Det bästa med snön är att det tids nog blir dagsmeja, säger maken. Jag kan bara hålla med. Inget är så upplyftande som en lerig väg om våren. Smältvatten som porlar och rinner, för med sig vintern mot varmare tider.
Det finns även en sorts invärtes vinter. En känsla av kyla som inte går att tina upp hur mycket man än försöker. Men så kommer också den dagsmejan. Det kan ta tid, ja rent utav år. Till sist är det så illa att förhoppningar om en alldeles så liten ynka vårflod fryser fast i märgen.
Den 4 januari fullkomligt exploderade isen av en värme jag aldrig tidigare upplevt. Tre veckor gick jag och min familj omkring i ett slags rus innan kylan åter igen slog till. Inte lika kraftfullt och ihärdigt som under de nio år som förflutit. Men iskylan gick dock inte att mota undan.
Under gårdagen kom ett telefonsamtal. Lika överraskande som omtumlande. Ingen hade förväntat sig ett sådant snabbt avgörande och när jag svarade överväldigades jag av känslor. Jag skrek, grät, skrattade och bad om ursäkt för mitt beteende. Försökte vara vuxen och uppföra mig som den snart 66 åriga dam jag faktiskt är. Fast ibland löper känslorna amok och går inte att styra över.
Två nioåriga individer har äntligen fått sitt liv tillrättalagt. De har välkomnats i den nya skolan av klasskamrater och personal. De befinner sig inte längre i en miljö där den som ska värna om barns rätt till trygghet smutskastar, ljuger, misshandlar psykiskt och fysiskt utan att de som kan ändra situationen griper in.
För kvinnor kan ju inte göra barn illa. Det är män som bråkar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara även om samhället förändrats och blivit modernt gällande barns rätt till trygghet.
Kampen om dessa nioåringars trygghet har pågått sedan de var mycket, mycket små. Det har varit stunder då jag tvivlat om krafterna skulle räcka till så värst mycket mer. Men tydligt är att människans förmåga i fråga om kraft och ork är starkare än vad man anar. Speciellt om kampen gäller det som betyder mest av allt.
Förra året var jobbigt på många plan. Min mamma dog, pandemin slog till och en omfattande utredning inleddes. En utredning gällande två nioåringars väl och ve. Det petades i de innersta skrymslena, vändes på varje sten och samtalades med både stora och små.
När någon känner att de håller på att tappa greppet tas de tunga kastvapnen fram. En bra plattform att nå fram med sitt budskap är sociala medier. Ju grövre påhopp desto mer likes, röda hjärtan och gråtande emojs. Det är då någon grabbar tag i min arm och manar till lugn.
Den 16 januari, på makens och min bröllopsdag hölls rättegången i sal 2 Norrköpings Tingsrätt. En förhandling som tog nio timmar. En timma för varje år som berövats två små individers trygghet.
Detta år kunde inte börja bättre för dessa nioåringar vars framtid lagts i okända människors händer.
Människor som äntligen såg vilka åtgärder som var tvunget att vidtas om två nioåringar ska få sina rättigheter tillgodosedda. Som såg att trygghet inte enkom står för kvinnlig kapacitet.
Överklagan avslogs. Äntligen är en mycket lång mardröm över för samtliga men mest för två nioåringar som nu kan få börja leva så som barn ska få leva.
Det är roligt att vara farmor och farfar, säger maken och jag till varandra. Det känns skönt att veta att våra barnbarn äntligen fått komma till ro hos sin pappa, bonusmamma och småsyskon. Mycket efterarbete återstår för det kan ta lång tid innan det som sargats på insidan läkt ihop ordentligt.
Men rätt vad det är finns den där, dagsmejan och allt blir så där härligt varmt och gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar