Vaknade till en fantastisk morgon. Solsken och klar luft, daggdroppar som gnistrade i solljuset. Även om sommaren nu oåterkalleligt är förbi har hösten sin charm. Tycker om de mörka kvällarna och att få krypa in under pläden.
Ändå finns en längtan inombords att det ska bli vår igen. I solskenet blir längtan mer påtaglig. Inget är så ljuvligt som när vintern ger vika och släpper fram det ljusa och skira.
Längtan till våren är opåverkbar. Men det finns en längtan som vi själva kan råda över. Få till en förändring i våra liv omkring det vi längtar efter.Kan omfatta resor till platser där vi varit och som vi vill återse. Dofter, smaker och känslor.
Det är lätt att blanda ihop längtan med saknad. Saknad känns för mig mer brutal, något jag inte kan påverka. En tid eller en person som jag aldrig mer kan komma nära. Jag kan även genom minnen känna en stor saknad. Minnen som egentligen ska ge tröst och lindring.
"Bevara era minnen som en skimrande diamant i era hjärtan. Ta fram den diamanten ofta och dela med er av era minnen med andra. Låt era minnen lysa upp i det som just nu är mörkt och kallt".
Så sa jag ofta i minnestalen då jag var borgerlig officiant vid begravningar. Men jag glömde säga att det är viktigt att även dela på saknaden. Inte låta den vara en personlig ägodel även om saknaden kan se olika ut för var och en av oss.
Ofta har jag försökt förverkliga mig själv i min längtan. Sett till att uppnå målen med det jag längtat mest efter. Det var en gång i tiden en längtan om att slå mig fri, uppnå längtan efter självständighet utan orosmoment som hade slagit rot i min själ. Jag lyckades och känner en stolthet över mig själv att inte låta längtan bli just en längtan utan att jag faktiskt klarade av att nå målet.
Längtan har också varit att skapa något, ensam eller tillsammans med andra. Även där har jag lyckats.
Den helt vardagliga längtan efter något gott att äta eller längtan efter att få gå till sängs för att sova är enkel. Bara att agera utan att för den sakens skull fundera så mycket. Det gäller bara att inte fastna i sin längtan utan se den som en möjlighet.
När vi drev vårt företag fick jag ofta påringningar av människor som sökte jobb hos oss. Människor som sade sig ha en längtan efter att jobba på begravningsbyrå. När jag frågade varför hade de inget konkret att komma med, det fanns endast en längtan.
Det mest udda var en man som påstod sig ha en innerlig längtan efter att köra begravningsbil. Något han längtat efter i alla tider. Själv tyckte jag det mest lät som en besatthet och erbjöd honom varken att få åka med som levande passagerare eller framföra fordonet på egen hand. Men jag tänkte stilla att en dag kommer då du ska få åka begravningsbil. Det gäller oss alla även om de flesta av oss inte har någon större längtan efter den åkturen.
För tillfället har jag ingen inneboende längtan efter något i storformat. Förutom att jag längtar till våren. Minnen har jag dock gott om som i och för sig kan medföra en längtan efter något bakomvarande.
Förväntningar om vad som ska ske framöver finns det däremot gott om. Som att vi snart kommer att få besök från Värmland. Då förväntar jag mig att vi ska ha en trevligt helg tillsammans, Som alltid när vi träffas.
