Plåster på tandborsten

I vår familj har vi alltid varit förskonade mot sjukdomar som kräver medicinpreparat. Vårt medicinskåp innehåller bra saker att ha om det uppstår blodvite, en febertermometer, en tub Idomin och en burk Alvedon.
Men så plötsligt blev min man sjuk och blev i behov av mediciner, mycket mediciner.
Högkostnadskortet blev för oss en ny bekantskap och det fylldes på snabbt, sista uttaget kostade 18 kronor, enda fördelen med att bli sjuk, medicinen blir gratis.

En dosett inhandlades och jag är utsedd till medicinansvarig. I den pytsar jag ut veckans doseringar allt för att hjärtat ska sköta sig, blodet flyta fritt och utan klumpar samt att de små metallnäten i kranskärlen ska hålla sig på plats.

Men så ska den medicinbehövande inta dessa piller med konstiga namn efter ett system. Helst regelbundna sådana. Vilket har visat sig inte vara det lättaste.
Morgondosen fungerar bra, den röda dosetten med sina dygnsfack ligger bredvid min teburk och eftersom det är maken som sköter om dagens första måltid ingår det i förberedelserna att fylla på min tekula och då ser han pillerasken. Värre är det på kvällen eftersom vi inte har några riktiga rutiner och riktlinjer för kvällsvarden.
Tillsammans har vi funderat ut en bra lösning på problemet, det smidigaste vore att jag som har huvudansvaret för rätt dosering gör en påminnelse. Om jag kom ihåg det vill säga. Vilket händer ytterst sällan.
Mobiltelefonen har en fiffig inställning där det piper om man gör en "kom-ihåg-inställnign". Men då måste man kanske göra en inställning för att komma ihåg att ställa in, så den lösningen ratades.
Att lytta dosetten varje morgon in till toaletten för att då se den vid kvällsbestyren är en lösning, men det verkar komplicerat i onödan.

Så kom maken på en lösning på problemet. Han har plåstrat om skaftet på sin tandborste. Varje kväll blir han då påmind om att han ska ta sin medicin.

Nu väntar jag bara på att han ska fråga mig varför hans tandborste är utrustad med ett plåster!

Händer och tåfis

När man träffar på en ny bekantskap är det många som först lägger märke till ögonen. Själens spegel.
Det jag först lägger märke till är händerna. För mig är just händer en trygghet och dessa viktiga arbetsredskap säger så mycket om en människa.
Kanske är det för att mjuka händer tog mot mig när jag trädde in i denna värld. Sedan mina föräldrars händer som ledsagat mig fram till det att jag tog första klivet ut i vuxenvärlden och andra händer kom in i mitt liv.

När jag träffade min man och kände hans hand i min för första gången var de grova och lite fnasiga. Arbetarhänder i mina mjuka sjukhushänder som jag smorde in ofta med mjukgörande krämer efter otaliga tvättar med både tvål och handsprit. Så småningom kom mina egna händer att bli som min mans, inte lika grova, men fnasiga och med valkar där fingrarna möter handflatan. Lantarbetarhänder som doftade svagt av ko och smörjolja.

Många gånger har jag lagt tillrätta vilande händer på ett vitt täcke och jag har fantiserat om vad de varit med om under ett långt liv. Bullar som bakats, blöjor som bytts, trädgårdsarbete, hur fingrar låtit pennan löpa över oskrivna blad, smekningar över naken hud.

Det finns även händer som ger märken både fyskiskt och psykiskt, hårda händer som jag inte vill kännas vid.
Händer som är välansade med fingrar där naglarna har lack för skönhetens skull och nerbitna naglar som ger handen ett oroligt intryck.

Jag kan än idag känna mina barns små händer, hur de ville känna sig trygga genom att hålla i min. Den mjuka huden och de små fingrarna som slutit sin runt mina.
Barnbarnens händer som sträcker sig mot mig när vi ses. Kladdiga små fingrar som ofta kräver en glasögonrengöring efter mötet, Mollys små händer som letar sig in i mitt nackhår när hon ska sova.
Vår dotters händer där fingrarna är hennes ögon, fingrar som hon aktar sig noga för att skada.

Min pappas hand som sökte min den sista natten, den i höll ett fast grepp och vi visste båda att den gjort sitt dagsverke och greppet skulle lossna för alltid. Vi gav varandra stöd genom våra händer.

När jag tittar på mina egna händer ser jag att de åldrats. Huden över knogarna har börjat skrynkla sig och har linjer som inte funnits där tidigare.
Min mans hand som finns i min när vi somnar och finns kvar där när jag vaknar. Hans händer som arbetat hårt för att vi alla ska ha det bra.

Fötter däremot kan jag tycka är lite läskiga. Beroende på vems benavslut de sitter på bör tilläggas. Mina egna fötter gillar jag, de är inte direkt snygga men än så länge funktionsdugliga. Och de enda fotsulor jag kan pussa på är barnbarnens, även om de är lite smutsiga och luktar barntåfis. Kan till och med tycka att det luktar lite gott, hur konstigt det än kan låta.

Beroende

Jag är på väg till affären och upptäcker att jag glömt mobiltelefonen hemma. Så slår det mig, jag behöver faktiskt inte ha den med, det gör inget att den ligger kvar hemma på köksbordet. Jag är numera helt oberoende av den. Eller? När jag tänker efter så har jag skapat mig ett beroende av att kunna nås eller nå andra genom min telefon. Var jag än befinner mig och vad jag än gör. Den ligger där ständigt vid min sida, jag greppar den ofta, för att kolla. Har jag missat något?!  Kanske ett samtal, sms eller mail fast jag inte hört att den varken ringt med sin käcka melodi om att "Jag måste ringa Carina" eller plingat om någon avisering.

Beroende. Ordet betyder "i behov av" eller "inte klara sig utan". I presens kan det även betyda "beroende på något eller någon", kommer från ordet bero.
Ordet kan skapa irritation, vi vill inte vara beroende av något eller någon. Vi vill vara självständiga och oberoende. Vi suckar och jämrar oss över andra som står i någon form av beroendeställning men vi är alla beroende av något eller någon varje dag.

Jag hade på mig en tröja som jag stickat själv. I hissen på köpcentrar i staden tittade en dam på mig och utbrast att det var en väldigt fin tröja jag hade. Jag blev glad och berättade om händelsen för min man när jag kom hem.
Så hade jag på mig samma tröja när jag mötte en bekant. Hon konstaterade att hon inte sett den tidigare och frågade om jag stickat den själv. Då inträdde en osäkerhet inom mig och för ett kort ögonblick kom tanken för mig att säga att jag köpt den. Jag blev plötsligt så rädd att hon tyckte den var ful eller till och med dåligt stickad. Jag tvekade och sa som det var, hemstickat, av mig. Min bekant sken upp och berömde tröjan och mitt hantverk och jag kände att hon verkligen menade det.
Beroendet gjorde sig påmind, behovet av bekräftelse.

Har vi alltid varit beroende? Jag tror det men känner att det med åren och allt som är runt omkring oss eskalerar. Jag är ofta sugen på något sött, kan titta i skåpet om det inte finns något där. När jag var barn fick jag veckopeng och fick snällt vänta till lördagen kom även om jag var "göttsugen" en torsdag innan den hägrande påsen inhandlades i kiosken. Nu kan jag stilla mitt sötsug när jag vill och om jag inte aktar mig blir jag sockerberoende.
Tekniken stormar fram med nya produkter och gör oss beroende i både inköp och användandet.

Att bryta ett beroende är svårt och kan ibland kräva år av hårt arbete.

I morgon kanske jag kan ta min stickade tröja på mig, den jag stickat själv. Beroende på vad det är för väder förstås.

Hemligheter och förtroende

" Jag lovar, jag säger inget!"

Jag får ett förtroende, en hemlighet viskas i mitt öra och jag lovar. På heder och samvete. Så gnager det inom mig, börjar längst inne och arbetar sig sakta uppåt. Trycket blir till sist för stort och jag öppnar munnen med inledningsfrasen: "Lova, säg inget. Inte till någon!"
Löften avges och jag yppar en hemlighet. Efteråt skäms jag, ångrar mig, men det är nog ingen fara, jag litar på personen, det kommer inte att föras vidare. Precis som någon annan litade på mig så litar jag på att den andra inte är någon budbärare.

Hemligheter, så heter det när två personer ger varandra information som inte ska spridas vidare. I en grupp heter det att vi håller ett avtal, överenskommelse eller rent utav en lag.
Hemligheter förekommer mellan barn och ända upp på regeringsnivå. Och det pyser och läcks. Blir rubriker och människor hängs ut och alla inblandade blir drabbade på ett eller annat sätt.

Så finns det de som tjänar pengar på hemligheter. Det skrivs böcker om kändisars hemligaste hemligheter som vi kan gotta och i. Om det är sant eller inte är oväsentligt, bara vi får veta.
Fast, är det då det kallas skvaller?

Det har visats en serie i på tv; Kyrkornas hemligheter, om hemliga skatter i våra kyrkor runt om i landet.
Och Hemliga rum, en annan spännande serie som jag följt. Trevliga hemligheter alltihop.

Mörka hemligheter är värre. De hålls inom den närmaste kretsen, mellan de som vet att hålla tyst. Sådant som absolut inte får läcka ut. Dessa hemligheter skapar en pakt. Är ogenomträngliga. Hemligheter vi skäms över, som slår hål på fasader och mönster om de kommer ut.
Men dessa hemligheter måste vara sanna, får inte skada någon och ärlighet måste råda inom gruppen.

Visst är det spännande med hemligheter. Vi bli så hedrade när vi blir utvalda att bevara ett förtroende. Och tänk om vi blir invalda i ett hemligt sällskap!

Hemlig. Ordet har så många betydelser i vår vardag. Finns med oss över allt. Vi väntar ibland på att hemligheter ska öppnas för oss, förväntningarna är höga och vi gläds, enskilt eller tillsammans.

Jag tror att oavsett vad det är för hemligheter eller vad vi gör med dem så är de viktiga. Hemligheter kryddar våra liv. Både positivt och negativt. Men vi mår bra av konflikter också, det har jag läst av en professor som forskat i ämnet och skrivit en avhandling, så det är ingen hemlighet.

Flugan på ögat

En dag fanns den bara där. Flugan. När jag åt mina måltider rörde den sig närgånget och irriterande runt tallriken, jag viftade bort den och för ett ögonblick lämnade den mig ifred för att åter igen besvära mig.
Flugan blev min ständiga följeslagare, störde utsikten framför tv:n, flaxande med sina halvt genomskinliga vingar framför mitt vänstra öga. Bara när jag blundade lät den mig vara ifred, för att var på plats igen när jag sakta och försiktigt öppnade ögonlocket.
Så ynglade den av sig. Pyttesmå flugor svärmade sig runt den avlånga kroppen. Kvickt rörde de sig runt ur-flugan som hade en mer sävlig framtoning.

Så en dag förstod jag, flugorna tillhörde min kropp. De satt fast i mitt öga, inte på själva linsen, utan inbäddade i glaskroppen. Det var dags att uppsöka sjukvården. Det var då jag fick klart för mig, jag är medelålders!

Glaskroppsavstötning sa läkaren. Vilket fruktansvärt ord! Glaskroppsavstötning. Som drabbar medelålders människor. Uteslutande medelålders.

Ofarligt, men irriterande. Flugorna, både den stora modellen och de små är fortfarande kvar. De lever sitt eget liv där inne i mitt öga och nu tänker jag inte så mycket på det. Men jag har lärt mig att tämja dem. Speciellt den stora. När jag flyttar mitt öga runt i cirklar eller upp och ned bestämmer jag åt vilket håll jag vill att den ska flyga, inte precis något att skryta med, men inte heller något att undanhålla.

Som medelålders dam har jag inte så höga krav på roligheter.  Blir det långtråkigt kan jag ju alltid titta på mina inbyggda husdjur som tydligen bestämt sig för att bo i mitt öga för all framtid.

Det är snart dags att boka tid hos min optiker känns det som. Tror att jag ska ta steget ut och köpa ett par tuffa och lite vågade glasögonbågar den här gången.