Det är fullbordat. Granen pyntad och under den ligger barnbarnens julklappar. Mat för flera dagar är tillagad och rätterna har erövrat kylskåpet. Ska bli intressant i morgon bitti när maken ska leta fram smör, ost, ägg och kaviar då han sin vana trogen dukar frukostbordet.
Nu lutar jag mig tillbaka i väntan på julafton. Ingen stress, ingen hets och ingen ångest. När barnen var små bakades det pepparkakor, pepparkakshus, kokades knäck och höggs julgran i egen skog. Två julgranar närmare bestämt. En som tillhörde hela familjen och en som bara var barnens. I den hängdes alla fina julgranssaker som de knåpat ihop i skolan och andäktigt överlämnade vid hemkomsten.
Jag städade, pyntade, slog in julklappar och kom utmattad sist av alla i säng kvällen före julafton. Men innan jag borstade tänderna smög jag in i barnens rum med en morgonjulklapp och en godisskål föreställande tomtar tillverkade i porslin någonstans i Kina som jag ställde bredvid barnens sängar.
Så här i efterhand har jag förstått att jag nog var ganska jobbig i min iver över att allt skulle bli så där juligt, fint och perfekt. Därför frågade jag dottern för en tid sedan om jag skapat ett återkommande jultrauma för henne och hennes syskon som de släpar med sig i vuxen ålder. Hon kunde endast svara för egen del men försäkrade att så inte var fallet. Att hon med glädje ser tillbaka på sin barndoms jular som ombonat, varmt och ljust. Jag drog en suck av lättnad. Frågan är utagerad och jag kan känna härmed mig lugn över att jag i alla fall inte gett barnen några bestående men av forna tiders julaftnar. Det ligger ju i tiden att vuxna barn mår dåligt över sina föräldrars bristande föräldraskap.
Många har ställt mig frågan hur det egentligen förhåller sig med min högra stortånagel. Den som misstänktes vara angripen av nagelsvamp. Jag har fullständigt blivit överöst av frågor gällande min stortånagel. Brev, vykort, sms, mejl, öga mot öga och telefonsamtal. Nåja, aningen överdrivet kanske men ett telefonsamtal har jag fått från Skåne där intresset för min tånagel väckts.
Jo tack, nageln är trots sin vita fläck inte svampangripen. Det var falsk alarm. När Tina på Ängshults fotvård ringde och gav mig beskedet rengjorde jag min mammas toalettstol. Jag var i full färd med att julstäda hennes badrum. I extas svängde jag toalettborsten flera varv över mitt huvud, tog några glädjeskutt och avslutade det hela med att göra vågen.
Bättre julklapp än den Tina utdelade slår alla paket islagna i juliga papper och knorrade snören.
Nu ser jag fram mot dagar fyllda med barnbarn, god mat och gemenskap. Naturligtvis en vit jul så som det sig bör trots gröna gräsmattor och kvittrande småfåglar som tror att det är vår.
Och över alltihop lyser Betlehems stjärna som en påminnelse över ett barns födelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar