När det började lacka mot jul för många år sedan ställde maken mig frågan om jag önskade mig en strykmangel i julklapp. Kanske inte det jag gått omkring och önskar mig hett och innerligt men tanken från makens sida var mycket god och kärleksfull.
Tack, svarade jag men kan du inte ge mig en hund istället för en mangel? Under min barndom fanns alltid en förhoppning om att mina föräldrar skulle förära mig en hundvalp i julklapp eller på bemärkelsedagen. En önskan som aldrig gick i uppfyllelse. Mina föräldrar var förnuftiga med insikten om vem av oss som skulle motionera samt rasta hunden oavsett väder, lust och ork. Precis som när jag överraskaskade dem med ett marsvin som jag olovandes köpt för hopsparade veckopengar. Efter en månad tröttnade jag på att kela med det minst sagt ointresserade husdjuret och mamma var den som förbarmade sig över den lurviga varelsen. Pappa tyckte synd om marsvinet som döpts till Molly och köpte ett till marsvin som efter en tid visade sig vara en hane. Därmed hade mina föräldrar plötsligt en produktiv marsvinsuppfödning.
Maken och jag konfererade kring valet av julklapp. Han förordade en mangel medan mitt argument hade en betydligt större tyngd. Till vem var julklappen egentligen ämnad? Hur mycket skulle maken köra den där mangeln i förhållande till umgänget med en hund? Alltså, mina argument höll och vi for iväg till en kennel som hade de mest bedårande svarta labradorvalpar klara för att säljas.
Valpen var så som valpar är mest. Kissade och bajsade inomhus ända till dess den förstod sig på att visa när det var dags att uträtta behoven utomhus. Valpen som hette Frida åt upp våra skor och slaktade tillsammans med vår dotter som då var tre år gammal ett helt fotoalbum med familjebilder. Hunden utvecklade sinne för stöld och jagade folk så fort tillfälle gavs. Hatade djupt och innerligt ortens styckmästare vilket vi trodde berodde på att han var utrustad med ett träben.
Hon älskade att åka traktor, skördetröska och lastbil. När så en granne tömde sin frystoalett utanför sin stugknut kände Frida genast vittring och fann högen med mänsklig avföring så pass tilldragande att hon ideligen sprang dit för att rulla sig i smörjan. Trots vädjan till grannen att gräva ner sin skit fortgick latrintömningen samtidigt som grannen påtalade hundägarens ansvar gällande att hålla ordning på sin hund och inte låta den springa lös vind för våg. Vilken grannen naturligtvis hade helt rätt i.
En dag blev måttet rågat och hunden fick flytta hem till en familj som vi kände. Vars grannar hade en helt vanlig vattenklosett.
Nu står vi i beredskap att ånyo bli hundägare. Efter en hälsokontroll med tillhörande blodprov visade det sig att vår dotters ledarhund drabbats av leukemi. Ett mycket tragiskt och känsloladdat besked. Maken och jag behövde inte ens diskutera saken. Vi öppnar vårt hem som kommer bli ett hospis för Sigge den dag han inte längre orkar jobba ihop med sin matte. När det blir vet vi inte ännu men hunden är inte så som han varit. Arbetsivern har börjat falna och en viss trötthet gör sig gällande. Antagligen är det en tidsfråga innan han flyttar hem till oss.
Dottern är uppsatt för en ny ledarhund som kommer bli hennes arbetskamrat och vän. Sigge blir sjukpensionär och den sista tiden ska vi skämma bort honom utan några som helst regler som en hund bör förhålla sig till. Vi ska med en blandning av glädje och sorg ta oss an Sigge fram till den dag då vi måste ta den oundvikliga smärtsamma beslutet som är den mörka baksidan med att äga ett djur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar