Ståbas och International Harvester

Jag har alltid önskat att jag kunde spela på ett instrument av något slag. Ståbas eller saxofon vore tufft men mina musikaliska talanger har stannat vid kam inlindad i papper.
Jag har allt försökt, blockflöjt som barn i småskolan, detta avskydda och älskade instrument som spred falska, spröda toner på skolavslutningarna. Har tagit pianolektioner och gitarrlektioner utan några som helst resultat. Det vill sig inte helt enkelt. Jag förstår inte hur jag ska göra och  jag har många gånger tittat och beundrat kyrkomusiker när de trampar på pedalerna, spelar på olika klaviaturer med båda händerna, läser noter som är i flera våningar, drar i spakar med kryptiska tecken och det låter lika fantastiskt som det fantastiska i att klara alla moment på en och samma gång.
Jag tror fullt och fast att det beror på en infödd talang om man ska klara det eller inte. Jag har tyvärr inte den talangen.

När jag träffade min man arbetade jag på ett sjukhus, när vi sedan flyttade ihop tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle ta av mig sjukhusutstyrseln och dra på mig en overall och arbeta tillsammans med honom i lantbruket.
Många är vi som sett Bonde söker fru på televisionsapparaten, min bonde hittade sin fru utan tv:s hjälp, men likheten mellan den regisserade framtiden och den helt utan manus föreföll sig lika på en punkt. Den tilltänkta fick åka med i bondens traktor när bonden själv styrde. Så även jag.

Vi skulle anlägga en liten grönsaksodling men det fattades matjord. Min blivande make sa halvt på skämt att jag skulle ta traktorn, den som hade skopa förtydligade han, och hämta ett lass matjord. Jag hade aldrig kört traktorn tidigare men trodde inte att det borde vara svårare än att köra bilen. Vilket det inte heller var. Hur en traktorskopa manövrerades var inte heller några problem, jag hade sett hur traktorns ägare gjort när jag suttit bredvid honom. Skopan med matjord levererades och jag tror det var då min man bestämde sig för att det var mig han ville gifta sig med.
Efter den händelsen fick jag uppdragen att köra förutom traktorerna även grävmaskinen, lastbilen och skördetröskan och jag älskade det. Tyvärr älskade även min svärfar att köra traktorn vilket betydde att det var en kamp mellan honom och mig varje vår över vem av oss två som skulle sitta framför harven. Förloraren fick dra välten efter sådden vilket var både tråkigt och inte krävdes en lika stor traktor och föraren surade och glodde ilsket efter måsar och tofsvipor som flockades efter harven, ända tills svärmor kom ut med kaffekorgen och dukade upp innehållet och vi satt i dikesrenen och lapade sol medan de olika rätterna avnjöts. Då kunde det även hända att högmodet sjönk och vi dristade oss att ge varandra ett varmt handslag och byta traktor. Tills en ny morgon grydde.
När  min svärfar inte längre kunde köra traktorn saknade vi båda de vårar vi arbetat tillsammans och än idag tänker jag ofta på den tiden med stor glädje.

Talangen att spela instrument fattas men jag har talangen att köra stora maskiner, vilket jag tycker är mycket märkligt. Men det har väl att göra med det finmotoriska eller hur välutvecklade hjärnhalvor jag är beskaffad med, antar jag.

Chilli och unikaboxen

Var med sonens sambo och deras hund Chili till staden för att få Chillis klor klippta. En mycket trevlig hund, dessutom en av de få hundar som verkligen tycker om mig. Kanske beror det på att jag, som har stor respekt för hundar efter att en gång i min ungdom blivit svårt biten, inte känner någon rädsla för henne. Vi brukar ta långa promenader på tu man hand och det händer att maken och jag är hundvakt då och då. Vi kommer bra överens och känslorna för varandra är besvarade åt båda håll.
När klorna var avklarade återstod betalningen av utförande av tjänsten vilket visade sig vara mer problematiskt än det borde. Kortläsarterminalen fungerade inte, inte heller bankomaten inne i det stora köpcentrumet. Köerna var långa av irriterade penninguttagare och det konstaterades att det antagligen berodde på överbelastning i samband med lön.

Min pappa var virkesmätare under hela sitt verksamma liv. Hela sommar och vinterlov samt lediga helger från skolan var jag med pappa ute i skogen när han mätte timmer.
Under några somrar mätte han massaved vid en terminal vid Vänern. Timmerbilarna kom med sin last, pappa mätte och sedan stjälptes massaveden i vattnet och bogserades i buntar till något pappersbruk med hjälp av isbrytaren Dan.
För mig var det riktiga sommarupplevelser att vara med pappa där. Timmerbilar kom och for, folk pratade med mig och jag fick vara nära min pappa.
En eftermiddag stod det en brun unikabox i en grässlänt som jag genast fattade tycke för. Den borde fungera bra som förvaring till små saker så jag lade in den i pappas bil.
Hemma väntade mamma med kvällsmaten och efter måltiden jag tog fram min upphittade praktiska box. Remmen var hårt åtdragen så jag bad mina föräldrar om hjälp. Pappa öppnade den och en märklig tystnad spred sig i köket.
Pappa tittade allvarligt på mig med sina blå ögon och jag märkte att han hade ett bekymrat uttryck i ansiktet.
Unikaboxen var fylld med pengar. I stora sedlar. Jag fick noggrant redogöra var jag exakt hittat unikaboxen med det dyrbara innehållet.
Kvällen gick och det var oroligt i vårt hem. Så ringde telefonen. Jag hade gått till sängs men hörde pappas  lågmälda röst. Det var en upprörd åkeriägare i andra änden av den luftburna telefonledningen. Han frågade om pappa sett en brun unikabox som han glömt då han plockat ur sin matsäck ur den på frukostrasten när han levererat massaved till Kroksvik. Jodå, den fanns i tryggt förvar och kunde återfås med sitt innehåll orört nästkommande dag.
Enligt uppgift var pengarna åkeriägarens lön till sina anställda.
Pappa fick en ask cigaretter som tack för hjälpen, själv fick jag en klapp på huvudet av åkeriägarens stora näve.
Pappa kastade cigaretterna, la in en snus under läppen, tog upp mig i sitt knä och talade om att man måste vara ärlig och hederlig för det är den bästa belöningen här i livet.

Det nya livet och dödsannonser

Idag är det precis en vecka kvar innan vårt nya liv tar vid. Dagarna fram till dess blir fyllda med avslut av allahanda slag, kartonger ska fyllas och innehållet arkiveras, papper ska skrivas under och det praktiska ska avslutas. Men framför allt ska vi, maken och jag, mentalt programmera om oss vilken kan vara den svåraste biten. Vi har varit med om det tidigare, när vi sålde vår gård. Det dröjde innan tanken vande sig, den inre klockan var inställd på vissa tidpunkter och det tog lite tid innan vi kunde stoppa uret.

Under snart 20 år har jag varit tillgänglig med en hjälpande hand då det svåraste av det svåraste inträffat. När ett andetag upphört och allt blivit stilla. Många känslor har jag mött, ilska, frustration, sorg och förvirring.
Ibland har jag känt mig så oerhört tafatt, önskat att jag hade ordnat ett barndop eller ett bröllop istället, fått varit med om att dela glädje och festyra. Jag har stått ensam i ett annat rum och låtit tårarna falla fritt över mina kinder, torkat näsan och sedan uppfyllt kravet av förlängda händer. Gjort det människor inte själv orkat göra. Det har stärkt mig och jag har känt mig behövd.

När jag tog beslutet att öppna egen begravningsbyrå hade jag min familjs fulla stöd. Det var en förutsättning.
Många röster höjdes, konkurrensen var stor, förutsättningarna att lyckas små, men det fanns även de som trodde på mig, som stöttade och tilldelade mig lyckönskningar. Det största stödet har jag fått från min man som funnits där vid min sida, det är han som skött allt "bakomarbete", utan honom hade jag aldrig klarat av allt det praktiska som rört bokföringen, skatteverkets lagar och förordningar är en djungel av paragrafer. Tur att han stannat kvar hos mig av kärlek eller inte dött, jag hade aldrig klarat av momsen på egen hand!

Den största anledningen till att vi för ett år sedan tog beslutet att sälja var när vår son fick sina tvillingbarn. De fick en mycket svår start i livet och då kom tankarna på oss själva. Livet behöver inte bara bestå av arbete som är fokuserat på att ge främmande människor stöd. Vi behövs även för de som står oss riktigt nära.

När så Fredrik kom med i bilden som medarbetare och kollega kände vi att han var rätt person att ta över det som vi vårdat och värnat om under många år. Han var rätt person att föra vidare det vi byggt upp. Det känns tryggt att lämna över till honom, en duktig yrkesman som har många års erfarenhet, är lyhörd och en stor människokännare.

Jag har summerat de här åren, många människor har jag mött. Några har blivit mina vänner, det finns de som jag aldrig kommer att glömma och de som har boat in sig för all framtid i mitt hjärta.
Tacksamheten över att jag och min man lyckats skapa ett fint och framgångsrikt företag är stor och jag känner en enorm stolthet och att jag kan gå ut genom dörren med mycket rak rygg.

Under de här åren har jag inte läst en enda dödsannons. Jag vet många som slår upp tidningens sida över annonser det första de gör på morgonen och avhandlar vem som dött över koppen med morgonkaffe. Det är en viktig social del det är jag fullt medveten om, men själv har jag undvikit just den tidningssidan av flera olika anledningar.

Men, lördagen den 1 september, då ska även jag börja läsa dödsannonserna!

Valoner och Converse

I vår skohylla står, förutom makens skor, två par sandaler, ett par sommarskor, ett par vår/höst/vinterskor och så ett par Converse. Dessa fyra par skor tillhör mig och det är de enda skor jag äger förutom ett par riktigt snygga smala skor med klack som ligger i en skokartong ute i förrådet. Det är just klacken som gör att de får ligga i sin låda, köpte dem till dottern och svärsonens bröllop, men efter den tillställningen har de blivit förpassade ut till förrådet för all framtid.
Förra hösten köpte jag ett par snygga stövlar med en liten finess, en dragkjedja som assesioar  på stövelskaften som skramlar när jag går. Stöveln är snygg men inte så diskret som jag skulle önska eftersom det hörs tydligt och klart vart jag befinner mig.

När jag skulle köpa mina Converse tvekade jag i det längsta. Var lite av den åsikten att de fotskodonen tillhör de unga och jag rådfrågade vår son som ansåg att det är just damer i min ålder som ska bära dessa skor eftersom de tillhör min generation, ja till och med en generation före mig.
Skorna, som är opraktiska för längre promenader och vid väta, inhandlades och nostalgin föll direkt över mig när jag tänkte på min ungdom och mina dåtida Converse. Fick jag ett par med höga skaft var lyckan total, de gick att vika ner för att få variation och den rätta looken på det hela. På vårarna jämförde vi våra Converse och de högskaftade slog de låga och vi grupperade oss. Grupperna kunde se olika ut från år till år, det berodde lite på våra föräldrar som antagligen aldrig förstod vitsen med det hela.

Mina förfäder tillhör valonsläktet och karaktäriseras av långa rejäla stortår vilket gått i arv till mig. Därför har jag svårt att få passande storlekar på skodon. Helst ska de vara breda och rymliga, herrskor passar mig utmärkt men är inte så nätta och fina som damskor och är definitivt inte snygga till klänning. Ändå har jag ägt ett flertal herrskor och gått i dem tills sulorna lossnat. Bland annat när jag för första gången träffade min man. De skorna gjorde ett djupt intryck på honom och han funderade länge över mina fötters utstyrsel.

När våra barn bodde hemma var hallen fylld av skor i olika storlekar och modeller. Suckande föste jag undan dem och undrade varför de inte kunde ställas upp direkt i skohyllan.
När barnen flyttat hemifrån blev hallen så tragiskt skotom och under en period ersatte jag den tomma platsen med mina och makens skor och sprätte isär dem lite för att få ordningen säkerställd. Den rätta känslan infann sig dock aldrig.
Nu börjar vår hall fyllas på med skor igen. Pyttesmå i glada färger. Då och då skor som tillhör tonårsfötter.

Själv behöver jag snart utöka mitt magra skoförråd med något nytt. Breda, bekväma och fotriktiga, utan klack.

Väderspänning

"Jag längtar till vintern mormor" sa barnbarnet till mig häromdagen. Jag tittade bestört på henne och kontrade med att njut nu av det som är kvar av sommaren.
"Men, envisades hon, på vintern är allt så lugn, vi kan sitta inne och mysa, tända ljus och kolla på film."

Vi är väderberoende, tittar på klockan så vi inte missar väderleksrapporten som ska förutspå hur vi ska inrätta vårt liv nästkommande dag.

Den här sommaren har varit fantastisk, sol och värme, lagom med regn och jag har inte sett några brända gräsmattor som sett så där tragiskt knastertorra ut. Då minns vi förra sommaren, klagar och gnäller över hur blöt, kall och ruggig den var.
Nu gruvar vi oss över vintern som ligger framför oss. Fasar över den snö som kommer att falla ner och ställa till bekymmer.

Vädret är ett bra samtalsämne. Finns det inget annat att prata om så kan vädret dryftas, en gemensam nämnare där alla kan delta i samtalet.

Sjukdom är också väldigt intressant. Beroende vad det är för sorts sjukdom det gäller förstås. Alla krämpor går inte att prata om, det finns sjukdomar som skrämmer och de vi inte vill tala om. Sjukdomar som syns utanpå, där kroppen sakta bryts ner, utan återvändo. Eller sjukdomar som gör en människa personlighetsförändrad, det är tabu och vi nuddar inte ens vid ämnet med varandra.
Det finns fula och fina sjukdomar, precis som med vädret, skillnaden är bara att vi kan prata om både fint och fult väder.

Väderspänning.
Det är ett spännande ord som kan ha två betydelser. När åskan närmar sig känns huvudet tungt, vi blir dåsiga och kroppen påverkas. Den tryckande värmen gör oss svettiga och irriterande.
Vi tittar upp mot den allt mer mörknande himlen och pratar med varandra om den väntande urladdningen.

Det finns maträtter som också orsakar väderspänning. Men det ämnet berör vi inte. I alla fall inte så ofta med utomstående.Och absolut inte under en finare middag, eller i större folksamlingar.
Då drar vi oss undan och väntar i vår ensamhet på urladdningen. Vi blir svettiga och irriterade, kan i vissa fall även få huvudvärk.
När dånet äntligen kommer blir vi glada och nöjda. Precis som när åskan äntligen släpper sina första blixtrar och mullret tilltar i styrka.

Idag ser det ut att bli riktigt fint väder, utan väderspänningar.