Jag gick i rask takt. Först till höger sedan till vänster. Provade med att gå rakt fram för att sedan göra om hela manövern på nytt. Med andra ord, jag hade gått vilse. På Centrumplan. I Skärblacka.
Upprört ryckte jag upp dörren till min frisörsalong. Min frissa saxade en kund, hon tittade bort mot dörren och såg frågande ut.
Var är jag?
På Bergslagsvägen men vart ska du?
Till Eskilsvägen.
Min makes frissa kom upp från källarvåningen. Antagligen nyfiken över vad som stod på.
Det kändes så där att bli utskrattad. Av våra frisörer och en kund. Vid närmare eftertanke skrattade de nog inte åt mig utan åt det faktum att någon irrat bort sig på Centrumplan i Skärblacka.
Men så är det ibland. Mitt i livet känns det som om vi gått vilse. När det är omöjligt att veta vad som är rätt eller fel, när vi går helt emot våra egna värderingar och normer. En ångestladdad upplevelse vi alla utsatts för någon gång i livet.
Ibland kan det trots ångesten vara viktigt att gå lite vilse. Det kan vara ett sätt att hitta sig själv eller fram till den väg som leder åt det håll vi vill vika in på. Enligt överlevnadsexperter brukar allt ordna sig om bara lugnet finns närvarande. Känslan att inte vara förlorad, bara lite vilse kan vara en tröst när vi vandrar runt i livets labyrint.
"När jag går vilse lär jag mig att hitta rätt". Det är inte jag som hittat på det uttrycket, jag har läst det någonstans. Tycker det är en bra strof, men just när jag var vilse på Centrumplan i Skärblacka kändes allt rent hopplöst. Jag visst i alla fall var jag parkerat bilen. Och att parkeringssnurran låg väl synlig i bilens framruta. Eljest kan det bli böter. Det kan vara svårt att tro det, men Q-Park gör sig grova pengar på bilister i Skärblacka som inte sköter sina parkeringssnurror.
Till sist hittade jag rätt. Gjorde det jag skulle på Eskilsvägen. Hittade tillbaka till bilen och körde utan fataliteter raka vägen hem. Behövde inte ens använda gps:en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar