Jag kan knappt förstå det. Sista dagen på november månad. En månad jag alltid fasar inför. Den tycks oändligt lång. Som en evighetsmånad innan ljuset närmar sig. Förvisso är det ännu mörkt, gråkallt och trist. Ännu långt kvar innan ljuset träffar urholkade sinnen. Fram till dess får vi njuta av det konstgjorda ljuset. Stjärnor och ljusstakar, utomhusbelysning i form av konstfullt formade slingor fästa kring fönster, dörrar, äppelträd och upphissade i flaggstänger. Vissa i kulörta färger. Det finns ingen hejd på kreativiteten som lyser upp i mörkret.
I år har vårt julpynt inslag av det som min mamma efterlämnat. Hon var inte lagd åt det juliga hållet. Mina barndoms jular innehöll inga större förberedelser med en mamma som höll sig uppe natten före julafton så allt skulle vara skinande rent och pyntat på julaftons morgon. Hon klagade mest över allt ståhej och förfasade sig över dofter som sipprade ut genom de andra hemmafruarnas dörrspringor och fyllde trapphuset. Dofter av pepparkakor, vörtlimpor, saffransbröd, lutfisk och griljerad skinka.
Till hennes försvar lyckades hon alltid skapa julstämning. Kokade varje år knäck som åts med tesked ur veckade småformar, pepparkakor, vörtbröd och saffransbullar köptes på Konsum och granen pappa fick till skänks av någon skogsbonde kläddes med sköra glaskulor och levande ljus. Mamma våndades över de levande ljusen men skräcken för elektiska julgransljus var större. Hon var viss och säker på att hela granen skulle bli elektrifierad och den som händelsevis råkade nudda de klädda grenarna skulle omgående förvandlas till en förkolnad hög. Därav levande julgransbelysning.
Förhållningsordern när ljusen tändes var benhård. Alla var tvungna att sitta stilla på sina platser för att stearinljusens lågor inte skulle fladdra av eventuellt vinddrag och tutta eld på grannlåten.
"Granen innehåller terpentin och det är ytterst eldfängt", var mammas stående mantra.
På julbordet fanns alltid grisfötter, det vara pappas och mitt krav. Mamma kokade grisfötter och julskinka. Jag följde skådespelet uppflugen på köksbänken. Ett år provade jag att äta den feta svålen som mamma skar bort innan skinkan griljerades. Dallrande låg den i slaskhon medan ett och annat raggigt borst som slaktaren missat när han skållade grisen stack upp och glittrade i julbelysningens sken. Jag doppade svålen i sirap och lät bitarna utan besvär glida ner genom matstrupen. Den julen tillbringade jag största tiden på toaletten medan maginnehållet gled tillbaka samma väg den kommit och hamnade på botten av toalettstolens sanitetsporslin.
Under helgen var jag hemma hos vår dotter. Hjälpte henne att slå in små paket som vi sedan fäste vid den paketkalender jag en gång broderade till våra barn. När hon själv blev mamma rotade jag fram den för länge sedan undanlagda kalendern och överlämnade den i hennes vård. När så barnbarnsskaran utökades broderade jag ännu en kalender och gav till vår son och hans sambo så traditionen med paketkalender kunde föras vidare också i hans familj.
Min barndoms jular var en enkel tillställning som innehöll ett försiktigt mått av julkänsla i form av juliga dukar, ljusstakar och julgranskulor av skört glas. När jag nu tittar på mina barnbarns ärvda paketkalender och min mammas efterlämnade juldukar som jag minns från min barndom fylls jag av nostalgi. Och insikten om att livet inte varar för alltid till skillnad mot julpynt som tycks genomgå arvskiften i all evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar