Det bakas som aldrig förr. Det har jag sett på sociala medier. Det stora julbaket visas upp och vi gör allt för att slå varandras egna förträfflighet gällande handlag med degen.
Även jag har fått till en och annan lussekatt och några olika sorters småkakor. Allt ligger väl undangömd i frysen för att sedan plockas fram när det är dags att avnjutas i samband med att lågan till det första adventsljuset flammar upp och sprider sitt milda sken.
Vi gillar att prata mat och bakning. Recepten flödar. Krämig pasta och galet god lax. Snabbt och lätt till lunch vilket visar sig vara ett krångligt hopkok när recepten läses mer noggrant.
Varje dag när jag hämtar stortvillingarna från skolan förhör jag mig om vad de ätit till skollunch. Barnen har skilda åsikter gällande anrättningarnas smaklighet.
Blodpudding sa de en dag. Usch förkunnade pojken medan flickan tyckte det var mums.
Det var väldigt länge sedan maken och jag åt blodpudding och samtalet omkring denna tvåeggade maträtt resulterade i att jag köpte en bit som serverades under gårdagen. Lingonsylt, knaperstekt bacon samt ett äpple som kokats lagom mjukt i sockrat vatten därtill. Vips har blodpuddingen nått höga höjder på den kulinariska mattrappan.
I min ungdom hade jag en romans med en pojke som verkligen avskydde blodpudding. Hellre svalt han sig till döds än dristade sig till att ta en enda tugga.
Som de flesta ungdomsromanserna falnar lågan efter en tid, så ock i mitt fall. Vi gick skilda vägar och han skaffade sig en ny fjälla. Som han flyttade ihop med. Den nya fjällan och jag sammanstrålade en dag på Konsum. Hon ställde sig tätt intill mig och mumlade så pass högt att jag inte skulle undgå att höra.
"Undrar vad jag ska bjuda min älskling på till middag ikväll". Hon sneglade åt mitt håll i hopp om att jag förstod att numera var älsklingen hennes och inte min.
Jag fann det som min plikt att ingripa som den problemlösare jag är gällande kvällsmåltider.
"Köp blodpudding vettja. Han fullkomligt älskar det och kommer avguda dig för all framtid om du steker upp ett par skivor åt honom".
Hon såg tveksam ut. Vilket berodde på att hon aldrig tillrett denna goda tillika billiga maträtt. Något hon med skammens rodnad på kinderna erkände. Därmed bad hon mig, den mer erfarna kokerskan om råd.
"Stek skivorna på mycket hög värme. Länge och väl, minst tjugo minuter på varje sida. Gärna lite längre om det inte är bråttom med att få maten på bordet men snåla inte med smöret".
Nöjd med min bedrift om instruktioner hur blodpudding stekes för bästa resultat gick jag hemåt och önskade att jag hade fått vara med när hennes älskling blev bjuden på något som i det närmaste liknade vidbrända skosulor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar