Årets göjemånad är klar och kall. Februari, en komplicerad månad då det är skottår. I alla fall om man ska försöka förstå sig på skottdagen. Det går förvisso att räkna ut med antalet dygn för den som är intresserad av matematiska uträkningar för att på så sätt ta reda på vilka år som är skottår. Vill man förenkla det hela så är varje årtal som kan delas med fyra ett skottår. Det är även då det är presidentval i USA men kanske det allra viktigaste, Olympiska spelen går av stapeln. Kan vara ett riktmärke för den förvirrade.
Det finns också en regel när skottdagen ska falla in. Vilket klubbats igenom hos EU.
Hur länge vi ska få leva har dock EU inte satt upp några regler för. Vi får ta dagen som den kommer och hoppas på att få vakna till en ny morgon. Men livet är skört. Det gäller både människor och djur.
Husdjur är alltid trevligt men varje husdjursägare vet att det finns en baksida. När djuret blir sjuk och det svåra beslutet ska tas.
Igår fick jag vara med om ett sådant beslut. Vår dotters katt blev i måndags inlagd på djursjukhus och igår fattades beslutet över telefon. En ansvarsfull djurägare måste bortse från sin egoism och göra det som är bäst för sitt djur.
Eftersom vår dotter var på obligatoriskt möte med sitt arbete fick jag rycka ut och finnas vid kattens sida. Stilla och lugn lade hon ner sitt lilla huvud i min kupade hand. Jag strök henne över ryggen ända till dess hennes hjärta slutade slå.
För mig har döden funnits med i min yrkesroll under 22 år. Efter fem års uppehåll är jag tillbaka i branschen där jag kommer att göra små inhopp som begravningsentreprenör då det behövs. Denna gång utan övergripande ansvar som egen innehavare av en begravningsbyrå. Nu gör jag enkom det jag blir tillsagd att göra. Ska dock göra mitt allra bästa.
I går när jag repat mig efter kattens dystra öde var jag praktikant på den begravningsbyrå jag stundom ska vara behjälplig. Åkte dit jag aldrig mer trodde jag skulle befinna mig i levande livet.
Samma lukt som jag känt så ofta att jag då när jag var aktiv slutade reagera över. Samma känsla för döden nu som då. Respekten för de som slutat sin vandring och nu ser på mig med oseende ögon. Samma hyllning till det liv som varit när kistan stängs. Det kändes sorgligt men fint och alldeles som vanligt. Inget hade förändrats mer än vissa datoriserade rutiner som måste följas.
Alla är vi uppkopplade och inlagda i datasystemen, även vid livets slut.
Resten av veckan är vikt åt våra barnbarn. Barn som sprudlar av liv men där tillvarons mysterium ibland kan vara lika obegriplig som för en vuxen. Som varför en älskad katt måste bli sjuk och dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar