Svart mjölk och hjärtstopp

 Idag har jag orkat kravla mig upp ur sjukbädden och med stapplande steg tagit mig till postlådan. Bara för att få en nypa frisk luft. Den skrällande hostan har gett mig ömma magmuskler och jag befarar både framfall och bakfall för det känns konstigt precis över allt. 

Och så har vintern anlänt. Ser ingen som helst tjusning i det vita täcket, det ger enkom upphov till besvär.

Advent står för dörren och jag har bestämt mig för att i morgon ska jag vara frisk nog att klara av juliga gardiner, lika juliga dukar och så adventsstjärnor och sjuarmade ljusstakar som kommer lysa upp i mörkret.

Men idag är allt bara ynkligt. Så fick jag ett sms.

”Hej hur mår ni? Är i mataffären, behöver ni något så handlar jag åt er”. 

Den goda grannen hörde av sig. Värme och omtänksamhet. 

Forskning har visat att vi mår bra av att ha goda grannar. Vilket jag kan hålla med om utan att vara en forskare. I Värmland hade vi en granne som alltid gav oss det onda ögat. Hur det hela började minns jag inte så här 35 år senare men jag gissar att det startade när hon ville köpa mjölk av oss. Ja visst en liter eller två kunde vi undvara av vår försörjning som mjölkbönder. Men när det eskalerade till uppemot trettio liter åt gången nödgades vi sätta stopp. Då gjorde hon en polisanmälan. Anonymt. Gällande obeskattad mjölkförsäljning. Svart handel med vit mjölk. Sen fortsatte det av bara farten. Anmälningarna haglade in till poliskonstapel Håkansson. Stulna dagstidningar. Sviktande hjärta och en släng av hjärtstopp på grund av våra uppsatta elstängsel runt beteshagarna som förhindrade att våra kossor tog sin in på hennes gräsmatta. Oljud från motorsåg, röjsåg, traktorn, skördetröskan och att det luktade skit från gödselbrunnen. Och att våra barn bar opassande kläder. Den dagliga listan med upprättade anmälningar var lång och enligt anmälaren fullödig.

Poliskonstapel Håkansson nödgades sammankalla oss alla till möte på polisstationen i Degerfors. 

Målsägande och svarande. Håkansson i mitten. 

”Håll sams. Sluta med de här dumheterna. Var goda grannar”! 

Håkansson dundrade och visade upp sin bästa polisiära sida. 

Vi åkte hem och mjölkade våra kor. Grannen packade ihop sitt bohag, sålde huset och flyttade till Karlskoga och blev granne med kommunens soptipp. För på den tiden fanns ingen återvinning utan det var bara att tippa all skit i en enda stor hög.

En nyttig investering och en boostad övertygelse

 Det har mer än en gång hänt att jag införskaffat grejer till vårt hushåll som jag ansett vara direkt nödvändigt för en fullt fungerande vardag. Exempelvis elektrisk äggkokare, bakmaskin som bakar under nattens timmar, skärmaskin för charkuterier, färskpotatisskalare med vev och salladsslunga även denna försedd med vev. 

Och hur många av dessa praktiska hushållsapparater nyttjas numera? Ingen. Någon har gått sönder, bakmaskinen tog min svägerska med sig hem till Frankrike och resten har skrotats när insikten sa att det där var totalt onödiga och platskrävande prylar.

Förra veckan blev maken sjuk. Feber, halsont och hosta. Jag köpte hem drycker som enligt tillverkaren ska boosta immunförsvaret. Maken skulle till vilket pris som helst behöva bli frisk och jag inte bli sjuk. I morgon skulle vi ha kalas. Mat till elva personer hemma hos oss. Något vi och gästerna sett fram emot.

De nyttiga och dyra dryckerna har flödat. Vi räknade på kostnaderna, maken och jag tog ett gemensamt beslut. Nu måste vi helt enkelt köpa oss en elektrisk juicemaskin. Elva flaskor nyttigheter motsvarar maskinens kostnad och sen blir det gratis dricka. Lite skrollande på surfplattan, ett klick och maskinen ramlade ner i kundkorgen, swishat och klart. 

Upprymd kontaktade jag våra barn och berättade om köpet.  Ingen av dem lät speciellt exhalterade. Då gav jag mig på barnbarnen.

”Har du räknat in kostnaden för frukt och grönsaker farmor”?  sa en av dem. 

”Oooo”, svarade den andra efter mitt sms.

Juicemaskinen anlände. Apelsin, morot, färsk ingefära och en bit chili förädlades till flytande form. Mustigt och gott. Sen blev det dags för färska rödbetor och ingefära.

Upprymd berättade jag för ännu ett barnbarn om den fantastiska maskinen och de lika fantastiska dryckerna varpå barnet undrade hur det där med rödbetor smakade. 

”Nyttigt”!

”Då menar du alltså inte speciellt gott, mormor”.

Kalaset är inställt. Min hals värker, näsan rinner och hostan tilltar i styrka. Vi pressar färska nyttigheter som ska bota oss från det utmattande tillstånd vi just nu befinner oss i.  Och hålla oss friska för all framtid. Övertygade om att vi gjort en mycket bra investering när vi köpt oss en elektrisk juicemaskin. Vi boostar vår inställning till detta med morötter, apelsiner, ingefära, chili och rödbetor. 

Ett ljus för utvandrarna och en värmelåga för det som brustit

 Just hemkommen från kyrkogården där jag tänt ljus för mamma och pappa som vilar tillsammans i minneslunden.

Båda var inbitna värmlänningar och att pappa skulle bli östgöte efter sin död ja det kunde nog ingen föreställa sig. Men det var mammas krav om hon skulle utvandra från det landskap hon föddes i till oss här i Östergötland. I ett tryggt och säkert grepp höll mamma det som var kvar av pappas lekamen och som förvandlats till aska som pytsats ner i en blå urna. Hela färden från Degerfors till Skärblacka reste de båda gemensamt mot det nya. Han till kyrkogården, hon till Såglötevägen. Hon rakryggad bredvid mig i passagerarsätet, han i hennes knä.

Nu ligger de båda på Skogskyrkogården och jag den föräldralösa får tända ljus och minnas det som en gång varit.

Det är tid för minnen av de som gått före oss till den plats vi ännu inte har tillträde till. Dödens rike. Vi tänder ljus, dricker kaffe i Skogskapellet hos diakon Hanna och prästen Lotta. Som finns där för att värma en frusen själ med hett kaffe och varma ord. 

Jag minns och tänker. På en krånglig relation med min mamma. För det var inte alltid så lätt och enkelt det hela. Men det jag minns bäst och som tröstar mig när mammalängtan är som svårast är allt det goda, glada och varma vi hade tillsammans. Allt det andra har jag lagt åt sidan. Allt det ljusa har tagit överhand och jag kan enbart känna en stor tacksamhet över att mamma blev just min mamma och ingen annans. De bästa och finaste åren genom vårt gemensamma liv ända fram till slutet. 

Saknaden är svår och stor. Det är så mycket jag behöver prata med henne om. Visa och berätta. Få tilldelat klokskap och råd. Hjälp och stöd. Dela glädjeämnen och gemenskap. Allt detta är en omöjlighet för mamma finns inte längre mer än i mitt minne och på fotografier.

Jag tänker också på alla som av olika anledningar inte får ta ett slutgiltigt farväl av sina föräldrar när den stunden kommer. När döden oåterkalleligt är en barriär till försoning och en fortsättning framåt till slutstationen.

Känner en oerhörd tacksamhet över att jag fanns där, fick hålla mina föräldrars händer fram till det vägskäl där jag var tvungen att släppa taget och låta dem färdas den sista biten helt ensamma. 

Det ljus jag tänt för mamma och pappa på Skogskyrkogårdens minneslund brinner inte enbart för dem. Ljusets låga omsluter även alla brustna relationer i en tid då vintertidens mörker omsluter oss alla.