pappa-son gemenskap när den var som bäst.

Jag tror jag hunnit fylla 50 år när min pappa plötsligt sa att min farfar varit en första klassens skitstövel. Jag blev förfärad. Min farfar, den godhjärtade, hjälpsamme och milde man som aldrig sa ett ont ord om någon eller om något.

Då berättade pappa det otänkbara. Farfar slog min farmor. Sönder och samman. Rena rama misshandel. Ofta och regelbundet. Fram till den dag då min pappa var tonåring och mycket större och starkare än sin far. Den dag då min pappa tryckte upp sin pappa mot väggen och lät meddela att om han ens höjde näven mot mamma en gång till så skulle pappa slå ihjäl honom. Då slutade farfar att slå farmor.

Min farfar stod inte för det importerade våldet som Jimmie Åkesson och hans anhängare  pratar om. Min farfar var rakt igenom svensk och född av rakt igenom svenska föräldrar. Men han gjorde som män gjort före och efter honom. Han slog sin fru inför sitt barn och alla for illa var och en på sitt sätt.  

För mig framstår farfar som sinnebilden av det goda. För jag upplevde aldrig hans våldsamma sidor. Men han slog och misshandlade min farmor när det behagade honom. 

Hade det varit idag hade min farfar med alla rätt blivit dömd i domstol om farmor vågat göra en anmälan. 

Min farfar var en kvinnomisshandlare. Det klyver mig i två delar. Den ena delen väcker avsky medan den andra delen lagrat allt det goda farfar gav mig fram till den dag han dog. Kanske visste och såg omgivningen vad som försiggick. Men när farfar slog farmor fanns varken kvinnojourer eller skyddsnät. Bara en förtvivlad tonåring som hotade att slå ihjäl sin pappa om inte våldet upphörde.