U E A

Registreringsskyltar är alltid lite intressant. De tre bokstäverna kan bilda ord och på långresor går det att göra roliga billekar med hjälp av framförvarande registreringsskyltar för att få tiden att gå lite fortare.
Förr i tiden gick det att läsa av vilket landskap de bilburna resenärerna kom från. Om en lantortsbo dristade sig till att köra in i den kungliga huvudstaden gällde det att lugn och behärskat kasta sig med dödsföraktat mod mellan de olika filerna, men framför allt inte stoppa upp bakomvarande trafik som orsakade köer. A och AA tutade och den svettige S hamnade på Djurgården istället för i Bromma. Idag går det att vela omkring precis hur som helst i de stora städerna, vi är alla lika anonyma i våra plåtburkar.

Själv har jag svårt att komma ihåg vad som står på vår registreringsskylt. Om jag ska beställa tid på bilverkstaden hör jag en djup suck i andra änden av telefonluren med en försäkran om att mottagaren av beställningen väntar tålmodigt medan jag går ut på gårdsplanen och läser av bokstav- och sifferkombinationen. Gäller det att boka tid på bilprovningen kan det bli riktigt pinsamt, där vill de ha både registreringsnumret och  bilmärket.

När vi köpte ny begravningsbil fick vi fiffiga och lätta bokstäver på skylten. U E A, mina föräldrars initialer, Uno Elisabet Axelsson. Jag har kört den bilen i många mil, mellan kyrkor och kapell både i staden och ute på landsbygden. Vi har även färdats i tjänstens vägnar till norrland och västkusten, Gotland och Värmland och en tur till Finland och Norge har det också blivit. Efter alla år är det ingen överdrift att säga, det är just den bilen jag känner bäst av alla bilar.

Jag har nu fått bevis på att det inte bara är jag som läser och tolkar registreringsskyltar. Även mina konkurrenter i staden gör det. Och den de bäst läst av är just U E A och de har bildat egna ord:
Ute Efter Allt. Det gör mig stolt för jag inser nu att syftet med att vara konkurrenter är vara just en konkurrent. Vilket behövs för då kan folk undersöka vart de kan gå och vart de får den bästa servicen, det är bara att välja och vraka. Det gäller alla konkurrerande företag, de ska vara bra, pålitliga och ge av det bästa. Det har jag och mitt företag lyckats med eftersom det tydligen uppstått en viss nervositet i branschen.

Nu har jag kört färdigt på U E A, om jag dristar mig till att åka in till stadens gator och den kommer körande ska jag vinka glatt till den och låta den passera mig, helt Utan Eget Ansvar!

Sulfit och ett glas rödvin

Sulfit
 luktar skit.
Sulfat
luktar mat.

Det var en ramsa vi ropade när det närbelägna pappersbruket spred sin doft över det lilla värmländska samhället jag bodde i som barn.

Nu bor jag åter igen i närheten av ett pappersbruk, men det luktar varken det ena eller det andra hos oss. Inte så ofta i alla fall. Om vinden ligger på från fabrikshållet kan vi ana en svag doft av vad som kokas i de stora kärlen innanför de tjocka väggarna. Om några månader kommer det inte att lukta något alls eftersom vi fått brev från Billerud om att efter att ha fört oväsen under en period kommer samtliga Skärblackabor att bli luktbefriade när det nya systemet inne i fabriken tagits i bruk.

Aldrig trodde jag att jag skulle bli bosatt i Skärblacka. Det berodde inte på de bolmande skorstenarna utan endast för jag tyckte det var den mest tråkigaste plats som är utsatt på kartan. Om den ens är utsatt. Det har jag inte kollat upp, faktiskt.
En genomfartsled som kantas av några hyreshus, ett litet torg och så fabriken. Där kan man väl inte bo!?
När min man hittade vårt hus var jag motsträvig, han övertalade mig dock och jag följde, om än mycket motvilligt, med för att säga min åsikt om ett nytt boende. Jag smälte direkt, vem kunde tro att Skärblacka hade så vackra omgivningar?!

Nu har vi bott här permanent i fem år i höst och jag tänker aldrig flytta härifrån. Det behöver jag inte heller för det finns två mycket fina äldreboenden som kunde passa mig när jag blir orkeslös.

Att åka in till staden för att köpa förnödenheter är inget tvång. Här finns allt man kan behöva, dock inte kläd- och skoaffär. En fin ICA-affär som snart blir ännu finare när utbygget är klart och det blir kafé och gallerior på övervåningen.
Det bästa hembageri man kan tänka sig, Skärblacka Hembageri. Där huserar bagare Mats som även värnar om oss tillsammans med sina kamrater i Skärblacka deltidsbrandkår.
Frisörer, massörer, gym, läkare och tandläkare, optiker och simhall. Simhallen är i anslutningen till brandstationen och i vinter ska dottern och jag gå dit och simma. Har vi tur kan vi få se de snygga brandmännen som har en egen almenacka där de lättklädda poserar till allmän beskådan på hembageriet vägg bakom bakelsedisken. Att få titta på dem i rörelse iförda badbyxor medan vi själva simmar oss till bra kondition är inte helt fel. Det är lite långtråkigt att simma tycker jag.
För den andligt sinnade finns olika kyrkor att välja på och den hungrige kan välja mellan tre pizzerior och en restaurang.
Bensinstationen är välbesökt och de har gott kaffe med doppabröd och maskinell tvätthall.
Bygghandel och återvinneingsstation, glasmästare och vulkcentral.
Kort sagt, Skärblacka är en liten stad i miniatyr och vi försöker vara köptrogna alla aktörer så långt det är möjligt. Det är på oss konsumenter det hänger om de små kan hålla sig kvar på ett litet ställe så pass nära storstaden.
Stoltheten är kanske Kalle Baah och varje år anordnas en reggiefestival vid Folkets hus. Drar ofantligt med folk från staden.

Utanför samhället finns en storslagen natur med vattendrag, bergknallar och en naturreservat. Skolor och förskolor ligger inbäddade i grönska och cykelvägarna är många och väl underhållna.

När vi varit bortresta kvittar det från vilket håll vi närmas oss Skärblacka. De höga skorstenarna från Billerud/Korsnäs fabrik och den vita röken syns lång väg och då känner vi att vi är nära hemma. En trygghetskänsla i två bemärkelser. Tryggheten i att ha ett hem och tryggheten i att ha ett arbete för alla de som har sin anställning där.

Idag har sulfiten ersatts av sulfat i pappersframställning. Däremot utvecklas sulfit i vin när det jäser. Den förhindrar vinet från att surna när det kommer i kontakt med luft. För att undvika att få skitlukt i rödvinsglaset, vilket inte är så trevligt under en festlig tillställning eller när romantiken är på topp kan man köpa en flaska vin som kostar mer än 500 kronor. Då är det ett riktigt bra årgångsvin för ju äldre vinet är ju mindre sulfit finns det i flaskan. Kanske slipper man även ont i huvudet om konsumtionen varit lite för hög, det vet jag faktiskt inget om, så jag lovar inget.

Ståbas och International Harvester

Jag har alltid önskat att jag kunde spela på ett instrument av något slag. Ståbas eller saxofon vore tufft men mina musikaliska talanger har stannat vid kam inlindad i papper.
Jag har allt försökt, blockflöjt som barn i småskolan, detta avskydda och älskade instrument som spred falska, spröda toner på skolavslutningarna. Har tagit pianolektioner och gitarrlektioner utan några som helst resultat. Det vill sig inte helt enkelt. Jag förstår inte hur jag ska göra och  jag har många gånger tittat och beundrat kyrkomusiker när de trampar på pedalerna, spelar på olika klaviaturer med båda händerna, läser noter som är i flera våningar, drar i spakar med kryptiska tecken och det låter lika fantastiskt som det fantastiska i att klara alla moment på en och samma gång.
Jag tror fullt och fast att det beror på en infödd talang om man ska klara det eller inte. Jag har tyvärr inte den talangen.

När jag träffade min man arbetade jag på ett sjukhus, när vi sedan flyttade ihop tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle ta av mig sjukhusutstyrseln och dra på mig en overall och arbeta tillsammans med honom i lantbruket.
Många är vi som sett Bonde söker fru på televisionsapparaten, min bonde hittade sin fru utan tv:s hjälp, men likheten mellan den regisserade framtiden och den helt utan manus föreföll sig lika på en punkt. Den tilltänkta fick åka med i bondens traktor när bonden själv styrde. Så även jag.

Vi skulle anlägga en liten grönsaksodling men det fattades matjord. Min blivande make sa halvt på skämt att jag skulle ta traktorn, den som hade skopa förtydligade han, och hämta ett lass matjord. Jag hade aldrig kört traktorn tidigare men trodde inte att det borde vara svårare än att köra bilen. Vilket det inte heller var. Hur en traktorskopa manövrerades var inte heller några problem, jag hade sett hur traktorns ägare gjort när jag suttit bredvid honom. Skopan med matjord levererades och jag tror det var då min man bestämde sig för att det var mig han ville gifta sig med.
Efter den händelsen fick jag uppdragen att köra förutom traktorerna även grävmaskinen, lastbilen och skördetröskan och jag älskade det. Tyvärr älskade även min svärfar att köra traktorn vilket betydde att det var en kamp mellan honom och mig varje vår över vem av oss två som skulle sitta framför harven. Förloraren fick dra välten efter sådden vilket var både tråkigt och inte krävdes en lika stor traktor och föraren surade och glodde ilsket efter måsar och tofsvipor som flockades efter harven, ända tills svärmor kom ut med kaffekorgen och dukade upp innehållet och vi satt i dikesrenen och lapade sol medan de olika rätterna avnjöts. Då kunde det även hända att högmodet sjönk och vi dristade oss att ge varandra ett varmt handslag och byta traktor. Tills en ny morgon grydde.
När  min svärfar inte längre kunde köra traktorn saknade vi båda de vårar vi arbetat tillsammans och än idag tänker jag ofta på den tiden med stor glädje.

Talangen att spela instrument fattas men jag har talangen att köra stora maskiner, vilket jag tycker är mycket märkligt. Men det har väl att göra med det finmotoriska eller hur välutvecklade hjärnhalvor jag är beskaffad med, antar jag.

Chilli och unikaboxen

Var med sonens sambo och deras hund Chili till staden för att få Chillis klor klippta. En mycket trevlig hund, dessutom en av de få hundar som verkligen tycker om mig. Kanske beror det på att jag, som har stor respekt för hundar efter att en gång i min ungdom blivit svårt biten, inte känner någon rädsla för henne. Vi brukar ta långa promenader på tu man hand och det händer att maken och jag är hundvakt då och då. Vi kommer bra överens och känslorna för varandra är besvarade åt båda håll.
När klorna var avklarade återstod betalningen av utförande av tjänsten vilket visade sig vara mer problematiskt än det borde. Kortläsarterminalen fungerade inte, inte heller bankomaten inne i det stora köpcentrumet. Köerna var långa av irriterade penninguttagare och det konstaterades att det antagligen berodde på överbelastning i samband med lön.

Min pappa var virkesmätare under hela sitt verksamma liv. Hela sommar och vinterlov samt lediga helger från skolan var jag med pappa ute i skogen när han mätte timmer.
Under några somrar mätte han massaved vid en terminal vid Vänern. Timmerbilarna kom med sin last, pappa mätte och sedan stjälptes massaveden i vattnet och bogserades i buntar till något pappersbruk med hjälp av isbrytaren Dan.
För mig var det riktiga sommarupplevelser att vara med pappa där. Timmerbilar kom och for, folk pratade med mig och jag fick vara nära min pappa.
En eftermiddag stod det en brun unikabox i en grässlänt som jag genast fattade tycke för. Den borde fungera bra som förvaring till små saker så jag lade in den i pappas bil.
Hemma väntade mamma med kvällsmaten och efter måltiden jag tog fram min upphittade praktiska box. Remmen var hårt åtdragen så jag bad mina föräldrar om hjälp. Pappa öppnade den och en märklig tystnad spred sig i köket.
Pappa tittade allvarligt på mig med sina blå ögon och jag märkte att han hade ett bekymrat uttryck i ansiktet.
Unikaboxen var fylld med pengar. I stora sedlar. Jag fick noggrant redogöra var jag exakt hittat unikaboxen med det dyrbara innehållet.
Kvällen gick och det var oroligt i vårt hem. Så ringde telefonen. Jag hade gått till sängs men hörde pappas  lågmälda röst. Det var en upprörd åkeriägare i andra änden av den luftburna telefonledningen. Han frågade om pappa sett en brun unikabox som han glömt då han plockat ur sin matsäck ur den på frukostrasten när han levererat massaved till Kroksvik. Jodå, den fanns i tryggt förvar och kunde återfås med sitt innehåll orört nästkommande dag.
Enligt uppgift var pengarna åkeriägarens lön till sina anställda.
Pappa fick en ask cigaretter som tack för hjälpen, själv fick jag en klapp på huvudet av åkeriägarens stora näve.
Pappa kastade cigaretterna, la in en snus under läppen, tog upp mig i sitt knä och talade om att man måste vara ärlig och hederlig för det är den bästa belöningen här i livet.

Det nya livet och dödsannonser

Idag är det precis en vecka kvar innan vårt nya liv tar vid. Dagarna fram till dess blir fyllda med avslut av allahanda slag, kartonger ska fyllas och innehållet arkiveras, papper ska skrivas under och det praktiska ska avslutas. Men framför allt ska vi, maken och jag, mentalt programmera om oss vilken kan vara den svåraste biten. Vi har varit med om det tidigare, när vi sålde vår gård. Det dröjde innan tanken vande sig, den inre klockan var inställd på vissa tidpunkter och det tog lite tid innan vi kunde stoppa uret.

Under snart 20 år har jag varit tillgänglig med en hjälpande hand då det svåraste av det svåraste inträffat. När ett andetag upphört och allt blivit stilla. Många känslor har jag mött, ilska, frustration, sorg och förvirring.
Ibland har jag känt mig så oerhört tafatt, önskat att jag hade ordnat ett barndop eller ett bröllop istället, fått varit med om att dela glädje och festyra. Jag har stått ensam i ett annat rum och låtit tårarna falla fritt över mina kinder, torkat näsan och sedan uppfyllt kravet av förlängda händer. Gjort det människor inte själv orkat göra. Det har stärkt mig och jag har känt mig behövd.

När jag tog beslutet att öppna egen begravningsbyrå hade jag min familjs fulla stöd. Det var en förutsättning.
Många röster höjdes, konkurrensen var stor, förutsättningarna att lyckas små, men det fanns även de som trodde på mig, som stöttade och tilldelade mig lyckönskningar. Det största stödet har jag fått från min man som funnits där vid min sida, det är han som skött allt "bakomarbete", utan honom hade jag aldrig klarat av allt det praktiska som rört bokföringen, skatteverkets lagar och förordningar är en djungel av paragrafer. Tur att han stannat kvar hos mig av kärlek eller inte dött, jag hade aldrig klarat av momsen på egen hand!

Den största anledningen till att vi för ett år sedan tog beslutet att sälja var när vår son fick sina tvillingbarn. De fick en mycket svår start i livet och då kom tankarna på oss själva. Livet behöver inte bara bestå av arbete som är fokuserat på att ge främmande människor stöd. Vi behövs även för de som står oss riktigt nära.

När så Fredrik kom med i bilden som medarbetare och kollega kände vi att han var rätt person att ta över det som vi vårdat och värnat om under många år. Han var rätt person att föra vidare det vi byggt upp. Det känns tryggt att lämna över till honom, en duktig yrkesman som har många års erfarenhet, är lyhörd och en stor människokännare.

Jag har summerat de här åren, många människor har jag mött. Några har blivit mina vänner, det finns de som jag aldrig kommer att glömma och de som har boat in sig för all framtid i mitt hjärta.
Tacksamheten över att jag och min man lyckats skapa ett fint och framgångsrikt företag är stor och jag känner en enorm stolthet och att jag kan gå ut genom dörren med mycket rak rygg.

Under de här åren har jag inte läst en enda dödsannons. Jag vet många som slår upp tidningens sida över annonser det första de gör på morgonen och avhandlar vem som dött över koppen med morgonkaffe. Det är en viktig social del det är jag fullt medveten om, men själv har jag undvikit just den tidningssidan av flera olika anledningar.

Men, lördagen den 1 september, då ska även jag börja läsa dödsannonserna!