Vi sticker till Mallis

I morse när jag stod och lättade på locket till postlådan för att ta in morgontidningen hörde jag en röst som ropade till mig:
"Ha det så bra, vi sticker till Mallis nu!" Det var grannen och hans hustru som packat sina resväskor med förnödenheter till deras veckas vistelse på Mallorca. Enligt uppgift är det + 23 grader och halvklart där idag.
Under hela november månad ska samme granne med samma fru tillbringa dagarna i Torrevieja och jag skulle gärna vilja följa med dem.
November är den enda månaden som borde strykas ur vår årskalender. Mörk, fuktig, blåsig och kall. En ful och tråkig månad!

Men när november är avklarad kommer december, förhoppningsvis kall och snörik. Att få dra på rejäla byxor med foder och en tjock jacka för att gå ut i vintern är trevligt. När isen lagt sig på Glan och det är riskfritt att beträda isen är det en fröjd att åka ut med sparken. Ett säkert tecken är alla vintermetare som sitter hopkurade och stirrar ner i sina uppborrade hål. Som svarta stora ögon stirrar hålen tillbaka och ger förhoppningar om att någon fisk nappar på kroken, när vintermetarna intagit sina positioner är det säkert för en sparkåkare att ge sig ut. Vintermetarna vet när isen håller.

Vi brukar även åka spark på Göta kanal. Från Norsholm till sista slussen innan sjön Asplången tar vid är det plogat och där kan man träffas och umgås med skidåkare, skridskoåkare och promenerande hundägare. Lite törved i ryggsäcken ger små brasor lämpliga att grilla korv och dricka varm choklad ur termos.
Förra året blev det dock ingen åktur på kanalen, bryggan i Norsholm var under reparation och det var tydligen ingen idé att ploga upp för hugade amatörmotionärer. Nu är bryggan klar, stora segelbåtar har under sommaren legat för ankar med olika nationaliteters flaggor i aktern och det har luktat grill och vin som blandat sig med turisternas skratt och prat.

Jag är glad över att bo i ett land där årstiderna avlöser varandra. Om jag bara slapp november! Med fasa tänker jag på att det bara är en och en halv månad som ligger mellan.

Okontrollerat tillstånd och tape

Den här första delen av veckan har tillbringats med de små barnbarnen. Barn som körts till dagis, hämtats vid dagis och övernattat mellan oss i vår säng. Idag hade jag bilen full av barn och små ryggsäckar, funderade på om jag skulle skaffa en gammal Volvo Duett, kasta ut samtliga säten förutom förarsätet och låta maken bygga små bås med plats för barnbarnen och deras pinaler. När vi var lantbrukare fanns även de planerna, men då skulle jag köra grönsaker och ägg i Duetten, men det måste ju gå lika bra att köra barnbarn som ägg och grönsaker i ett sådant lämpligt fordon.

Sist ut som övernattningsgäst är lilla Hedvig och det har varit en kamp att hålla henne vaken den sista timman. Hon har haft fria tyglar för att hålla ögonen öppna, vår bokhylla har fått rensats och böckerna staplade i en hög på golvet, kokboken Förförande franskt - en gourmetresa med Siv & Key L Nilson har lästs från pärm till pärm och när det kom till en riktigt kritisk punkt testade vi hur mycket tape en taperulle innehåller. Det var roligt ända tills barnet lindade in sin ena tumme i den klistriga remsan och inte kom loss.

För många år sedan gick jag en utbildning med flera duktiga föreläsare. Näst sista dagen var alla kursdeltagare mycket trötta den sista lektionstimman. Syret i salen var nästan slut, blodsockernivån oroväckande låg och det hjälpte inte med att vi hällde i oss stora koppar med kaffe.
Så trädde den sista föreläsaren in i salen. Minns inte idag vad hon avhandlade men minns tydligt och klart att varje mening avslutades med ett lustigt pysande läte. Hon hade en form av ticks och vi satt som förstenade på våra stolar och stirrade på munnens rörelser och underläppens krökning då munnen släppte från sig pyset.
Ingen vågade andas än mindre titta på varandra. Så till sista brast det. En av oss  fnissade, först tyst bakom handen sedan mer hörbart. Fnisset smittade och så brakade det lös. Pannor lutades i händer, pennor rafsade mot papper och fnissen studsade mot salens väggar. Föreläsaren malde på, allt mer nervöst och med högre pysningar medan färgen steg i hennes ansikte. Allt medan vi andra hamnat i ett okontrollerat trötthetstillstånd som inte gick att hejdas.

Jag har många gånger tänkt på henne när jag själv stått framför en grupp människor och föreläst. Haft en skräck att något sådant skulle hända. Att åhörarnas trötthet skulle ta överhand i respektlösa fniss.

Från vårt sovrum hörs små andetag, en trött liten flicka har somnat efter en dag fylld av lek och nya upptäckter.

Dofter och minnen

Vi sover fortfarande med vidöppet fönster trots att maken klagar att han måste plocka fram sin mössa och dra ner över öronen eftersom han tycker att huset är utkylt när han vaknar på morgonen. Man jag vill hålla kvar det sista av sommarkänslan som strömman in genom fönstret när jag gått och lagt mig.

I morse vaknade jag av att en doft av något sött letat sig in genom det öppna fönstret. Låg en stund och funderade över vad det kunde vara och varifrån det kom. Det var en angenäm doft men jag kunde inte härröra det varken från någon frukt eller blomma. Så plötsligt försvann doften och ett tag trodde jag att jag drömt alltihop men kan man verkligen drömma dofter?!

Luktorganet hos oss människor är en komplicerad molekyldetekor och luktsinnet en form av kemoreception och vi kan urskilja 350 proteiner och omkring 10 000 kombinationer av dessa proteiner. 80 procent av dessa kombinationer är otrevliga dofter och vårt luktcentrum upptar ungefär en tredjedel av hjärnan.
Torr fakta som vi aldrig tänker så mycket på i vardagen.

Ute börjar det dofta höst, en speciell doft som gör mig lite vemodig inombords. För några veckor sedan fylldes min näsa av rosornas dofter, jordgubbar och röda vinbär. Kläder som tvättats och hängt till tork ute på tvättlinan.
Nu tar andra dofter vid, när värmen lämnat oss och ersatts av mulna dagar kommer vårt kök att dofta av nybakat bröd. Hemtrevligt tycker min make som gillar när jag bakar av två anledningar, doften och att sätta tänderna i ett nybakat bröd.

Jag kan framkalla dofter med hjälp av mitt minne. När jag som barn klev in i Greta och Edgars stora skafferi. Där doftade det av äpple, filbunke, smör, ost och bröd.
Min allra första egna lägenhet. När jag stod utanför den bruna dörren med det blanka brevinkastet, höll nyckel i handen, vred om låset och klev innanför tröskeln. Det doftade nystädat och av främmande människor som tagit sitt bohag för att bosätta sig en en annan del av staden.
Min pappas arbetskläder när han kom hem från arbetet i skogen. Kåda, svett och frisk luft.

Min näsa är väldigt känslig för otäcka odörer som ger mig kväljningar. Mjölk som surnat, soppåsen med gamla matrester, när jag kliver ur hissen utanför tandläkarens mottagning, frukt som ruttnat och gammal potatis släpper från sig förfärliga lukter.

Nu ska jag koka en kanna te, välja bland teburkarna i telådan, dra in aromen i mitt förnämliga luktorgan som är karakteristisk böjd, sätta mig tillrätta i soffan och titta ut över vattnet medan solen sakta dalar ner över skogen.

Beslut och magkänsla

Nu har jag varit fri från ansvar under en hel vecka. Det har varit så mycket att ordna med så jag har inte riktigt hunnit känna efter hur det egentligen känns för mig att kunna disponera min tid som jag själv vill.
Det jag i alla fall har konstaterat är att mornarna är de bästa. Inget stress över att klockans visare rör sig med oroväckande hastighet. De kan rent utav få stanna helt och hållet, det finns inga framförvarande förpliktelser. Dagen får utvisa vad som ska ske. Ingen vet vad som väntar runt knuten, det är både en spännande och lite skrämmande tanke.

Jag har blivit inbjuden att tala för en grupp människor om magkänsla. Funderar över hur jag ska framföra min egen magkänsla. Den kan vara både i positiv och negativ riktning. Man vet ju aldrig vart magkänslan tar vägen med beslut som fattas. Det kan bli riktigt bra men även riktigt dåligt.
Blir fattade beslut som grundar sig på sin magkänsla något positivt är man säker på att det var ett helt rätt beslut, blir det däremot negativt kan det få förödande konsekvenser med ångerkänslor och sömnlösa nätter. Ett evighetslångt ältande som stjäl energi både från en själv och ens omgivning.

Vi, min man och jag, tillsammans eller var för sig, har under åren stått inför stora val, där både magkänslan och förnuft stått som vägvisare. Våra val har visat sig lett till något bra och nya möjligheter har öppnat sig. Det är bara det där sista steget nedför trappan som ibland känts svårt och långt. Ett språng ut i det som varit okänt. Som att hoppa fallskärm, stå där i en liten öppning och se marken långt under. Inte veta om det blir ett lyckat fall eller inte.

Jag tror att man ibland måste våga, lita på sin magkänsla, ta det där sista klivet ut på okänd mark. Kanske inte lyssna så mycket på dem som tror sig veta bättre än en själv.

Idag ska jag njuta av denna vackra höst. Min magkänsla säger mig att framtiden kommer att bli bra, frågor får svar och jag känner en stor tacksamhet över livet.

Plåster på tandborsten

I vår familj har vi alltid varit förskonade mot sjukdomar som kräver medicinpreparat. Vårt medicinskåp innehåller bra saker att ha om det uppstår blodvite, en febertermometer, en tub Idomin och en burk Alvedon.
Men så plötsligt blev min man sjuk och blev i behov av mediciner, mycket mediciner.
Högkostnadskortet blev för oss en ny bekantskap och det fylldes på snabbt, sista uttaget kostade 18 kronor, enda fördelen med att bli sjuk, medicinen blir gratis.

En dosett inhandlades och jag är utsedd till medicinansvarig. I den pytsar jag ut veckans doseringar allt för att hjärtat ska sköta sig, blodet flyta fritt och utan klumpar samt att de små metallnäten i kranskärlen ska hålla sig på plats.

Men så ska den medicinbehövande inta dessa piller med konstiga namn efter ett system. Helst regelbundna sådana. Vilket har visat sig inte vara det lättaste.
Morgondosen fungerar bra, den röda dosetten med sina dygnsfack ligger bredvid min teburk och eftersom det är maken som sköter om dagens första måltid ingår det i förberedelserna att fylla på min tekula och då ser han pillerasken. Värre är det på kvällen eftersom vi inte har några riktiga rutiner och riktlinjer för kvällsvarden.
Tillsammans har vi funderat ut en bra lösning på problemet, det smidigaste vore att jag som har huvudansvaret för rätt dosering gör en påminnelse. Om jag kom ihåg det vill säga. Vilket händer ytterst sällan.
Mobiltelefonen har en fiffig inställning där det piper om man gör en "kom-ihåg-inställnign". Men då måste man kanske göra en inställning för att komma ihåg att ställa in, så den lösningen ratades.
Att lytta dosetten varje morgon in till toaletten för att då se den vid kvällsbestyren är en lösning, men det verkar komplicerat i onödan.

Så kom maken på en lösning på problemet. Han har plåstrat om skaftet på sin tandborste. Varje kväll blir han då påmind om att han ska ta sin medicin.

Nu väntar jag bara på att han ska fråga mig varför hans tandborste är utrustad med ett plåster!