För tillfället lever jag i ett sorts personligt undantagstillstånd. Det är högsta beredskap som gäller vilket innebär mat. Eller om det helt enkelt handlar om hanteringen av den just nu pågående sorgeprocessen. Jag lagar mat. Massor av mat. Levergryta, raggmunk med stekt fläsk, rotmos och fläsklägg, pannbiff med lök och gräddsås, currydoftande fiskgryta, spagetti och köttfärssås, köttbullar och potatismos samt en och annan kräm gjord på bär som jag plockat i vår trädgård och sedan lagt i frysen.
Listan kan göras hur lång som helst och skulle få den mest härdade lunchrestaurangägare att bli grön av avund på min digra meny.
Med svettiga armhålor och fläckigt förkläde fyller jag matlådor som jag sedan levererar hem till min mamma. Hon ser tacksamt på när jag stuvar in i kyl och frys medan hon sväljer illamåendet. Mat har för henne utvecklats från något lustfyllt till något rent vämjeligt.
Du måste äta för att orka dö, förmanar jag och hon gör så gott hon kan. Äter pyttesmå portioner. Det tar emot. Hela tiden.
Jag gråter ut hos hemtjänsten. Jag gråter ut hos hemsjukvården. Inför mamma håller jag humöret uppe. Bäddar rent i hennes säng. Tar hem tvätt och slänger in i tvättmaskinen. Torktumlar och stryker. Låter mamma dofta på det nytvättade. Åh, säger hon. Åh vad gott det doftar. Vi vet att slutet närmar sig. Jag vill hon ska ligga i nytvättade och nystrukna lakan som doftar milt av tvättmedel.
Vi ska resa bort, maken och jag. Tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma medan min mamma väntar på sin egen resa. Den resa där jag viskar ett farväl medan pappa står på andra sidan för att ta emot. Ingen vet när hennes tåg anländer till stationen. Det kan vara snart nog men det kan dröja ett tag för vi har ingen tågtidtabell. Vi vet bara att tåget kommer med uppmaning om ombordstigande.
Jag gråter ännu mer hos hemtjänsten och hemsjukvården. Snorar och snörvlar. Hackar fram orden om den usla dotter jag är som reser bort några dagar. Instruerar och är en jobbig anhörig.
Åk, säger de. Åk! Inte för att de vill bli av med en jobbig anhörig utan för att de ser hur väl det behövs för min egen del.
Snor och tårar blandas till en sälta som jag sväljer och fortsätter älta vidare om vår resa som vi bokade för så länge sedan. Då, när vi alla trodde att det var lång tid kvar av långdistansloppet
Åk, säger mamma när hon ser hur jag tvekar och brottas med samvetskval. Det är bara ett par dagar, jag finns kvar här när du kommer hem. Tror jag i alla fall, jag kan ju inget lova.
Tack mamma det låter ju hoppfullt. Jag torkar mig i ögonen när jag tror att hon inte ser.
Sen pratar vi om våra resor vi gjort genom Östergötland när hon hängt med mig på jobb. Skrattar åt minnena. Säger att vi upplevt mycket roligt tillsammans. Då känns det lite bättre och insikten om att jag verkligen behöver den här resan för att orka följa med mamma hela vägen ända fram gör sig påmind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar