Äntligen 1:a advent. Gott nytt kyrkoår! En helg som lyser upp i mörkret. Jag tycker faktiskt mer om advent än självaste julen.
Och så det där med adventskalendern. Nedräkningen som sker när första luckan öppnats.
Det går också att ta adventskalendrarna till en högre nivå än enbart lucköppning. Genom ett korsstygnsbroderi. När vår dotter efter sin födelse och första jul upplevt ytterligare ett par jular broderade jag en paketkalender. Köpte 24 stycken små pytteprylar som slogs in i juligt papper och hängdes upp i kalenderns fastsydda ringar. Med åren fick tre små barn det stora nöjet att öppna var sitt paket fram till julafton.
Numera hänger just denna paketkalender på väggen hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan stortvillingarna och deras lillebror har en egen som jag för ett par år sedan broderat till dem.
När jag var barn fanns ingen teve i vårt hem. Därmed lyssnade jag på barnradions adventskalender som avslutades med lucköppning. När så pappa for till Kristinehamn och inhandlade vår första teve hade mitt intresse för adventskalendrar svalnat. Med andra ord, jag har aldrig som barn fått uppleva SVT:s kalendrar. Jag introducerades först när jag själv blev mamma. När barnen var små deltog jag vid varje sändning och upplevelsen var lika stor för mig som för dem.
Men nu finns inga barn vid min sida då SVT sänder sina adventskalendrar. Möjligtvis barnbarn som jag om det passar kan titta tillsammans med.
Inför årets upplaga har det i förväg utlovats en riktigt julig kalender. Glädjande nog tycks föräldrar kura ihop sig i soffan framför teven tillsammans med sina barn i spänd förväntan på vad som komma skall, speciellt på premiärdagen. En mysig stund, antingen på morgonkvisten eller efter kvällsmaten.
I år, liksom de flesta föregående åren, verkar SVT:s julkalender reta gallfeber på den vuxna publiken. Denna gång handlar det om självaste tomten. Dock ej beroende på att SVT i julig iver försöker slå i barnen att tomten verkligen finns på riktigt. Nej tvärt om. Nu har SVT på ett upprörande sätt förkunnat, så är inte alls fallet. Tomten finns inte. Varpå föräldrar går i taket. Här har de i åratal kämpat med att försätta sina barn i den magiska tron att tomten är verklig. Allt är förstört. Så till den milda grad att vissa föräldrar i ren ilska inte låter sina telningar fortsättningsvis ta del av de återstående tjugotre programmen. Ja kanske även julafton blir skit och pannkaka. För nu vet barnen att det är grannen, morfar, farfar, mamma, pappa eller någon annan som mot betalning klär sig i tomtedräkt och lösskägg för att agera julklappsleverantör. Nu har tron grusats och förvandlats till stoft. Då är det väl ingen idé att ens köpa julklappar till barnen, tänker jag. För om den riktiga tomten inte finns så vem har då ordnat paketen med skrivna etiketter?
Som en parentes kan nämnas, maken och jag har köpt klart samtliga julklappar som vi personligen överlämnar till våra barnbarn den 24 december eftersom ingen av dem tror på tomten.
För några år sedan intervjuade jag en präst inför den stundande julen. I ett försök att vara vitsig frågade jag vem han trodde mest på. Jesus eller tomten? Han skrattade till och sa så som det anstår en präst, Jesus naturligtvis. Men, tillade han jag tror även på tomten eftersom jag besitter en stor tro på mig själv.
Stark är trons mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar