En besvärande situation och vikten av en stadig resår

Gör mitt bästa för att suga ur det sista av sommaren. Trots sol från klarblå himmel följer det med ett stråk av kyla i den västliga brisen. Vistas för det mesta utomhus, njuter av vår trädgård, sitter en stund vid trädgårdsdammen och studerar guldfiskarna som växt till sig under de månader de har bott hos oss.
När höststormarna sätter in ska jag ge mig i kast med att rensa min byrålåda där jag förvarar strumpor och underkläder. Sortera och kasta. Jag har en förmåga att spara på det som inte borde sparas. Strumpor där hälen lyser igenom textilen. Underbyxor som mist passformen och bysthållare där det fattas en bygel. Jag menar, det syns ju inte utanpå då kan jag lika väl använda plaggen ett tag till.

För ett par dagar sedan behövde jag besöka vår lokala matvarubutik. Redan när jag klev ur bilen kände jag det. Underbyxorna höll sig inte där de borde vara. Med andra ord resåren hade gett med sig. Jag försökte dra upp dem så gott det gick utan att väcka någon större uppmärksamhet. Jag tror det mest såg ut som om jag rättade till kjolen i midjan.
Frukt, grönsaker, lök och ost ner i varukorgen. Trosorna höll sig på plats. Men framför frysdisken med torskrygg i trepack gled de obönhörligen ner över låren. Tricket med att rätta till kjolen var dömt att misslyckas. Jag särade på benen och gick med fötterna så brett jag förmådde för att hålla underbyxorna på den plats de befann sig och inte halka ner fullt synliga under kjolens nedersta fåll. Log ansträngt mot kunder jag kände och rusade mot avdelningen knäckebröd. Där kunde jag stå helt för mig själv med mina bestyr. Men där hade David placerat sig med nyinkomna knäckebrödspaket som skulle upp på dess rätta platser.
Som den rutinerade och mycket trevliga butiksbiträde han är observerade han genast att något borde göras. Ja inte hjälpa mig att dra upp mina trosor, bevare mig väl, utan frågade om han kunde hjälpa mig med den butiksvara han utefter min uppjagade uppsyn trodde jag letade efter.
Det gällde att tänka snabbt. Öhhh, ströbröd, jag behöver ströbröd.
David pekade, frågade om jag nådde paketet eller om han skulle plocka ner det åt mig. Tack jag klarar mig sa jag som hemma i skafferilådan har ett helt oöppnat paket ströbröd.

Med en gångstil som påminde om den som nyss klivit ner från en ardennerhästs rygg tog jag mig till gången hund -och kattmat. Den var tom på kunder och personal så jag började treva under kjolen. Då slog mig plötsligt en fasansfull tanke. Tänk om vår lokala matvarubutik har kameraövervakning precis där det säljs torrmat ämnade åt djur. Att butiksägare Anders i det innersta rummet butiken är beskaffad med sitter vid ett bord fullt av skärmar som zoomar in misstänkta aktiviteter ute i butiken. Butiksbiträden med hörsnäckor som uppmanas av Anders att ta fast fru Larsson för nu stoppar hon hundmat under kjolen. Därefter skulle han mejla ut till samtliga aktörer i Skärblacka inklusive Skärblacka café och hembageri att hålla dörrarna stängda för denna till det yttre beskedliga dam som i dagspressen kallas för äldre. Nu skulle jag hädanefter få söka mig till någon sunkig nattöppen närbutik i Norrköpings stadsdelar där ingen vill vistas efter mörkrets inträde om det behövs göra inköp av livsuppehållande varor.

Bredbent tog jag mig fram till kassorna. Till de kassor som numera har självbetjäning i form av betalstation. Bad en stilla bön att inte bli avstämd till råga på allt. Lättnaden var stor när kvittot spottades ut och jag kunde åka hem, fälla ihop benen och låta trosorna glida ner till fotknölarna.
I triumf kastade jag dem i de brännbara soporna och trädde på mig ett par nya med stabil resår.