En oduglig usling och en minnesvärd kaka

 15 december. Min pappas dödsdag. Nio års saknad. Känner inte längre någon sorg, bara saknad som blandas med tacksamhet. Pappa slapp uppleva sådant som skulle ha fått hans sinne brusa upp till ett upproriskt tillstånd. All världens galenskap samt som grädde på moset ett virus som tar kål på mänskligheten.

Och som alltid när något nytt dyker upp så bildas det läger. För varför ska vi kämpa åt ett och samma håll för att komma tillrätta med ett problem som drabbar oss?

Jag är tacksam över att min pappa slapp uppleva allt som sker. En galen president som vägrar släppa makten ifrån sig, människors lidande och människors brist på medmänsklighet, onödiga konflikter och Corona. Men mest av allt är jag tacksam över alla minnen jag har av min pappa. Goda och varma.

Denna jul behöver vi tänka lite extra på varandra. Visa att vi finns fast vi inte syns. Då är det bra med ett värmande julkort. Hör vi inte av varandra under årets andra dagar så ligger beviset på att vi inte är bortglömda i brevlådan med en hälsning om en God jul och ett Gott nytt år. En jul som denna då julkort behövs kommer jag och maken inte att skicka några! Julkort som varit min passion. När sommaren övergått i höst har jag börjat planera hur årets julkort ska se ut. Jag har fotograferat och redigerat. Skrivit en lista med namn och adresser så ingen ska bli glömd. I oktober har korten varit färdiga och nedstoppade i kuvert med mottagarnamnet prydligt textat. 

Men i år är inget vanligt år. Motivationen att tänka på julkort har helt enkelt inte infunnit sig. Jag kommer göra något som tidigare varit helt otänkbart. Önska god jul via sociala medier och sms. Till mitt försvar har jag ringt runt till några av våra vänner och önskat god jul. Förklarat att i år blir det inga julkort. Känt mig som en usling, en svikare och oduglig vän. 

I morgon är det vår bröllopsdag. 42 år som gifta. En dag som vi alltid brukar fira lite extra. Helst bör det ingå bakelser av något slag i firandet. Men inte heller vår bröllopsdag blir som den brukar vara. Annat står i vägen. Något som är mycket viktigare. Något som vi väntat på sedan förra året. Liv som läggs i andras händer. Sen, när morgondagen är över ska jag tänka på nästa års julkort. Kanske jag börjar leta motiv med min kamera redan i januari. Inte kanske utan absolut kommer vi äta bakelser i januari för att fira att maken och jag fortfarande säger god natt och god morgon till varandra. Att vi finns för varandra, sida vid sida i glädje och sorg. Vi brukar alltid äta bakelser i januari. Närmare bestämt den 20 januari som är en mycket speciell och glädjerik dag. En dag av minnen och två vid det här laget torra mazariner.