Adventsljusstakar och snödroppar

Det är den tiden nu som fruktträd början få sina grenar nedtyngda av söta frukter. Getingar som surrar irriterande runt fallfrukten som släpper från sig söt, klibbig vätska och vår björk utanför vardagsrumsfönstret har fått några gulnande blad. Hösten är här. Snart dags att ställa tillbaka klockan och montera vinterdäck. Ta fram mössor, vantar och halsdukar. Själv har jag plockat fram stickade tröjor i lämplig kvalité och jag ser huttrande på de som ännu går i korta byxor och tunna linnen.
Det enda jag gillar med hösten är de mörka kvällarna. Tycker om att tända ljus och det är legitimt att ligga i soffan och läsa en bok eller titta på film. Soliga dagar ska vi vistas ute, det går an att hänga i trädgårdsmöblerna med boken men det är ändå inne jag vill vara när jag läser.

Tiden går så fort, om tre månader lyser det i varje fönster av stjärnor och ljusstakar och jag får gå till affären och köpa årets adventskalender. Under alla år har jag sparat och lagt undan barnens adventskalendrar. I min låda finns det nu 38 stycken, äldsta dottern fick sin första när hon var 2 år. Barnen är vuxna och utflugna men jag fortsätter ändå att köpa årets adventskalender för att lägga i lådan. Det är som ett trevligt måste inför 1 december, det hör till på något sätt. Tradition kan man kanske kalla det för.

Nere i myllan i våra rabatter finns det som ska ge ögonfröjd till våren. Först ut är snödropparna och det är lika fantastiskt varje vår när de sitter i sina samlade grupper med nedböjda huvuden.
I höst tänker jag inte köpa några nya lökar. Köpte mängder förra hösten och full av iver grävde jag ner dem. Men tröttnade fort och gjorde en samlingsgrop när de sista påsarna återstod och hivade ner alltsammans i gropen. Jag är tyvärr utrustad med dåligt tålamod.

Jag ser fram mot den här hösten. Känner att den kommer att erbjuda en sällsam stillhet och vi har några trevligheter framför oss. En resa bland annat och jag gläds över att vi kan umgås med familj och vänner, helt kravlöst och utan framförvarande förpliktelser.

Tiden är vår och jag ska försöka förvalta den på bästa sätt. För tiden, den går så fort och går inte att stoppa.

Väggen

För flera år sedan träffade jag på en bekant som jag inte sett på länge. Efter de vanliga hälsningsfraserna som innefattade vädret och våra respektive familjers väl och ve kom vi till vår egen hälsa.
Jodå, min bekant mådde bra efter en lång tids sjukskrivning. Han hade sprungit rakt in i väggen på sitt arbete.
Jag förfasade mig, rakt in i väggen, vilken smäll det måste ha varit som krävde sjukskrivning! Hur hade han burit sig åt egentligen? Kan man verkligen rusa i full fart rakt in i en vägg utan att se att den finns där?!
Jo det kunde man, väggen syns inte, den bara finns där, helt plötsligt utan att man märker det själv.

Då, för flera år sedan, visste jag inte vad det begreppet betydde, jag hade aldrig hör talas om det. Springa in i väggen. Kände mig dum och fånig som inte förstod vad min vän menade.
Så plötsligt fanns den omtalade väggen framför mig själv. Sakta men säkert hade den byggts upp från en osynlig grund, rak och mäktig stod den där. Min familj hade förtvivlat försökt att riva ner väggen men jag och mina osynliga murare fortsatte vår byggnation tills den var helt klar. Väggen tog över och bestämde över mitt liv.

När kollisionen var ett faktum tog det många månader innan jag kunde ta bort bandaget. Läkare skrev recept som jag kastade bort, psykologer talade vänligt och ljusterapin lät sitt vita sken lysa upp det kala rummet där jag placerat min trötta lekamen.
Jag hittade platser där det gick att sova, badrumsgolvet, trägolvet på altanen, köksgolvet och stående rakt upp och ner. Min man köpte en hängmatta till mig som han spände mellan flaggstången och äppelträdet. Det blev min fristad medan han och barnen stod omkring mig med sorgsna ögon. Själv boande jag in mig under filten och lät omvärlden leva sitt eget liv. Ur min mun hoppade arga ord, som spiralfjädrar studsade de mot dem som jag älskade mest. Rev sönder deras hud och orsakade variga sår.

Det är många år sedan det här hände, jag är frisk och stark. Men någon gång ibland ser vår son på mig med allvar i blicken. Ger mig en stark ordlös kram och hans kärlek överförs till mig.
Vår dotter som är lyhörd för förändringar i min röst berätta hur mycket hon älskar mig och vad jag betyder för dem alla.
Då vet jag att det är dags att stanna upp, ta ett djupt andetag och låta energin flöda in i mig som ett porlande vatten. Rädslan finns kvar djupt inom oss alla, som en ständig följeslagare. Den går nog aldrig att fösa undan, rädslan.

Det finns platser jag aldrig besöker, platser som ger stickningar runt halsen, hjärtat pumpar hårt och det är svårt att andas. Kroppen minns och ger mig sitt skydd, hjärnan har lagrat minnen och varnar för faran.
Energislukare har jag lärt mig att undvika och jag har tränat upp mig under åren att ha rätt tidsuppfattning.

Men varför är det så svårt att säga nej? Varför är jag så rädd att såra eller ännu värre, komma i onåd.
Det är en livslång träning att uttala ett enda litet ord som har tre bokstäver. Jag tror att det gäller många av oss, osäkerheten hur mottagaren av ordet kommer att reagera gör att ordet fastnar runt stämbanden och blir kvar där.

Vi har lärt oss att prata om sjukdomstiden med varandra. Vi har en gräns som vi kallar före och efter. Det är viktigt att våga beröra den svåra tiden. Höra varandra berätta om den upplevelsen, hur den påverkade var och en av oss. Det hjälper oss på traven att se in i varandra och glädjas åt nuet.

Bruna bönor och en torsdagskväll

Var på fest en helt vanlig torsdagskväll. Mycket folk, trångt och trivsamt, varmt och goda samtal. Dovhjotsbiffar på grillen och tårta som lutade betänkligt i värmen från den öppna spisen.
Kvällen fanns kvar i mig när jag vaknade på morgonen och hela min kropp var fylld med glädje och tacksamhet över att vi var medbjudna.

En äldre dam vid vårt bord berättade att hon inte tyckte om bruna bönor och då var det bra att det inte serverades just dessa bönor på kalaset. Anledningen till denna avsmak för en gammal husmanskost var att när hon var liten och det serverades bruna bönor i skolan tvingade läraren henne att äta trots protester. Med lärarens hårda grepp om hennes hår öppnade hon munnen, tog en tugga och kräktes.
Själv har jag inga traumatiska upplevelser omkring mat och jag äter allt som bjuds. Korv är jag dock inte så förtjust i men det går att leva utan och därför äter vi sällan korv hemma hos oss.

Vårt vinställ är nästan alltid fylld med vinflaskor, rött, vitt och rosé. Tycker det är festligt att öppna en flaska och ta ett glas vin till en god måltid eller tillsammans med lite salta nötter och en bra film som underhållning.
Däremot dricker jag ytterst sällan varken vin eller alkohol när vi är bortbjudna eller är ute på restaurang.
Det väcker oftast förvåning och ibland kan det uppstå frågor eller i alla fall funderingar omkring mitt glas med bubbelvatten. Är jag en nykter alkoholist eller bara en tråkmåns i största allmänhet?!
För att få svar på frågan trugas det ofta, ibland faller jag till föga men oftast inte. Jag är varken nykter alkoholist eller en tråkmåns. Inte heller är jag lagd åt det moraliska hållet, jag vill bara inte dricka alkoholhaltiga drycker om jag inte är hemma. Det bara är så.

Hade det serverats bruna bönor på festen hade damen vid vårt bord valt bort dem från sin tallrik och tagit för sig av de andra maträtterna. Jag tror inte att någon i hennes sällskap reagerat på att hon ratat den karotten med långkokta bönor i sås. Ingen hade tittat på hennes tallrik och undrat varför. Hon hade passat in i det sociala sammanhanget ändå.

En helt vanlig torsdagskväll var vi bjudna. En torsdagskväll med god mat, trevligt umgänge, många skratt och där ingen alkohol serverades. En kväll att minnas med glädje.

Ute regnar det, smattrar så hemtrevligt på taket. Ljusen brinner i sina ljusstakar och ljuslyktor. Det är varmt och ombonat. Två glas på fot har jag ställt fram och en flaska vin har jag öppnat. Det är ingen vanlig fredagskväll, det är en kväll då vår nya framtid ska firas.

Chips, öl och sport

Nu när jag ska bli en pensionär funderar jag på om jag skulle börja ägna mig åt någon sportslig aktivitet. Jag har dock vissa krav på denna sysselsättning, det första och största kravet är att det inte får vara allt för ansträngande. Smärtfritt ska det också vara och jag vill inte bli svettig. Jag har googla på en för mig lämplig sportgren och upptäckt att det faktiskt inte finns så mycket att välja på. Golf tycker jag verkar trevlig, jag får gå mycket, får frisk luft, och kan börja på morgonen och sluta på kvällen om jag håller ut så lång tid. Men så är det det där med bollen, den lilla vita som ska skickas iväg åt rätt håll och ner i ett pyttelitet hål. Det verkar svårt och så måste jag lära mig konstiga termer och ha ett handikapp av något slag. Det finns ju minigolf också, här i Skärblacka, dit kan jag ta min cykel och slå några puttar. Men minigolf är en väldigt tråkig och irriterande sport.

Som barn åkte jag skridskor på Färjestads hockeybana. Vissa dagar i veckan var det åkning utan klubba och det var bra för oss flickor som inte hade någon utan vi gjorde piruetter och åttor baklänges. Andra dagar var det åk med klubba och då fick vi med de vita konståkningsskridskorna hålla oss i ett hörn medan grabbarna forsade fram, bromsade in så det rök vitt mot oss, slog hårt med sina klubbor i isen och vi skrek av rädsla. Är osäker på vem av grupperna som tycket det var mest roligt.
Det hände att blodvite uppstod, genast samlades vi kring den sårade och efteråt körde vi våra skenor med taggar längst fram över blodet som antog en rosa ton allt eftersom vi gjorde våra baklängesåttor.

Så på en given signal fick vi lämna isen och göra plats för ismaskinerna. Sedan kom de stora in på arenan. De riktigt stora, de som spelade i Färjestad BK. Vi hängde över sargen och tittade på, de var våra idoler men jag tror inte de märkte att vi var där.
Men en gång kom Uffe Sterner fram till oss och frågade om någon ville sitta barnvakt åt hans telningar, det ville vi alla.

Efter avslutat tonårstid lade jag all idrott åt sidan. Skidorna som min pappa vallat så noga hamnade på vinden, skridskorna i någon låda och spikskorna längst in i garderoben. Alla diplom, bucklor och plaketter arkiverade jag och min pappa sörjde.

Det finns många som utövar sport och idrott, både på elitnivå och som amatörer. De jagar tider och lägger in sina resultat i datorerna, en hel vetenskap som blandas med svett, snor och ömma fötter.  Försöker slå sina egna rekord och blir besvikna när det inte lyckas. Kämpar och sliter för att uppnå sina mål. Beundransvärt på sitt sätt. Men slitigt.

Så finns det en grupp av människor som utövar idrott och sport hemma i soffan. Med öl och chips. En riktig feststämning uppstår och hela Sverige hurrar när hemmalagen och de svenska teamen får medaljer. Om medaljglansen uteblir slutar ölen att skumma och chipspåsarna ligger tomma och flottiga i sophinkar under diskbänken. Det analyseras och diskuteras vad som gått snett. Antagligen beror det på tränaren. Så måste det vara. Och den stackaren får i värsta fall sparken.

Jag ska fundera ett tag till vad som är lämpligt för mig att syssla med, det blir i alla fall inte brottning för där har det konstaterats att det uppstår deformiteter i kotpelaren och för tidigt åldrande i mellankotsdiskarna och det vill jag inte riskera att råka ut för.

U E A

Registreringsskyltar är alltid lite intressant. De tre bokstäverna kan bilda ord och på långresor går det att göra roliga billekar med hjälp av framförvarande registreringsskyltar för att få tiden att gå lite fortare.
Förr i tiden gick det att läsa av vilket landskap de bilburna resenärerna kom från. Om en lantortsbo dristade sig till att köra in i den kungliga huvudstaden gällde det att lugn och behärskat kasta sig med dödsföraktat mod mellan de olika filerna, men framför allt inte stoppa upp bakomvarande trafik som orsakade köer. A och AA tutade och den svettige S hamnade på Djurgården istället för i Bromma. Idag går det att vela omkring precis hur som helst i de stora städerna, vi är alla lika anonyma i våra plåtburkar.

Själv har jag svårt att komma ihåg vad som står på vår registreringsskylt. Om jag ska beställa tid på bilverkstaden hör jag en djup suck i andra änden av telefonluren med en försäkran om att mottagaren av beställningen väntar tålmodigt medan jag går ut på gårdsplanen och läser av bokstav- och sifferkombinationen. Gäller det att boka tid på bilprovningen kan det bli riktigt pinsamt, där vill de ha både registreringsnumret och  bilmärket.

När vi köpte ny begravningsbil fick vi fiffiga och lätta bokstäver på skylten. U E A, mina föräldrars initialer, Uno Elisabet Axelsson. Jag har kört den bilen i många mil, mellan kyrkor och kapell både i staden och ute på landsbygden. Vi har även färdats i tjänstens vägnar till norrland och västkusten, Gotland och Värmland och en tur till Finland och Norge har det också blivit. Efter alla år är det ingen överdrift att säga, det är just den bilen jag känner bäst av alla bilar.

Jag har nu fått bevis på att det inte bara är jag som läser och tolkar registreringsskyltar. Även mina konkurrenter i staden gör det. Och den de bäst läst av är just U E A och de har bildat egna ord:
Ute Efter Allt. Det gör mig stolt för jag inser nu att syftet med att vara konkurrenter är vara just en konkurrent. Vilket behövs för då kan folk undersöka vart de kan gå och vart de får den bästa servicen, det är bara att välja och vraka. Det gäller alla konkurrerande företag, de ska vara bra, pålitliga och ge av det bästa. Det har jag och mitt företag lyckats med eftersom det tydligen uppstått en viss nervositet i branschen.

Nu har jag kört färdigt på U E A, om jag dristar mig till att åka in till stadens gator och den kommer körande ska jag vinka glatt till den och låta den passera mig, helt Utan Eget Ansvar!