Det här är hemligt. Du får inte yppa det för en enda person. Inte ens till den som står dig närmast.
Jag lovar. Heligt och dyrt. Men till min allra bästa vän kan jag berätta. Den vän som jag vet aldrig för en hemlighet vidare. Som i sin tur har en allra bästa vän. Som också har en bästis.
Hemligheter är svåra att bevara. Jag och många med mig har brutit ett och annat tysthetslöfte. Det bara pyser ut, likt ett däck med smygpunka. Hur jag än försöker täppa till hålet sipprar hemligheten ut och mitt heliga löfte är brutet.
Dock vill jag förtydliga, det finns hemligheter som jag i förtroende lova hålla tyst om och där jag aldrig brutit tysthetslöftet.
Vi älskar att höra hemligheter. Det är en del av mänskligheten. Hemligheter kan förena och stärka men också lätta att avslöja och då kan det vara hej svejs för alltid med vänskapen.
Dock finns det en hemlighet som bevaras väl. Nämligen det egna svampstället beläget mitt i allemansrätten. Kanske en plats som genomgått ett generationsskifte. En plats som aldrig avslöjas ens om det sker under hot. Den med stor erfarenhet tar inte svampkorgen med sig till svampstället. Utan en vikt papperskasse i den händelse grannen tittar ut genom sitt fönster. Förstår vad som är i görningen och med stor list smyger efter för att på så sätt genomskåda det allra hemligaste.
Idag är sista dagen ledarhunden är hos oss. Nu ska han åter ut i tjänst. En sista skogstur innan han återbördas till sin matte. Det var då jag såg dem, trattkantarellerna. I fickan en hundbajspåse och begäret överföll mig skoningslöst. Jag plockade och gick runt och spanade efter mer. Upptäckte att någon varit före mig. På flertalet ställen syntes spår av en annan svampplockare. Irriterat muttrade jag över denne någon. Måste personen nödvändigtvis vara på den plats jag hittat och som jag pinkat in som mitt revir? Inte nog med det, svampplockaren hade tappat en hel massa trattkantareller. Så orutinerat, onödigt och omoraliskt. Svamparna var fräscha och spänstiga. Jag plockade skadeglatt upp skörden. Till och med missunnsamt. Sprätter folk svamp omkring sig så får de sannerligen stå sitt kast.
Efter en stund uppdagades det. Jag hade gått runt i en cirkel. Med en trasig hundbajspåse. Jag och hunden var helt ensamma i svampskogen. Ingen annan än jag själv hade förorsakat detta missöde med tappade trattkantareller. Men en erfaren hundvakt är alltid utrustad med fler än en hundbajspåse.
Nöjd och glad lockade jag hunden till mig, höll den välfyllda icke transparenta påsen i ett stadigt grepp och vandrade hemåt.
Aldrig någonsin tänker jag avslöja mitt nyfunna hemliga svampställe!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar